Jag tyckte i många år att regnbågsparader var någonting positivt, att det var en parad full utav stolthet, gemenskap och euforiskt firande. Jag ser mig själv som en htbq aktivist. Jag är för htbq-aktivism. Jag är förlovad med en med samma kön - och jag trotsar själv många av de könsstereotyper som finns idag. Jag tycker inte att ordet "kön" definierar en individ sådär jättebra, och tycker på många sätt att det bara är ett begrepp vi använder för att förtrycka. Att hbtq-personer ska ha samma rättigheter som heterosexuella är en självklarhet för mig. Att motverka den utsatthet hbtq-personer ges av samhället är lika självklart som att motverka att människor med en annan hudfärg, funktionshinder,klass eller religion ska leva i utsatthet. Ja, jag är en sådär radikal jävel. Jag hatar normer. Normer är till för att sätta människor i olika fack - för att vi ska slippa bli identifierade som var och en. Så tycker jag att det borde vara.
Jag tänker aldrig på att jag "är en kvinna"
(vad är en kvinna?) eller säger att jag är det när jag skakar i hand med nya människor. Jag är Lottie och jag skapar min identitet utifrån hur jag vill sedd. Jag bestämmer min egna identitet. Min och din identitet skapar vi själva och samhället ska fan inte få göra det åt oss.
Men jag är tveksam till pride-parader. Jag minns att för ett par år sedan min pappa säga någonting rätt tänkvärt. Jag tror att jag frågade honom vad han tyckte om regnbågsparader och han svarade helt naturligt:
- Jag tycker att det är löjligt att "de" ska ha sina egna parader, om de ska det, ska inte vi straighta ha det också då? Min far är absolut ingen homofob - han och min mor har underbart nog tagit min "sexuella läggning" väldigt bra och det är jag tacksam för. Jag tycker att det är löjligt att "komma ut" ur garderoben. Redan där så kränker man sig själv genom att försöka bli benådad av sin familj och vänner att man inte är som samhället säger att man ska vara. Det spelar väl för fan ingen roll vem du älskar. Bara älska. Vem du vill.Utan att någon ska kunna godkänna eller ifrågasätta det först. Det förminskar fördomar. Vi är precis som "vanligt" folk - och om folk ska acceptera oss och inse att vi är som "vanligt" folk - måste vi vara VANLIGT FOLK. = SOM VEM SOM HELST.
Efter att igår deltagit (som jag alltid gjort) i prideparaden fick jag en klump i magen. Jag vill inte vara här. Någonting stämmer inte. Slagorden som ropades stämde helt in på mina värderingar, och jag var med världens finaste aktivister - så det var inte folket det var fel på. Jag har nu insett att pridefestivaler är inte enligt mig rätt sätt att höja öppenheten för samhället. Jag tycker att det mer liknar att den ökar segrationen. Det blir ett s.k "vi mot dem"-scenario. Pride handlar för mig om att vara stolt vem man älskar. Pride har egentligen ingenting med politik att göra, tror inte jag i alla fall. Visst är det, som jag sa, asbra att utmana normer och tillämpa aktivism, men jag vet inte om jag tycker att det är rätt forum att göra det på denna parad. Ännu mindre bra är det att anordna en parad där bara "vissa" människor som deltar. Och att vara en av "vissa" människor, gör att man automatiskt blir "en av dem där". Att se partier, myndigheter och organisationer är på plats för att flörta till sig röster från hbtq personer gör mig äcklad. En dag av anti-homofobism. 364 dagar om året kränker partierna oss. Det kan liknas med att nazister skulle stå och dela ut flyers för en dag om hur mycket de ville kämpa för judars rättigheter, ta den liknelsen med en nypa salt hör ni!
Nu kanske tankar som liknar "men du är ju dum i huvudet, du vill att vi queers ska komma in i garderoben igen" och det tycker jag är löjligt. Jag har alltid hållit min flickvän i handen och kysst henne öppet hur jävla mycket jag vill. Nej, det är inte så fint bemötande i alla länder - men jag har kysst henne i alla länder vi varit i tillsammans. Det är väl ett sätt att utföra aktivism antar jag. En passiv aktivism. Att ha samma rättigheter som vem som helst får du genom att ta dig dem. Men visst måste våra världsregeringar reglera vissa lagar för att göra förutsättningarna för en värld utan homofobi ska bli till verklighet. Men jag tror att det behövs mindre glitter och glamour, och mer mod att vara den man är - utan att se sig som annorlunda.
