torsdag 29 september 2011

Jag känner liksom inte igen migsjälv.

Sönderstressad = illamående, ont i ögonen, konstig i magen, ont i huvudet.Det var inte det här jag skrev under när jag ville läsa Litteraturvetenskap. Men aja, jag har satt mig i den här sitsen helt själv. Jag har fått en prisma på mitt glasöga som ska undvika skelning, återtid om en månad, det medför att mobilen och datorn får en annan form än normalt. Konstigt. Sitter hemma i min skomakaregård och lyssnar på Girls – Vomit vilket avsätter precis rätt "mode/känsla" jag har inom mig just nu. Jag älskar litteratur, varav de underbart vackra bilderna här nedanför. Jag har blivit allt mer nedstämd den senaste tiden, funderar på döden ganska mycket. Men bli inte rädda, jag ska ingenstans. Det är jag för feg för. Tänker mycket på vilket sätt som är det bästa att lämna jorden på, eller vilket scenario som är bäst för min överlevnad: Vad ska jag göra för att bli lycklig igen? Vilken slags hjälp behöver jag? Vem är villig att hjälpa? Vilka faktorer är det som gör att jag mår dåligt m.m? Jag hoppas i alla fall att det bara är temporärt, den här dödstråkiga känslan.

 Hur fan överlever jag det iskalla Sverigemörkret?


Igår när jag jobbade slogs jag av en tanke. När jag var på jobbet, bland massa söta barn med både psykiska och fysiska funktionshinder, som skrattade och sprudlade mer liv än vad jag någonsin gjort - även fast de inte kanske kunde gå,stå, prata eller närvara på ett eller annat sätt. Varför kan inte jag, som kan allt och mycket mer än de här människa, bara bita ihop och vara överlycklig över allting jag kan eller har - istället för det jag inte har? Varför kan jag inte vara lika lycklig som jag var för ett par månader sedan? I somras?

Från bokmässan

                        Jag och världens vackraste, klokaste och roligaste kusin i mitten!



tisdag 27 september 2011

SMAKA på orden

Goddag mina vänner.
Idag börjades dagen med superföreläsning 9-13 Hela klassen satt som på nålar och ville få våran hemtentamen utdelad, men vi fick vänta i fyra fucking timmar på den.I vår hemtentamen ska vi diskutera och skriva en tentamen på 11-13tusen tecken, annat godtas inte, det sa lärarn. Frågan vi ska diskutera är om det finns andra sorters överskridanden idag i mediekilmatet (tv,radio,internet) inom litteratur än förr i världen. Roligt nog ska vi också jämföra detta ur genusperspektiv nu. Känns som om innehållet i kursvärlden allt mer blir präglat utav genus. Är det bra eller dåligt? Skillnaden finns väl bara där om man ser den? Det finns bara ett offer om någon tycker sig vara offer, eller hur? Går tex Kissie över gränsen för vad som är offentligt eller privat? Kommer vi deltagarna förnära i Big Brother för att det blir för privat i offentligheten? Vart går gränsen?

söndag 25 september 2011

 I never thought of losing, but now that it' s happened, the only thing is to do it right. That's my obligation to all the people who believe in me. We all have to take defeats in life.
                        // Muhammad Ali
  
Hemma hos värlens bästa päron, åt upp det tredje så kvar finns bara två. Längtar efter muskler, styrka inifrån och ut. Längtar efter att svettas och känna mig som en obesegrad Muhammad Ali, fast lite mindre självgod. Hatar självgoda människor som vet om att de är något. Som alla gitarrister.

torsdag 22 september 2011

"Queers som ska utrota allt som heter manligt"

Under lunchen kollade jag&sofia på ett program om en familj som byggde e.s.k earthship, vilket inspirerade oss båda två till att göra något liknande själva. Ett earthship innebär att du bygger ett hem bestående utav återvunnet material (bildäck vanligtvis eller glasburkar). Hemmet ditt är också självförsörjande vad gäller el,vatten och avlopp. Resultatet blir då ett självständigt, billigt och miljövänligt boende, som självklart också ökar livskvaliten. Många som bygger detta är också mycket självförsörjande när det gäller mat. (odling). Det finns en folkhögskola som har en ettårig kurs i småskalig odling, som jag har blivit väldigt sugen på. Men mer om det ett annan gång!

I eftermiddag har jag befunnit mig på ett café här i göteborg som heter Bokcafé Vulgo, som jag verkligen vill slå ett extra slag för. Ett fantastiskt café, där jag verkligen känner mig hemma. Såfort jag öppnar dörren in, känner jag känslan av sammanhållning, en värme och viktigast av allt: Att jag blir accepterad för den jag är.
Att vara queer innebär inte att du ska hata alla män eller vara osäker på din läggning.:

Att vara queer innnebär att du strider för att bekämpa och tänja på alla normer i samhället, som också flyter ihop med andra saker, såsom förtryck. T.e.x  att kvinnor och män infinner sig i vissa roller,  roller som är skapta av (en)samhället.

Om du är queer tror du absolut inte att begreppet kön är någonting som sitter mellan benen, utan det är de normativa roller som samhället givit oss. Vi tycker att det är strunt att människor verkligen tror på att män har gener som säger åt dem att gilla färgen blå, bilar och kvinnor (plus tusentals saker) och att kvinnor föds till att ägna sig åt barnafödande, gilla smink och mode (och på grund av dessa normer, känner jag mig inte hemma hos något av könen).. Men detta ganska radikala tänke innebär såklart inte att jag hatar alla "män". Jag hatar heller inte heterofolk eller människor som är säkra på sin sexualitet - jag vill bara inte att vi ska vara/bete oss som folk/samhälle säger åt oss att vara. Därför bör kampen mot "heteronormen" bekämpas av en färgglad, underbar parad kallad transmilitansen

Ha en fantastisk kväll mina kära vänner <3

onsdag 21 september 2011

FOR Vogue Italia




På din dag.

                Jenny & Tyler – Song For You   (LÅTEN ÄR TILL DIG SILJA & DETTA INLÄGGET)


Jag gråter när jag skriver det här, så att ni vet.
Det finns ingen annan människa jag har roligare med än du. Det finns ingen jag har skrattat så mycket att jag gjort på mig i byxan - som med dig. Det finns ingen roligare människa än du. Du är så himla bra på alla sätt. Det finns heller inte någon som är som du. Du har en stolthet och integritet som jag önskar jag hade.
Jag minns som om det vore igår när vi först träffades. Vi var båda 16 år och jävligt svåra. Du hade svart hår och grön lugg & jag hade svart hår med lila lugg. Vi klickade direkt. Tillsammans delar vi vår sjukt bra musiksmak och intresset för musik. Det är vi som står längst fram ihop med svettiga män på konserter och vrålar. (Som vi redan pratat om, kommer vi fortfarande göra det när vi är 50+) Du är den roligaste människan att förfesta med. Det behövs bara dig och spotify så är vi igång. Du  får dras med mig när jag är full och pinsam (Silja kan intyga min inlevelse för luftgitarr på fyllan) och jag får ta hand om dig när du svammlar eller spyr som en liten kalv. Men jag gör det så gärna, och tusentals gånger till. Jag vet att vi alltid kommer vara vänner Silja. (För om du gör slut, skjuter jag dig dig och sedan migsjälv)

Idag fyller du 21 år och jag vet att du inte bryr dig sådär jättemycket, men visst känns det lite pirrigt?
I present av mig får du de där IKEA gardinerna OCH EN BILJETT TILL FUCKING OPETH.
ÄLSKAR DIG SÅ JAG GÅR SÖNDER. DU ÄR BÄST SILJA. <3
 

tisdag 20 september 2011

Kväll hos min guldgosse.



Hej igen mina vänner.
Jag har precis kommit hem från arbetet. Det var faktiskt helt okej. Man får liksom leva för de där små underbara stunderna när man jobbar, det är då det är värt att jobba med det man gör liksom. Som min guldgosse jag var hos idag. Som autistisk får man knappt ögonkontakt med honom, för han befinner sig i den klassiska autistbubblan. Men när han idag inte släppte blicken från gitarren och rörde samtidigt strängarna med sina händer och förstod (förstår nog så väl) att ljudet kommer ifrån gitarren pga honom. När han insåg det och skrattade, var det värt varenda minut av arbetet.

Nu sitter jag här, nersjunken framför mitt älskade skrivbordet. På skrivbordet finns många saker som gör mig inspirerad och gör att kommer lättare i skapandet. Fullt med böcker, pennor, snäckor från en fransk strand, mina ugglor i trä, damm, skivor och ett kort på min mormor. Ikväll hade jag tänkt att fortsätta att skriva lite på min "roman", som heter Om jag skulle dö, men det visste ni säkerligen redan. Jag har skrivit omkring 54 sidor, vilket känns mycket, men det är nog inte ens en sjätte eller sjundedel. Dessutom drar jag aldrig ur tummen ur röven och säkerhetskopierar det heller, smart som jag är. Imorgon ska jag visst på föreläsning 11-13, som heter "Författarens medialisering", visserligen låter det jättetråkigt såhär, men jag tror att jag kommer att finna det intressant. Jag har nämligen verkligen fastnat för det här ämnet. Det litterära. Jag har absolut inte övergett musiken, musiken är alltid den största delen av mitt liv. Musik är essensiellt för mig. Även om kärleken och passionen kommer och går, finns den alltid där inne. Idag har spelat gitarr för min guldgosse, det blev Cornelis, det var fint. Men Guldgossen tröttnade på att jag spelade fel (hade ingen aning om ackord, använde gehör) och gick efter ett tag. Hihi! Bilderna i inlägget är Crystal Castles, det borde ni verkligen ta att kika in. Vissa kan nog tycka att det bara är väsen, men jag älskar det och kommer alltid igång med skrivandet.

Ha en fin kväll mina vänner. Tack för att ni läser.

Behöver en vaccination mot bitterhet.

Vaknar upp och känner den där hemska känslan igen. Vad fan finns jag till för? Vad fan ska jag gå upp ur sängen för, när jag kan ligga kvar och sova ett par timmar till? Förvisso kommer jag säkerligen ångra det senare, men under tiden jag drömmer, så händer det så jävla mycket mer saker än i mitt liv. På gott och ont. Drömmer ganska mycket mardrömmar på morgonen. Som i förrgår natt, drömde jag att jag tryckte ner en lång pinne i en asiatkvinnas mun, så att hon spydde, men fortsatte hålla kvar pinnen tills hon kvävdes helt. Fantastiskt start på morgonen att vakna upp ifrån, inte sant?Även om jag har turen idag att ha min fina Sofia hemma, så känns tillvaron helt jävla meningslös. Jag vill inte ha höst, förlåt för mig negativitet, men jag förkastar den. Jag klarar inte av mörkret, all gråhet, kylan, blåsten, regnet. Hela kitet liksom. Saknar solstrålarna på min hud, saknar att se solkatterna leka längst marken och höra ljudet av humlor som letar näring. Näring, det är precis vad jag behöver. Jag behöver motivation, inspiration. Hur fan överlever Ni hösten? Hur tar ni igenom er istiden 2011? Om jag hade haft 10 tusen kronor eller så till övers, så hade jag fan stuckit från landet nu. Jag ser mig själv glassa runt i Italien (lovelovelove), bo hos folk via couchsurfing, äta äckligt god mat som dessutom inte kostar skjortan. Insvepa kultur hela tiden, få solen och själen uppvärmd och bara vara inspirerad till 100 %, hela tiden. Ja, någon dag så. Ska försöka plugga lite idag, om jag orkar. Sedan ska jag jobba, det ser jag inte fram emot. #grinigneurobrud1990. 
Men kära Ni, ha en jättefin dag. Har ni tips på hur man tar sig igenom ruggiga dagar? 

måndag 19 september 2011

Jag är inte redo för hösten, jag är inte redo för depressionen.

                             (  http://news.deviantart.com/article/113195/#/d18va9g )

"Livet ska vara som en schlager, inget jävla requiem"

Oroshjärtat <Är nog min nya favorit när det gäller svenska bloggar. Den fina flickan som skriver oerhört vackert och hennes sätt att blanda in vackra ord får hjärtat att känna, och kanske lite för mycket, det gör ont. Hon skriver mycket om hur ont kärlek kan göra, men också hur underbar den kan verka. Kika gärna in där, och ta er tid att läsa den, det är ingenting man skummar igenom liksom. Jag önskar så att jag kunde skriva lika magiskt som henne. Men om jag kunde ta mig tiden att skriva, så skulle jag självklart göra det bättre. Idag har min dag varit lite sisådär. Vaknade tok för sent, älskar att somna upp, hatar att gå upp  ur sängen och vara så segt trött så att det gör ont att stänga ögonen och vara seg hela dagen, bara för att man låg och drog sig extra länge. Jag förstår inte varför vi människor gör sådär. Önskar att jag vore som vissa av er, att jag gick upp när jag vaknade för första gången.

Sedan har jag jobbat med alla tusen tals små trattkantareller min flicka tagit hem, vilket gjorde att jag fick ett psykbryt på henne. Jag hade betydligt bättre grejer för mig att göra - egentligen. Sedan får jag hem till en vän, som verkligen var välbehövligt, då vi inte setts på evigheter (2veckor?!). Hennes underbara far och bror var också med. Queers som vi är kollade vi på "Livet är en schlager" och drack kaffe och åt kex med tofuline ost. Nomnom. Funderar starkt på hur jag kan göra min blogg mer tilltalande för er, jag vill inte bli känd eller så, men att få lite fler läsare skulle nog vara jättefint. Dessutom skulle det nog vara snäppet roligare för mig. Idag läser jag "En dramatikers dagbok" utav Lars Norén och, han skriver inte speciellt vackert må jag säga.

Lite den här stilen: Åt mat. Gick på toaletten. Pratade sedan med C om hur vi ska göra i helgen eller inte.

     


Bilden till vänster är på mig, i samband med att jag åt frukost på taket i förra veckan, tillsammans med en hyffsat nyfunnen vän. Kram på dig. Bilden till höger är bilden från mitt senaste möte med Sewing Aint For Sissies. Skriver mer om detta fantastiska gäng en annan gång. Imorgon har jag skola, tidigt, på morgonen.

söndag 18 september 2011

Den konstiga flatan Lottie.


Jag hörde att en nära vän hade festat med Robert Wells i helgen på Husaren. Hur troligt? I alla fall, ännu en efterlängtad helg har kommit till sitt slutskede och jag tackar och bockar för detta. Min helg har varit okej antar jag.


På fredagen fick jag "nej,jagkanabsolutintevarasjälv" ryck och for hem med kurslitteraturen till älskade mamma och pappa. Det var otroligt fint. Jag är minst sagt glad att jag åkte dit. For ivägen med pappas lilla motorcykel och åkte runt i Floby med omnejd. Åkte förbi massa klasskamraters hus, som jag inte träffat sedan urminnes tider - känns det som i alla fall. Åkte förbi Niklas Maxes hus, Jennies hus, Matildas, Elins, gamla Lärarn, ja ni vet. Människor man undrar vart de blivit av. Människor man undrar om de blivit lyckliga, om de fick sina prinsar och prinsessor eller om de rentav inte har förändrats ett jävla skit. Visst brukar det bli så? Att de som bor kvar i småstaden inte får nog med stimulans eller så, stannar kvar i samma skede. Många får barn tidigt, många nog även tidigare än vad de kanske själva önskat. Många tar något "heltokej" jobb som de fastnar kvar på. En annan träffar sitt livs kärlek och springer till prästen redan till natten de blir myndiga. Någon stackars brud blir våldtagen på parkering för att hon inte hade mod nog eller säga emot. Hon ville ju förfan bara bli älskad, så visst säger man inte ifrån - när någon väl vill ha en? När någon tillförser behovet utav hud mot hud - visst är det så? 

Jag tror i alla fall att det var så för mig, när jag var tonåring. Fick aldrig dansa med de snygga killarna i klassen. Jo, en gång. Minns varenda sekund. Jonas Augustsson, han var jag sjukt kär i. Och han bjöd upp mig till "My heart will go on" när jag hade disco i fyran eller något. Nu i efterhand, spekulerar jag i att han blev mutad till att dansa med den konstiga, tjocka Lottie. Det var hon jag var i skolan. Alltid var, kunde aldrig bli fri från det. Kunde inte skära bort den från huden, riva av eller sudda bort. Jag var den jag var. Skällsorden ekade jämt och ständigt i korridoren efter mig, jag får ångest varenda gång jag tänker på det. Jag minns såväl hur jag och min bästa vän Ida vänskapligt (och provokativt) höll handen på rasten i korridoren, och det bara ekade ordet "Jävla lebbar" i korridorerna. Det var nog enda gången i mitt liv jag inte brytt mig om vad dem sa. Tack så jävla mycket för att jag fann Ida under den svåra tiden, annars hade jag aldrig klarat av grundskolan - och kanske inte heller livet överhuvudtaget. 

När jag nu kommit hem från arbetet har jag gjort mina hemmafrusysslor. Handlat mat, bakat konstigt bröd, tvättat tre maskiner tvätt, vattnat blommorna, odlat groddar och dessutom har jag ställt mig på vågen. Jag har gått ner över 11 kilo - och jag fattar inte hur jag gör. Nu förtiden anstränger jag mig knappt längre för att hålla vikten, men jag går ner ändå. Och nej, jag äter visst. Men jag äter för dåligt vissa dagar, det kan jag nog erkänna, men jag kan också erkänna att jag rör för dåligt på mig. Men det ska det också bli ändring på! Imorgon återvänder jag till Friskis och svettis med min trogna lella röllta och svettar ner hela gymmet igen, precis som det var förr. Skepp ohoj! Imorgon har jag och min kärlek varit tillsammans i 4,5 år. Och jag är faktiskt superkär, på riktigt. ^_^

(jag utstrålar min förtjusning över nybakat bröd i ugnen alldeles intill)

fredag 16 september 2011

Om dagen d.

(två samlade anteckningar ur mitt kollegieblock )

"Gjorde världens största t-bubbla på 60bussen in till stan. Räknade kalorier som vanligt, men kom fram till att jag ändå kunde klappa mig själv på axeln för dagens matintag. Tänker på dig, precis hela jävla tiden. För varje sekund du inte hör av dig, brister mitt hjärta ännu lite till. För varje minut du inte hör av dig, går luften ytterligare ur mina lungor - lite till. Bitterkärringen bredvid mig luktar sprit och elakhet. Jag går av bussen och går på restaurang. Äter en syndigt god pizza och dricker vino rosso till. Smaksensation! Skriver "var tacksam" på en tjugolapp som jag lämnar i dricks, och vinglar hem - med ett leende på läpparna."
&
"Tänker på det ofta. För ofta. Hur det kommer bli när du försvinner. Jag spyr inom mig på bara själva tanken. Jag kommer att få ett samtal när jag minst anar det. Precis som förrförra gången. Men den lilla, cyniska människan inom mig kommer fatta direkt vad du i andra sidan luren kommer att berätta för mig. Du kommer att börja med:-  Lottie, jag har något tråkigt att berätta..

Min rustning och mitt skal kommer att falla till marken. Bara min svarta, trasiga själ kommer finnas kvar.
Sedan kommer jag viska: - Jag går nu, vi ses igen, i den här världen eller nästa.
Sedan omsluter jag mig i mitt egna mörker och därifrån kan bara du dra mig ut ur. För om du inte gör det, kommer mitt självdestruktiva jag göra det och beröva mig livet här på jorden.





Jag kommer att erinra mig om precis varenda sekund jag fick tillsammans med dig. Varenda sekvens, vartenda andetag jag tog i samma rum som du. För ju starkare jag minns dig, desto mer levande förblir du inom mig. Om jag väljer att inte ta vara på det vi delat tillsammans, skär jag av din sista pulsåder och ditt sista andetag & jag då dig inte längre har.

Om inspiration:


"Idag har någonting liknande en revolution inträffat. När jag blir inspirerad eller  hamnar "in the mode/zone" tar jag aldrig tillvara på de små tillfällena, men just idag gör jag det. Jag blir inspirerad av att åka tåg, det triggar igång skrivarlusten på en gång (till och med när tåget är 1 timma försenat). Jag vet inte varför, kan det vara alla nya intryck och sekvenser? Alla sorters folk? Lukterna?

(när jag renskriver hemma hos föräldrarna byter jag från röyksopp till jazz: röyksopp är tok för glatt.
Hoppas att ni antecknar)

Jo, jag läser ganska mycket nu dessa dagar. Om någon av Er inte visste, så studerar jag Litteraturvetenskap och det innefattar alla böcker som du måste läsa innan du dör, och under tiden aktivt komma på smarta skillnader/ saker som utmärker just dessa böcker. Att läsa är dock otroligt inspirerande för mig, det utvidgdar mitt ordförråd och ger mig ett större "ah, den boken har jag läst!"-förråd. Men också ett större litterärt kapital. Jag har funderat på att ta en kandidatexamen i Litteraturvetenskap, men jag vet inte varför. Det låter bara häftigt. Vet ni vad kandidat och masterexamen betyder?
I min väska ligger sex kurslitteraturböcker nertryckta. Inga kläder, inget smink, inga extraskor. Simply - böcker. trosor och antidepressiva medeciner. Så jävla typiskt mig. Att ha med "tusentals böcker" som väger massa, när jag istället kunde skippat skiten och gjort som alla andra - packa ner massa kläder som väger mindre. Så jävla typiskt mig - att inte vara en brud på insidan. Jag har tänkt på det där med vilket kön jag tillhör, men jag känner mig verkligen inte hemma hos några av lagen, fattar ni? Jag associerar man/kvinna med väldigt stereotypa och normativa saker. Jag tycker också att det är jobbigt att fylla i om man är man eller kvinna i undersökningar. Tycker det är jobbigt, och fräser inombords att det spelar väl för fan ingen roll".

Jaja, nog om genus för idag. I min fantasi är jag, och kommer alltid förbi Lottie. Jag ser mig själv i framtiden som skärpt, bildad inom det humaniora och tycker att livet är ganska okej. Jag prioriterar fortfarande att resa och har knutit kontakter med många världen över, det finns alltid någonstans att sova  Jag tror att livets mening är att samla på sig minnen att leva på så länge som möjligt. För, när du blir äldre - är minnen det enda du har. Vännerna försvinner, familjen, friskheten - men dina minnen kommer du aldrig tas ifrån. Kolla bara på min egna kära mormor, som för övrigt fyller 93 snart, hon kollar på sina älskade kort hela dagarna och erinrar sig. Hon berättar så mer än gärna om alla historier hon har på lager. Men närminnet hennes, det är alltför kort. Men jag älskar dig fruktansvärt mycket ändå mormor!

torsdag 15 september 2011

I've got my love to keep me warm.

Godkväll mina vänner. Jag kom just hem från jobbet, det var/är väl okej tror jag. Idag och igår har jag grubblat en hel del på min karriär. Jag har ingen aning om vad jag vill jobba med, eller? Jag vet nog precis alldeles vad jag vill syssla med egentligen, men det är till syntes ouppnåerliga grejer som bara riktigt ambitiösa människor tar sig an och fixar. Ni vet mycket väl att jag vill skriva en bok, skriva musik, skriva en bok till. Jag har alltid fasat inför 8-15 jobbet. Jag vet så många i min egna tillvaro som går in i en fruktansvärd dimma om veckorna och inte gör annat än att jobba och sova. Deras söndagsångest är dessutom fruktansvärt. Jag hade ett 8-16 jobb i en månad. Jag bröts ner, jättesakta. Jag slutade måla,spela gitarr,rita, skriva - allting jag gillat innan. Ingen stimulans. Jag bara sov och jobbade = ångest. Vill verkligen inte hamna där. Min pappa talar alltid för hur viktigt det är att jobba och att man måste jobba osv, det kanske jag håller med om. Men jag tror att man kan klara sig även om man inte jobbar 8-16, varenda jävla vardag. Då kan jag hellre fattig, bara jag behåller min frihet, för det är det finaste en människa kan ha.


Just nu lyssnar jag på min eminenta "jazzkväll"s lista. Den är oklanderligt bra. Massa shysst jazz man kan lyssna på när småtimmarna kommer. Jag skriver alltid bra till jazz, blir heller aldrig deprimerad. Jag tror att jag känner mig ganska glad när jag lyssnar på jazz, även om låtarna oftast handlar om misär. (I alla fall B.Holidays alster) Jag känner att hösten står utanför dörren och det är faktiskt med med mixade känslor. Jag älskar höstens färger och lukter, men ogillar skarpt när det är mörkt hela tiden. Visserligen kan det vara mysigt att sitta infiltad hemma, men när man måste gå hem från bussen uti mörkret själv så känns inte det så getmytligt faktiskt. Imorgon har jag skol, ska försöka ta mig upp och skriva lite mer då, eftersom mitt hjärta stampar i marken och vill att jag ska krypa ner intill henne och gosa. Och det kan man ju inte tacka nej till - eller hur?

Godnatt alla fina människor som läser.
(bilden är tagen för ett år sedan utav mig i Skara)

måndag 12 september 2011

Godmorgon mamma, jag saknar dig.

Godmorgon.
Idag är en sådan där dag, som jag inte ska göra någonting alls. Det är skönt att ha en sådan dag imellanåt. Förut, hade jag sådana dagar alldeles för ofta, vilket gjorde mig sjuk och deprimerad. Hoppas att du läser det här mamma, det är dig jag skriver till - faktiskt ganska så mycket överhuvudtaget. 

Det känns fortfarande konstigt att jag inte lever tillsammans med dig, att vi inte bor ihop. Det känns konstigt att inte stiga ner för trappan om morgonarna och se dig titta på nyheterna, eller ha oskyldigt somnat framför dem. Känns konstigt att inte se dig skina upp över min entre i köket. När jag kommer hem till mitt barnhem känns det som att dra tillbaks tiden 5 år och vara en liten, tjock rebellisk Lottie igen. Var gång jag kommer hem och stiger in genom dörren, har mamma alltid satt på nytt kaffe, vilket är underbart. 

Min mamma har alltid luktat sanslöst gott. Hon luktar alltid nytvättat och nuförtiden alltid kokosnöt, eftersom hon fick en stor bodybutter i present utav mig. Min mamma har alltid varit den mamman som tänkt på sitt barn, och placerat mig i första hand. Alltid rökt under fläkten istället för rätt ut i luften, tillförsett mig med nya skor och kläder om så behövdes. Även obstinat tvingat på mig nya kläder eftersom jag tyckte att det alltid var pest och pina att köpa kläder. Det var alltid mamma som samlade mod och ringde rektorn eller idioters mammor, när jag kom hem från skolan - och grät ut i mammas armar varenda dag över att jag blivit så söndermobbad. 

Det var alltid min mamma som brydde sig snäppet för mycket och älskade sönder mig. Jag uppskattade det nog inte då, jag tyckte nog att det var jobbigt faktiskt. Men nu när jag har distans till min mamma - så uppskattar jag det sjukt mycket. Jag saknar dig lilla mamma.

Tack för att du alltid varit den bästa mamman en kan ha. Jag älskar dig mamma. 


söndag 11 september 2011

Vapendragerskor.

 Har precis kommit hem från ett fint besök i Skövdetrakterna. Igår festades det från 18 och höll på, minst sagt in på småtimmarna. Man vet aldrig vad som händer när vapendragerskorna Silja & Lottie dricker öl, och törley och vin och cider. Det hela slutade med att jag somnade i trapphuset och min vän Silja vinglade runt i hela Skövde, gråtandes efter sina nyklar. Ett par timmar senare hittade hon nycklarna i en okänd ficka i sin jacka. När vi somnat vid halv fem tiden sov vi som stockar tills 15 dagen därpå. Då blev det ickeglamorös bakispizza med obligatorisk fascistCoca Cola till. Klockan 23 var jag tillbaks hemma här i min boning, som alltid är lika underbart va och vackert och bäst. Jag älskar varenda centimeter med min lya, jag vill aldrig flytta härifrån. Det går knappast inte att få det bättre. Visst, det skulle kunna vara renare och fräshare här, men då vore det inte hemma hos oss. Hoppas att jag får bo här länge till.

Kikar just nu på den eminenta filmen Coco Chanel & Igor Stravinsky, som verkligen är helt i min smak. När Igor Stravinsky hade premiär med sitt mästerverk "Våroffer" blev han utbuad på grund av dess modernitet. I publiken satt Coco Chanel (en av tideras största designer) och hon gillade det hon hörde. Har ni lyssnat på våroffer? Det är ett helt fantastiskt stycke, minst sagt.

I veckan blir det två föreläsningar, mycket läsande därimellan: August Stringberg "Giftas 1 & 2" och "Ur mörkret" med Viktoria någonting. Jag älskar min kurs, så otroligt intressant och lärorikt. Sedan ska jag jobba mina vanliga timmar hos min favoritgosse i hela världen, Mårtis. En och annan fika med goda vänner blir förhoppningsvis av också. Här nedan har jag hittat några  finingar från Topshop.
  Den här bilden föreställer Dakota Fanning och hennes syster. Från Vouge Magazine. Väldans vacker tös.

torsdag 8 september 2011

Se mig som ett sexobjekt, tack!

Det finns någonting som kallas att bry sig om någon. Alla anammar det inte, och många låter bli för att det finns olika följder utav aktionen, som kan vara att någon blir sårad - eller att man förlorar någon man står väldigt nära. Det finns någonting som kallas yttrande & åsiktsfrihet - och det är en lag här i Sverige. Det är nog det bästa med det här landet. Man får tycka vad man vill utan att bli kränkt. (självklart funkar inte alltid detta, men enligt lag är du fri att tycka och tänka vad du vill).

Igår publicerade jag en dikt här, som heter "Till Mamma". Jag vill inte gå djupt in på det, men jag tänkte bara nämna att jag använde mig utav internet som medium för att försöka få uppmärksamhet utav henne, och för att visa hur mycket jag vill att hon ska må bra. Vare sig min aktion lyckades eller ej, skriver jag inte här - för hennes skull.

Idag har jag varit hos min vårdkontakt. Pröjsade 100 kronor och vi pratade i 25 minuter. Jag har mer tid där om jag vill, men ibland går jag dit utan att riktigt ha någonting på hjärtat, men måste ända betala. I skolan har jag fått lära mig att det är ungefär 1 % chans att du får din bok utgiven, vilket känns väldigt betryggande för framtiden, eftersom jag tänkt skriva ett manus ganska länge nu. Men jag tänker minsann inte ge opp, det kan man göra när man är död - eller vad tror ni? En annan sak jag tänker på idag, är att hur mycket jag inte tycker om att köpa nya saker. Jag får ångest utav att mina skor är sönder och för att jag inte har en jacka som tål väder och vind. Får ångest utav att jag egentligen måste köpa kurslitteratur (men det funkar ganska bra utan) och att jag inte äger några kläder jag passar i längre.

Det enda jag faktiskt tycker om att lägga pengar på, är mat. Det är nog det viktigaste en kan köpa tycker jag. Mat är essentiellt för oss, för naturen och för världshandeln. Mat ska vara renodlad och ekologisk. Mat ska vara framställd utav odlare som har passion för att odla och som ser sina små kronärtskockor eller potatisar som deras barn, som de ömt vårdar - tills de är redo att lämna gården. Visste du att svensken (som har det ganska gott ändå) bara väljer att lägga under 10 % av lönen på mat?

Dagens människor prioriterar kläder, bilar, försäkringar, smycken, lån eller resor för lönen som kommer in på kontot. Vi prispressar precis allting för att få några kronor kvar att handla annat för. Vi väljer Sveriges billigaste matkasse helt enkelt. Förvisso, är det inte alla som har det valet. Jag respekterar och förstår dig som inte har många kronor och därför måste handla där du handlar. Men när "vi" som har så vi klarar oss, väljer att handla där vi handlar - gör vi ett aktivt val. Glöm inte all allting vi gör i världen - är politiskt. Hur vi pratar, agerar, sover, arbetar, lagar mat, vattnar blommorna är ett aktivt val - och det förknippar jag starkt med politik. Nu i förkyldningstider är jag extra onyttig och "sköter" inte min mat. Äter mest godis och kaffe, vilket resulterar i en ond cirkel och en trött Lottie. Hoppas att min underbara Ida inte ger upp mig som potentiell träningsvän, för jag vill faktiskt börja träna. Jag ska bara bli frisk och ha pengar först, sedan är det jag som är Friskis, Tjockis & Svettis.

Till helgen ska jag till Silja, jag vet inte vad vi ska hitta på för tokigheter - men vi ska i alla fall dricka vin och öl tillsammans, det kan inte sluta i annat än en underbar kväll med dig som vanligt. Saknar sönder dig, vet du det? Önskar att det kunde vara gymnasietiden igen, och vi satt och pratade bort rasterna med kaffe och musik. Underbara Silja. I min nya litteraturvetenskapsklass går säkerligen 30 personer - men jag minns bara en flicka, för hon har underbett och heter också Silja. Klassen är i förövrigt ett godisregn med söta brudar, så det finns mycket fint att titta på. Men Sofia är fortfarande ändlöst sexig - speciellt utan kläder.
För att försöka avrunda det här inlägget; jag behöver hjälp. Jag mår inte dåligt, inte så mycket i alla fall. Jag har pengar så att jag klarar mig och jag känner mig älskad. Det är ytligt nog, mitt utseende jag behöver hjälp med. Jag vet att jag inte är den snyggaste tösen i stan, men jag har självdistans nog att veta om det, det jag behöver hjälp med; är hur jag ska klä mig och se ut. Så se mig som ett sexobjekt, hur ska jag göra för att bli snyggare? Tips tack! (och vikten jobbar jag på) Och en sista sak: Ikväll gör jag min första konsertrecension. Bandet heter VETO och jag ska dit med Aliki, Johan & min fina. Jag gillar deras nya platta, lyssna gärna på spotify!

onsdag 7 september 2011

Till Mamma.

Du tycks få alla bekymmer,
smärta, sorg och kärlek i din sargade mage rymmer.
I dina svarta lungor fylls med ditt älskade niktin,
Du går snällt till jobbet, blir älskad - för du håller din min.

När du låser in dig på toaletten vill du vara ifred,
ingen får lyssna - ingen får veta alla gånger du kved.

När du kommer hem slår du upp en deckare,
du dricker kaffe och när din Benny kommer hem, blir alltid lite käckare.

En dotter som är född till att provosera gör att du snart inte orkar mera,
men jag känner att min mamma har så mycket potential till ett bättre liv numera.

söndag 4 september 2011

Någon annan betalar priset ni inte vill betala.

Jag är så jävla arg. Hela tiden, varje dag. Jag kommer alltid hata det faktum att människor i min omgivning äter kött morgon-middag-kväll, men samtidigt kan jag inte utesluta flera utav mina bästa vänner för det. Jag respekterar inte att ni äter kött, det behöver jag inte göra - även fast jag älskar er, fast det vet ni redan.

Det jag hatar med hela grejen, är att ni inte bryr er om industrin som förser er med det som ligger på tallriken. Jag har alltid haft sympati, jag åt kött i över 18 år - men det var för att jag inte var medveten om hur illa fallet var. Men ni, ni vet ju precis hur jävla äckligt det är nu, eller hur? Har ni liksom ingenting inom er som säger "nä, det känns inte bra att äta det här, när jag vet hur dåligt kött det är/dålig påverkan på miljön etc etc) ? Ni är alla vuxna människor. Ni vet precis lika väl som jag hur mycket miljontals individer varje dag får lida för någonting som ligger på våra tallrikar. Det kan ni inte säga att ni inte gör. Ni vet också hur oerhört mycket vatten/koldioxid som krävs för att producera kött och ni vet att allt foder som krävs åt för att nära alla slaktdjur, gör att människor går hungriga i hela världen. Ni vet det här, eller hur? Jag kan inte förstå, jag kan verkligen inte förstå hur ni inte kan bry er, det finns liksom inte i mitt förståelsespektra. Hur kan det inte påverka er? Hur kan ni fullkomligt skita i allt, och bara trycka i er? Jag förstår inte.

Jag önskar ibland att jag vore som er. (Jag menar ingen speciell människa, och menar inte att attackera mina nära och kära, men jag måste få lätta på trycket). Jag önskar att jag kunde göra som er, gå till donken och lägga 15 spänn för en helt okej hamburgare. Vara mätt och nöjd över att sparat en massa pengar. Önskar att jag kunde cruisa vidare in på H&M och köpa shyssta nya byxor, en snygg top och en ny skjorta, och bara betala ett par hundralappar. Jag går nöjd igenom Nordstan och har ett leende på läpparna eftersom jag har gjort så jävla shysst deals idag. Jag har sparat så fett mycket med pengar.

Och inte ha ett dugg dåligt samvete. Skiter fullständigt över att kläderna från H&M skapats av utfattiga människor och barn någonstans ute i världen, som säkerligen också skadats fysiskt från alla kemikalier som finns i kläderna. För någonting som inte ens uppkommer till hälften av en minimilön här i Sverige.
Skiter fullständigt att djuren stått packade som sillar och knappt fått leva naturligt under hela sin livstid. Skiter i att de fått stå upp under lång tid och att de blivit slaktade på de mest vidriga sett.

Hur kan ni?


fredag 2 september 2011

3 Sep 0 Insp.



Lottie har börjat plugga igen, vilket känns asbra. Även om jag gillar att jobba, så känns det mer  givande att bli rik på att lära sig nya saker, låter töntigt, men så är det.
current mode: förkyld.