Intet

Idag stod jag och stirrade ner i Torrevalla dammen. Vattnet var svart och ljudet från vatten som forsar bedövar sinnet så härligt. Jag hade kunnat stå där och glo ner i intet hur länge som helst, men ni vet folk skulle ju börja prata, om någon såg Anderssons tös stå och glo sådär olämpligt.

För ett par dagar sedan grät jag ögonen ur mig en morgon hos en vän. Hon undrade vad jag tänkte på och jag svarade ärligt att jag inte orkar mer. Innan hon kommit och sett till mig hade jag tafatt legat under täcket och gråtit så tyst (borde få medalj) jag bara kunde medan jag googlade hur en bäst dödar sig själv. Så jävla tafatt, jag vet. I alla fall. Min vän övertalade mig att komma ur sängen istället för att deppa. Du packade min väska. Hällde upp mitt morgonkaffe i en blå plastmugg (sådana där muggar en dricker allt ur som barn i skolmiljöer, scoutmiljöer eller kyrkans ungamiljöer).

Jag har tappat bort mig själv helt och hållet. Har nästan slutat med allting jag tyckte om. Slutat träna. Slutat skriva fiktivt. Slutat läsa. 

Och seglar på svarta, djupa jävla vatten - det gör jag. Kollade på nyhetsmorgon om en man som var i sorg och beskrev sina nära vänner som fyrar som gör att en inte seglar ut på farligt vatten (döden) , utan att en håller sig inom de vatten en känner till (överlevnad). Precis så är det med mina vänner också. Ända sedan uppbrottet, har jag kommit mina vänner närmare. Har börjat prata om mina känslor lite mer. Ja, det är väl ungefär det enda bra med det här. Och att jag bloggar oftare. Fast nä - jag klagar ju bara ändå.

Ska tillåta mig själv att må dåligt och tycka att det är okej att inte göra sådant jag tyckte om att göra förut. Jag ska inte ha dåligt samvete för att jag inte tränar eller äter nyttigt utan vill jag skriva och spela in en låt där jag gråter ska jag göra det. Det är inte realistiskt att träna flera gånger i veckan, vara aktiv i föreningar eller vara perfekt på jobbet när en går sönder varenda jävla dag på insidan och och tårarna aldrig är mer än en tanke borta från att falla.

Hatar jävla äckel Miss Li. Jävla barnrumpa.

Höstbluesen

Sitter på ettan mot Tynnered påväg hem. Åkte in till stan efter jobbet för att spendera sista hundralappen på mat eftersom kylskåpet ekar tomt. Det har blivit så väldigt kallt på så kort tid och ingen jag känner röstar emot. Löven med hela färgpaletten täcker hela betongen och väntar på att ställa till med benbrott för de äldre och de utan balans (läs:jag) Höstbluesen är påtaglig då det är svårt att somna utan fuktiga kinder och i vettig tid. Alltid med bröstet värkande.

Imorgon ska jag träffa henne men jag vet inte om jag ser fram mot det. Imorgon är det ett halvår sedan vi gick skilda vägar och det känns fortfarande som om det vore nytt. Du har kommit så långt sedan uppbrottet men själv står jag och stampar med en finnig hy i samma kläder jag bar den 22 april. Jag vet att du inte kan hjälpa mig, ingen vän eller ens låt kan få mig att resa och återfödas som en fågel fenix, utan den bollen ligger hos mig. Det klart att det finns söta tjejer som jag e.v skulle kunna börja dejta, men jag vet inte..
.. det lilla jag känner mig själv säger åt mig att vänta och vara ensam ett tag nu tills jag blivit min egen bästa vän , vilket låter klokt.

Bifogar en bild på en favorit.

Ligger hemma hos föräldrarna i min barndomssäng som jag längtat efter i säkert en vecka. Imorgon kommer två goda vänner hit och sover över precis som om vi vore små igen. Jag har haft en fin dag. Skogspromenad med familjens ögonsten - Charlie. Hur underbart det är att en sådan liten pälsboll skänker så mycket glädje. Vi gick över en timma. Men när jag släckt sänglampan hinner ångesten i fatt mig.

Hösten är naturens sista leende för året; men också det vackraste

Ligger och lyssnar på min stads spårvagnsgnissel som hörs ett par hundra meter bort från utanför fönstret. Hösten är här nu för jag fryser på riktigt. Sov hos vännen på Donsö förra natten (åt ärtsoppa & hängde med katt = fint) så nu ska det bli skönt att komma hem till lyan min. Ett annat typiskt hösttecken är jazz. Jag gillar verkligen jazz. Men inte "gitarronani"-fusion utan den ursprungliga jazzen - där en kunde knäppa med fingrarna utan att få dem ur led. Hellre vokal än instrumental improvisation.

"Första hösten själv" känns så jävla Bridget Jones-bittert att mynta, men då får jag  väl vara bitter då. Vad annars har en en blogg till? Det har blivit bättre. Det känns skönt att säga det. Riktigt jävla skönt. Ett tag såg jag inget annat än väggarna i min lägenhet som mina konstant nygråtna ögon stirrade sig blinda på i förtvivlan. Jag jobbar ganska mycket nu, vilket är rätt gött. I alla fall när det är lungt. Om någon undrar jobbar jag som personlig assistent och fyller luckorna i schemat hos två äldre brukare, mer är inte relevant att säga. Hur trivs jag då? Jo, jag vet redan nu att jag inte kommer att vara kvar här så hemskt länge. Inte för att jag inte trivs, men för att det inte är det jag vill göra för evigt. Det är en fin erfarenhet för att det är ett ädelt yrke. Vad kan vara finare att få betalt för än att hjälpa individer att klara av sin vardag? Nästa vecka är jag ledig typ hela tiden. Ska fly stan och åka hem till föräldrarna och hänga med mitt nya syskon - en svart shi -tzu för er som inte vet. Vi är dödslika.