TILLBAKS PÅ RUTA ETT

Ja, tyvärr. Jag klarade inte av det den gången heller. Jag föll tillbaka till dumma vanor, precis som många gånger innan, vilket inte bekymrar mig längre. Ett par veckor efter att jag trillat dit för ovanorna, trodde jag att allting skulle bli bättre - jag fick ett jobb. Ett perfekt jävla jobb. Asbra arbetstider, skitmysig brukare och nära till jobbet. Jag svävade på moln under någon vecka, och allting gick bra i den första fasen, då jag fick bredvid med den nya brukaren, för att lära mig hens liv och rutiner.

På kvällen får jag ett telefonsamtal utav brukarens mamma. Hon säger att brukaren inte känner att det funkar mellan oss. Jag fryser till ute i kylan och tårarna kommer på mindre än några sekunder.
Happ, det tog slut, bara sådär. Kom och skriv på papperna imorgon så att du får dina pengar för de timmarna du jobbat.
Slit och släng, så kände jag mig. Och nu är jag tillbaks på ruta ett igen. Den jävla jobbsökartiden är så jobbig. Den tar på psyket och en lägger så mycket tid för att beskriva sig själv för att få ingenting tillbaks av arbetsgivaren. Jag kommer bokstavligen behöva vända och vrida på varenda liten krona igen. Jippi.

Men annars är jag faktiskt lycklig. Det går bra för mitt band, jag har fina vänner och vi börjar få iordning det hemma. Såklart är Sofia fortfarande kvar med mig, som alltid, som det ska vara. Vi får börja om då 2013 nalkas mina vänner.