Nyårsresumé

Ni som har följt mig det här året vet att jag har tagit några riktigt hårda smällar, som i de mörkaste av tider nästan kostade mig livet. Men jag har nästan tagit mig genom det, och kommer vara starkare än någonsin nästa år. Det känns så. Det måste bli så. Jag har lärt mig nyttiga läxor, såsom att en måste bli sin egna bästa vän för att ha en balanserad och lycklig vardag. Att må bra är att ha en väldigt stark grund till en trygg tillvaro. Jag har börjat lära mig för att stå upp för mig själv och säga vad jag tycker oftare, då jag enligt mig själv, alltid varit ganska återhållsam med det tidigare. Men det viktigaste jag har insett, är att sägnen om att "det kommer bli bättre, även om det inte känns så nu" faktiskt stämmer. Ljuset i den djupa brunnen har börjat tränga in sig i mitt liv och det är så jävla fint.

Saker som jag är sjukt glad över att få ha varit med om 2013:
1. Att ha ett bättre förhållande med de flesta nära vänner & familj än någonsin. Jag älskar er, ni är bäst och jag kommer aldrig ta er för givet, vad som än händer. Främst tack till mamma. Och tack Pappa.Tack Silja. Tack Caroline. Tack Linnea & Ida.

2. Den lilla framgången med Solanas Cunts. Sedan i mars har vi haft 10 spelningar på flera stora orter, fått så otroligt stärkande och peppiga ord från folket som gillar oss, fått en liten fanbase, sålt merch till folk jag ej ens vetat vilka de är, spelat in en riktig skiva och haft så otroligt roligt tillsammans. Om någon i bandet läser det här, ska ni veta att ni till stor liv lyser upp min gråa trista tillvaro full med jobb, ångest & andra vuxengrejor. Känslan av att stå på scen eller skriva musik med er, går inte att beskriva. Ni är, vi är bäst.

3. Att ha fått Charlie in i mitt liv. Att ta långa skogspromenader tillsammans, att leka och busa, att höra ditt lilla hjärta slå när du ligger vid min huvudkudde, att hjälpa till att fånga flugor mitt i natten som du kan äta upp, att öva på tricks tillsammans, att skämma bort dig med skinka, att borra ner näsan i din toviga päls, att få lägga ögonen på dig och hur du reagerar när vi möts efter en stunds frånvaro, att dö lite för sådana bilder som här bredvid. Bara en hundmänniska vet hur det känns att vara älskad av en hund. Så ovillkorligt, enkelt och trofast är så himla vackert. Jag saknar ihjäl mig efter dig varje dag och ser alltid fram mot att träffa dig. Finaste grådvärgen.  

4. Att ha ett förstahandskontrakt och veta att "här kan jag bo precis hur länge jag vill". I mitt femåriga Göteborgsliv har jag flyttat runt ganska mycket (som vem som helst som kommer till den här stan). Det finns fler folk än lägenheter och det gör att en får surfa runt på mer eller mindre otrygga andrahandskontrakt. Jag har mestadels haft det väldigt bra, förutom stället innan jag bodde nu. Där var mitt hem i ett kollektiv fullt med dramatik och jag sov i en möglig källare som påverkade min hälsa något enormt. Jag är så glad att slippa skiten och är så pepp på att göra det fint.

5. Att ha råd med hyran & lite till. Jag jobbar som personlig assistent och det är inget glamouröst, välbetalt eller kreativt jobb - men det är helt okej och min insats gör skillnad för en annan individs liv. Jag är glad att kunna spara ett par hundralappar i månaden, köpa bra mat, ta några bärs då och då och ha råd med busskort. Tack Västra Göteborg!

6. Att ha hälsan i behåll är ingenting jag tar för givet. Det är det viktigaste en lär sig när en jobbar med sjuka människor flera gånger i veckan. Att aldrig ta sitt välmående för givet. Livet kan vända precis när som helst. Jag kan inte äta mig till hälsa till 100%, men jag kan komma en jävligt bra bit på vägen. När en köper ekologiska produkter finns inga gifter som sätter i kroppen och försurar som ofta leder till cancer etc. När en äter veganskt minskar risken oerhört för hjärt & kärlsjukdomar och att röra på sig är (som ni alla vet) essentiellt för att leva länge. Kroppen producerar lyckohormon, skelettet blir starkare, huden blir vackrare och slätare, en får energi och orkar mer, en sänker blodtrycket och massa annat när en motionerar. Rör er för livet för fan. Och var tacksamma.

<3 All kärlek och gott nytt år 

Carpe fucking Diem / God Jul

I min mage ligger en oerhörd mängd julmat och på min vänstra sida en oerhört gullig hund. Jag fryser inte och när räkningarna är betalda räcker det till mat, öl, busskort och kaffe. Jag har en hyffsat frisk familj och ett par vänner samt en ganska fet umgängeskrets. Tack som fan.

Jag är inte särskilt snygg och verkligen inte om en utgår från idealet. Det är sällan någon raggar på mig (knappt 2:45-raggs-duglig) och jag blev mobbad hela min uppväxt. Jag har gått genom flera svåra depressioner och varit inlagd på psyket som till följd av mycket självdestrutivitet i yngre dagar. Min mamma har varit allvarligt sjuk flera gånger och jag har hittat en släkting död i dens hem. Min mormor dog i år och vi hade bra kontakt. Min släkt är väldigt speciell (är inte allas det kanske?) och jag har jämt ont i min rygg. Mina fingrar är krokiga, mina fötter och rygg är sned/a och jag skelar typ asmycket. Dessutom är jag inte den vassaste kniven i lådan - men det gör faktiskt ingenting.

Men jag klagar inte, jag hyllar fanimig livet och mig själv och att jag just blev den lilla halvdumma, runda och märkliga personen jag är! Jag älskar fan livet, även om det inte är så jävla glassigt, framgångsrikt eller speciellt.

Kontentan av det här inlägget är att jag allra mest är glad för att jag har möjligheter - förmodligen du också. Ja, det är jävligt lätt för mig som en vit och ung brud att säga så och till mitt enda försvar är att jag verkligen hoppas och tror att jag tyckt samma oavsett vilken kropp jag hade varit född i. Jag är medveten om mina många privilegier och känner tacksamhet för så jävla mycket varenda dag. En kan inte välja vart en kommer ifrån eller vems ens biologiska föräldrar är. Det en kan välja är hur en lever sitt liv. Och jag väljer att genom vit svennebananbrud, göra mycket för att folk med samma och fler privilegier än jag att inse detta och gå ner från sina höga hästar och bekämpa allt slags förtryck i det pissiga (e)nsamhälle vi har skapat.

Vi har olika förutsättningar till allting. Jag skulle säkerligen kunna bli ingenjör om jag ville, men det skulle krävas hundra gånger mer tid för mig att fixa det, än för vad det skulle göra för en logisk person. Men vetskapen om att kunna göra så mycket, bara en ger sig fan på't ger mig sådana enorma lyckokänslor.

God Jul och Carpe fucking Diem.

Jag faller utanför era jävla pk-ramar.

Jag är rastös, så helvetes jävla rastlös. Visst, vi har det bra i Sverige, eller, jag vet inte. Jag antar det. Men det känns som att saker och ting faller isär här. Sverigedemokraternas politik har bara på några futtiga år förgiftat landet och har fler väljare än Miljöpartiet, vilket är sjukt. När jag gick i gymnasiet fanns det inte ens i min värld att ett främlingfientligt/rasistiskt parti skulle finnas i riksdagen. Jag är trött på artigheten. Jag är trött på skitnödigheten här. Jag är trött på jante. Jag är trött på att ingen (inkl jag själv) vågar säga vad de tycker och framför allt måste hålla upp en sådan jävla fasad hela tiden. En fasad som (för mig) innebär att vara helt politiskt korrekt i precis vartenda andetag och handling en utför. Att vara medveten om precis allting. Att kunna massa akademiska termer och att ha en utbildning. Jag faller i mellan de ramarna. Jag har ingen akademisk utbildning. Jag ska inte utbilda mig till socionom eller fritidsledare. Jag ska inte rösta på vänsterpartiet, jag gillar inte kommunism och jag tar avstånd från allting som har med det att göra. Men nä, då kallas jag för moderat eller liberal, som verkar vara moderat light, vilket också är så jävla typiskt.

Det är så jävla svart på vitt i det här landet, antingen eller. Jag tror inte på blockpolitik eller knappt partipolitik längre. Jag tror på gräsrotsrörelsen och direkt aktion. Det kommer säkerligen sitta folk som tillhör just den här gruppen av människor jag har beskrivit ovan som läser detta och tycker jag är dum i huvudet. Då får ni tycka det. Jag menar inte på någon särskild individ eller umgängeskrets, så det kan ni faktiskt ta och utesluta på en gång. Jag är trött på allting här. Jag vill sticka härifrån medan jag är ung, frisk och inte har några barn eller liknande. Men jag har (på gott och ont men mest gott) så jävla mycket fint här. Har en ganska stor umgängeskrets, ett asfett band som äger hela jävla världen om några år (eheh), en fin familj och en stadig liten inkomst. Men jag måste slita ifrån mig allt vackert en dag, för att få upptäcka världen. Att lifta med okända människor i bilar genom Europa. Att prata i timmar med främlingar och utbyta erfarenheter. Att jobba för mat och en sovplats. Att muscisera med nyfunna vänner. Att skriva vykort hem till mamma och pappa. Att ha någon/något att sakna, det är nog det största privilegiet jag har. <3

Om att spela i Solanas Cunts

När bandet startades i slutet av förra året hade jag ingen aning om att det skulle att komma att bli så jävla viktigt för mig. Jag har sysslat med musik länge men aldrig haft en riktigt band, förutom ett, när jag var väldigt liten och det kom liksom aldrig någon vart. Sedan hittade jag intresset för att starta ett band med brudar via internet och tjatade som fan på initiativtagaren att få vara med. Ett par veckor senare träffade jag tre helt nya personer på Andrum i centrala gbg. Jag var så jävla nervös. Ville göra ett gott intryck. Vara tuff. Mötet gick bra och vi repade in covers av b.l Bikini Kill, Bitch Alert, Hole (och Courtney Love) och The Runaways och jag kände gång på gång att det var just det här jag hade saknat. Den fantastiska, underbara tillhörigheten.

Sedan efter ett par månader skapades lite inre konflikter och vi bytte ut medlemmar och vissa andra fick nya positioner. Nu hade bandet skapat en stabilare grund och vi mådde bättre allihop. Jag fick upp ögonen anarkafeminism via de andra i bandet eftersom jag ärligt talat inte visste så mycket. Och så många bitar föll på plats. Jag blir mer och mer passionerad för kvinnokampen varje dag, och det är i grund och botten - det Solanas Cunts finns till för. Ja, vi är ett jävligt viktigt band för att vi vågar ta fighterna. Vi vågar utmana rådande strukturer och normer (främst) inom musik & kulturlivet för att göra det mer tillgängligt för våra kommande systrar att hålla på med musik. Det finns vissa av oss som oroar oss dagar (speciellt jag) innan vi ska ha en spelning, bara för att vi vet hur jävla jobbigt det kommer att bli, men samtidigt, tvekar vi aldrig en sekund på att vi måste göra det här, vare sig vi vill eller inte.

Vi måste vara extrema för att samhället inte reagerar annars. Och om inte samhället/den stora massan reagerar och tar ställning, kommer det aldrig ske någon förändring. Utan konfrontation, diskussion på gräsrotsnivå kan vi inte ta död på de patriarkala strukturerna som har förgiftat samhället i tusentals år. Och rent konkret - vad gör det här jävla patriarkatet med oss egentligen?

Jo, det ska jag säga dig. Det finns fler sorters kvinnoförtryck än att bära hijab, bli bortgift eller som kvinna sälja sin kropp för pengar för att tillfredställa mannens s.k behov. Det finns i alla länder, i alla kulturer, i olika former. Det finns hemma hos dig, i konversationer, i tankemönster, på arbetsplatsen, ja, det finns ta mig fan precis överallt och det sjuka är att det anses vara extremt att kalla sig feminist (= dem som insett faktum) men inte att leva helt omedveten om sina privilegier eller vad en egentligen blir utsatt för 24/7?!

Patriarkatet är det som gör att mina vänner oftast inte kommer när de ligger med *män på fyllan eftersom hans njutning går före och kvinnan ses något som en tömmer sig i. Patriarkatet är den mentaliteten män* har när de tar sig alla jävla friheter och rättigheter precis hela tiden i form av att tro att de kan ligga, interagera eller röra vid vem som helst, hur som helst och när som helst. Patriarkatet är det som får samhället att skuldbelägga offret vid våldtäkt snarare än att inse att det är våldtäktsmannens mentalitet som måste ändras, redan vid födsel. Patriarkatet är line upen på stora festivaler där inte ens hälften av akterna innehåller artister med brudar/transpersoner. Patriarkatet är den fruktansvärda dåliga statistiken som visar hur många % av världens offentliga personer inom alla branscher är kvinnor. Patriarkatet är att snubbar redan som små får lära sig att ta så mycket utrymme och låta så mycket som möjligt och patriarkatet är att kvinnor får lära sig att vara tysta och inte i frågasätta. Patriarkatet är den designer som skapar bekväma kläder för män och trånga kläder för kvinnor. Det finns så jävla mycket mer exempel som jag kommer att fortsätta ta upp en annan gång, men det får räcka för nu.

Solanas Cunts finns för att krossa alla sådana här exempel. Vi vill krossa männens beteenden inom musiklivet som frågar om vi vill ha hjälp med inställningarna när vi roddar, som inte tror att vi kan spela, som känner sig kränkta (istället för att se över sitt egna beteende) när vi skriker ut vårt budskap, som hånskrattar åt oss eller som skriker att vi är fula och borde raka våra armhålor. Vi finns för att vi vill hjälpa våra systrar, såsom systrar innan vår tid, slogs och kämpade för att vi skulle få det bättre. Vi har det ansvaret och vi tar på oss det. Vi kommer att skrika tills vi dör. Vi tänker inte hålla käften och snällt gå och rösta på FI! och tro att det räcker. Vi ska provocera, väcka diskussion, ta fighter, omställa och utbilda om och om igen. Tills den sista mansgrisen är död.

Mitt nya hår är skitsnyggt och pizza är bäst.