death's gonna kill me

Antar att jag har haft en lugn och skön dag, trots att jag var hemma från arbetet. Jag har mestadels suttit här som ni ser, i min älskade fåtölj vid fönstret. Här ifrån har jag sett ut på det vackra vädret. Sett hur fåglarna dansant flugit runt utanför. Sett hur den lilla vinden vi haft, dragit i ekarnas och björkarnas grenar.

Här ifrån har jag varit mer produktiv än vad jag brukar dessa dagar. Jag har snart skrivit klart två brev till mina båda brevvänner - Tim och Mamma.
Härifrån har jag sett ett avsnitt av Sons of Anarchy och snytit mig ett flertal gånger. Här har jag också nyst ett tjugotal gånger och varenda gång, säger min ryska kamrat mitt-emot prosit med en rysk brytning, allting lika fint. Om en liten stund ska jag fortsätta vara produktiv i skrivandet och skriva om min läxa. Jag måste gestalta mer i mitt skrivande, säger min lärare. Men vadfan, det är jag ju oftast bra på. Men att vara personlig och gestaltande i ett inbjudningsbrev är ju inte aslätt direkt. Dock är det just precis en läxa, så att lära sig är poängen.

En sak till som jag vill skriva om, är faktiskt någonting som är så himla fint. Igår repade jag förförsta gången med mitt nya musikprojekt. Det var det bästa som hänt mig på flera månader. Jag hoppas så mycket på det här bandet och önskar verkligen att alla satsar, som vi sagt. Nu i början kör vi covers i ett par månader, dels för att spela ihop oss, men också för att öva upp oss på instrumenten igen, eftersom vissa i bandet inte har spelat på ett tag. Vi kommer ha en politisk prägel där vi förmedlar våra queera/feministiska värderingar. Till viss del också seperatistiska värderingar.

Jag älskar att jag har funnit sådant fint sällskap här i min stad. Jag har också varit med och startat det queerfeministiska crewet som heter Sewing Aint For Sissies och ska ses som en grupp som utför aktivism i form av konst men ska också ses som ett forum och fristad för kvinnor och transpersoner.

upprörd/asgrinig/bitchig/aslagg

Antar att jag har haft en fin dag egentligen. men min rygg gör att allting är mer hemskt än vad det egentligen är. det är också konstigt att lacka ur för minsta saker - att bli så sur att hela dagen är förstörd. inte typiska "mindagärförstörd"-saker som några av dessa:
- du fick inte jobbet du sökt
- du blev dränkt utav vatten från bilen som körde förbi dig
- du fick underkänt på tentamen
- du kom inte in på kursen du sökt

... dessa är normala saker att bli upprörd/asgrinig/bitchig/aslagg över, men jag har verkligen konstiga saker för mig som verkligen förstör hela mina dagar. ett par exempel på det här så att ni förstår:
- se en hund som fryser på gatan/ ser allmänt ledsen ut
- se någon som har äkta päls
- ha ont i ryggen/foten
- någon gav mig en blick jag signalerade som dålig
- någon kommenterade halvtaskigt på facebook/bloggen (räcker om jag tar det som taskigt skrivet)

Jag behöver hjälp av många doktorer jag.
En fin sak var att jag började repa med mitt nya band idag, det var kickass.

Stampar på grus

Godmorgon mina vänner. I skrivandets stund sitter jag i min favorit fåtölj och ser ut ungefär som på bilden. Ja, jag har klippt mig. Ja, jag gillar det. I början tyckte jag inte alls om det, jag tyckte att jag såg ut som Lotta Bromé (tjock flata i kort hår) men nu såhär i efterhand är det inte så himla farligt, men det kommer bli snyggare när mitt ansikte/hals blir mindre och när håret har vuxit till sig lite.

Jag tycks ha en dålig period igen. Det är inte alls roligt, men jag försöker vänta ut det. Tankar och tillstånd som ni läste i förra inlägget är väldigt återkommande. Jag dricker kaffe och har ingen aptit. Jag tar med min ryska inneboende och har det jävligt trevligt och dricker öl tillsammans. Då känns allt bra.
Jag längtar efter våren (då vi hade ett par soliga dagar här i gbg ) eftersom det gör allting lite lättare.

Jag stampar lite på gruset vid en övergång, och väntar på att få gå in. Jag utvecklas inte någonting. Jag väntar på att få börja lära mig saker - även fast jag pluggar lite grand, så är det liksom inget heltids jobb direkt. Jag pluggar distans, vilket verkade passa min livssituation då jag trodde att jag skulle vara opererad vid det här laget. Men jag har liksom, ingen riktig anledning att ta mig ut - och då blir det lätt att man stannar hemma och är ledsen. Längtar tills våren och sommaren är här. Tills nästa termin. Att börja leva lite. Puss

Jag är så rädd. Hela tiden. Uppfattar varenda rörelse som ett hot mot mig. Tror att hon aktivt letar efter en ny att älska. Tror att jag gör fel hela tiden. Tänker efter - för mycket. Överanalyserar. Överbearbetar. Vill ju för fan bara bli älskad. Börjar gråta av saker i filmer som inte är sorgliga egentligen - utan för att jag relaterar dem till mitt egna liv. Börjar gråta av saker jag ser i riktiga livet - för att jag relaterar dem till mitt egna liv. Är som en valp som alltid behöver bli skyddad från allting. Skulle aldrig klara mig själv, vill inte klara mig själv. Behöver kärlek och trygghet. Väntar på undergången och befarar alltid det värsta. Livet känns som ett timglas vars sand rinner igenom snabbare ju mer jag tänker på det. Allting jag kan göra för att sakta ned processen är att vara glad. Och det är det svåraste jag vet. Att få mig själv glad. Jag vet bara en sak som får mig att glömma alla skitsaker jag tänker och giftar ner mitt huvud med. Att träna. God bless.

Efter en lång, lång tid

Rörde mina mjuka fingrar mot de väl använda strängarna. Erinerades och var redan hemma. Jag tog min älskade gitarr och började sporadiskt spela det första som kom upp i mitt huvud, vilket just denna gång var Glen Hansard. En av mina största musikaliska förebilder. Mannen med inlevelsen som ingen annan. Mina fingrar var en gång ett med gitarren. Vänster och högerhanden var perfekt synkroninerade och högerhanden rörde sig över olika strängar i förhållande med tonerna vänsterhanden gjorde. En lång tid var mina fingertoppar hårda som sten. Om jag nöp mig eller tryckte en nål på ytan, kändes det knappt. Fingertopparna blir hårda när man spelar mycket gitarr.

Idag när jag rörde vid strängarna var mina fingertoppar mjuka och jag spelade klumpigt. Jag fick tårar i ögonen och kände mig som en novis. Jag vet ju att det här är mitt verktyg. Jag vet att jag är bra på det här, varför har det gått en så lång, lång tid. Jag älskar att spela gitarr. Jag har spelat sedan jag gick i åttan. Gitarrspelandet har alltid varit nära. Jag är (intalar mig själv för att hitta tillbaks) en stor jävla gitarrtönt som letar efter nya gitarrhjältar att se upp till, övar in coola skalor som bara musiker förstår varför, tragglar med ett solo efter solo.Har en åsikt om precis allting gällande instrumentet.

På torsdag ska jag börja repa med mitt nya musikprojekt - vilket jag ska göra med tre andra assnygga brudar. Har mycket höga förväntningar, vilket är på både gott och ont. Jag hoppar att jag kommer in i gitarrtönterier igen och spelar åtminstonde någon timme om dagen.

Är sjukt trött på att skämmas när jag svarar på frågan folk ställer. Ni vet den där frågan:
- Så, vad gör du då?
Många säger att de pluggar något coolt program, eller har ett jobb, eller ni vet, bara någonting som är helt skapligt. Jag säger att jag läser en skrivarkurs och jobbar som personligassistent, och förblir alltid den minst intressanta i gruppen. Vill säga att jag går journalistlinjen/är journalist och har flera spännande sidoprojekt på gång såsom musikprojekt, aktiv medlem i föreningar. Hoppas att det blir så snart. Jag vill avancera.

Med er kan ångesten ta lunchrast.

Från mammas fönster i strykrummet syns en vissnande blomma i grannens vardagsrumsfönster. Mamma säger att, varje vecka är växten brunare och brunare. Farbrorn i det huset gick bort för ett tag sedan, vi köpte honung av honom när jag var liten. Jag var rädd för hans jordgetingar. Efter hans bortgång blev hans livskamrat sämre, och var tvungen att flytta ut ur huset de båda levt i tillsammans en längre tid.

Från köksfönstret i mitt barndomshem syns våra andra grannars hus. Som liten minns jag att frun i huset alltid låg på knäna ute i sin trädgård och såg till att den var så fylld med liv. Fyllda med vackra äppelträd, svartavinbärs buskar och små grödor i grönsakslandet. Herrn däremot, låg alltid i skuggan där hammocken var placerad och läste Falköpings Tidning i lugn och ro. Han går fortfarande ut och hämtar tidningen vid exakt samma klockslag varje förmiddag.

Idag är inte trädgården alls lika vacker. Visst, buskar och träd bär varje år frukt som vanligt, men den är inte lika full av liv längre. Jag tror visst att frun nästintill blivit blind, men ändå rensar hon sitt ogräs. Antar att hon har det i benmärgen. Herrn som alltid varit hälsosam och lugn, får allt oftare åka med ambulansen. Mitt hjärta stannar lite varje gång jag ser den stanna utanför deras hus. Hämtar bilen honom för sista gången?

Jag ville åka hem till min barnhems by för att få distans på saker och ting - så blev det verkligen inte.
I samma sekund som mina vegetarian shoes gick ur tåget och satte sitt första steg på marken slogs jag i all hast - av verkligheten. Verkligheten. Fyfan. vad jag hatar dig.

Jag hatar att verkligheten tar död på folk som jag växt upp med i byn. (allakänneralla)
Jag hatar att verkligheten gör min mormor ledsen när hon förstår att hon aldrig kommer komma hem igen.
Jag hatar att verkligheten tar ner mig på gjorden när jag ser all korruption som aktivt pågår, trots att jag kämpar mot den.Verkligheten är den billiga McDolnads-burgaren du trycker i dig, för oavsett hur många jag inspirerar till att dra ner på köttet - så kommer alltid människor, varje sekund, fortsätta att göra precis jävla tvärtom.

Verkligheten är min pappas gråa hår, som blir fler och fler, som symboliserar hans åldrande och det faktum att han börjar komma upp i ålder - död.
Verkligheten är en modern djävul i svartrock, vill jag påstå. Så mycket hatar jag den. Jag kanske borda börja leva i en fantasivärld istället. och sluta jämra mig över skiten?

Men jag måste också förstå - att verkligheten är också det faktum att mina kusiner, har tre underbara pojkar.Verkligheten är att jag har vänner. Och etc