Rossel, rassel & trassel

Godmorgon alla finisar. Idag är det onsdag, och idag händer inte speciellt mycket - som det aldrig gör nu för tiden. Ett glatt besked bestående utav operationstid kom till min visdom igår, vilket känns otroligt skönt. För er som inte vet, så har jag en skelning som har eskalerat oerhört det senaste året, så i mitten av december så ska jag lägga mig under knivarna och skära i ögongen - så att jag ser bra igen. Förhoppningsvis slipper jag mina glasögon helt då.

Idag får jag fixa med allting som gäller kulturbloggen.
Det är väldigt mysigt och roligt ska ni veta, lyssna på massa musik som väntar i emailen, svara på diverse inbjudningar till releasefester och klubbar. Det är en värld som jag känner att jag hör hemma i helt enkelt.

Önskar att jag kunde få berätta om alla coola och inspirerande saker som händer i mitt liv, men då skulle jag ju ljuga - och det kan jag inte med. Önskar att jag kunde skriva ner alla vackra texter och shyssta låtar jag skriver, men det blir det inte mycket av det heller. Just nu fokuserar jag bara på att bli frisk och att få vila upp mig - för att hitta tillbaks till livet igen. Vill bara överösa mina närmaste vänner med dödsmycket kärlek nu igen, jag älskar er så otroligt mycket.

Jag stinker sjukdom & pepparkaka.

Bilderna är verkligen inte speciellt vackra, jag ville bara visa hur sjukt svettig, mat och illa jag ser ut. En influensas kostym liksom. Har haft en fantastisk fin vän här idag, som kom hit och tog hand om mig. Vi har bakat queer-pepparkakor och druckit kaffe och pratat igenom, verkligen igenom hur vi tänker om våra liv nu. Det finns nästan ingen som jag kan vara så öppen med som henne. Även om vi inte ses så ofta, när vi pinsamt bor i samma stad, så betyder du sjukt mycket för mig. 

Du vet själv vem du är. Har varit nere och druckit glögg hos mina husfamiljer också, det är väldans fint att vi som grannar faktiskt umgås och hänger ihop, det är någonting jag skarpt saknar i Sverige, i alla fall i min generation, att vi inte pratar alls med våra grannar, vilket är ganska konstigt egentligen. Godnatt alla vackra och underbara människor där ute, jag är på ganska bra humör nu såhär på kvällskvisten. 

Jag klarade det liksom inte.

Det har varit en mycket dramatisk helg, min influensa stormade upp och blev värre, vilket resulterade i att jag bara legat och sovit bort hela helgen. Sedan har det blivit mycket gråt.  Jag gick in i väggen, jag klarade inte av att skriva min omtentamen - det var verkligen så. Jag KLARADE inte uppgiften, det var för svårt. Jag satt i sex timmar och försökte, försökte och sedan sprack det. Jag skrek till min mamma att jag borde gå på särskola, att jag inte klarade någinting. Och det triggade igång en del andra saker, som hyperventilation.

Hoppas ni inte blir alltför ledsna nu över mina mörka ord som vanligt, det är verkligen inte meningen. Jag är lyckligt lottad trots omständigheterna, världens finaste vänner och familj och flickvän.

Om mobbing, förväntningar och normer pt2

Underkänt två gånger i rad boostar inte tron på att jag är smart direkt, utan det känns lite som om jag har under normalt värde när det kommer till IQ, även om det inte är så. Men jag är sorgligt nog ganska liksom, ologisk och dum, så om jag var under medel när det gäller IQ, så vore det inte så konstigt. Men jag skiter i det, jag är bra på många andra saker, som att vara snäll tex, det väger nästan högre. Och gör ingen stor grej av att jag kallar mig själv dum, jag har bra självinsikt och kan skoja hemskt mycket om mina brister utan att riktigt ta illa upp. Jag har nu tagit mig tid till att skriva ner hur jag anser att vi kan förbättra detta. Enjoy!
(det får man lära sig när man blir mobbad i grundskolan, att själv kunna skämta om sina brister istället för att någon annan gör det, vilket är tusen gånger värre)

Det sitter så jävla djupt inne, vilket jag insett de senaste åren, och som en vän sa så är vi alla formade utav vår skolgång, våra föräldrar och tusen andra ingångar som påverkar våra värderingar, åsikter, hur vi ser ut och viktigaste av alla: Hur vi ser på oss själva.

Jag har aldrig haft något självförtroende överhuvudtaget och alltid nedvärderat mig själv. Varför?
- för att de vidriga/vilsa människorna som utsatte mig för mobbing i 5-6 år bankade gång på gång (varje dag) hur värdelös, ful och äcklig jag var - så mycket att jag själv började tro på det.

- för att samhället sagt till oss människor att överviktiga/osäkra/queer människor har lägre status än vad det gäller de "vanliga människor/den grå massan" och speciellt hur äckligt det är att vara överviktig, speciellt som kvinna.

Men det är viktigt att vi som ses som "annorlunda" reser oss från den mark vi blivit nertrampade på och säger att vi duger precis som vi är - även om ni inte tycker det. För om vi inte ger dom fingret, kommer de aldrig att sluta -- tro mig, jag vet. Jag vet så jävla väl.

Vi måste resa oss och fortsätta kampen mot fortsätt ökad jämnlikhet i samhällets alla instutioner men även när det gäller uppfostring och formandet utav människor överhuvudtaget:

- Det manliga könet & det kvinnliga könet föds inte till att tycka om vissa saker som intressen, klädstil eller vissa yrken- de är formade till att göra det. Som samhällets marionettedockor. För att minska sexism och även manshatet i sin tur bör jämställdigheten ökas och dessutom tycker jag att dagis med fokus på genus är en riktigt bra grej för att förebygga alla hemska normer som barn uppfostras att ha fortfarande.

- Svarta, gula och andra ickevita människor föds inte med mindre värde - det är någonting samhället skapat och gett dem sedan många generationer tillbaks.

- Homo/bi/trans/queer-personer är ingen sjukdom och människor med en annan "läggning" än straight är på något sätt inte annorlunda till varken psyke eller kropp. Allla bögar pratar inte fjolligt och älskar att klä sig i rosa kläder - det kan lika gärna vara din arbetskamrat som du trott "är hur normal somhelst". Alla flator ser inte ut som den stereotypa bilden vi får av bland annat karaktären Shaybe i the L word, dvs klär sig i androgyna kläder och sätter på alla brudar hon ser. Det kan lika gärna vara din bästa vän i klänning och som har andra steretypiska feminina faktorer. Dessutom tycker jag att ämnet är så himla uppförstorad och nästintill löjligt. Att vara hbtq person är ingen stor grej. Det är ingenting som förändrar en hel människa - det handlar bara om vad hen ser sig själv som och vad hen tänder på. Det är väl fan ingen stor grej?

Det är just det som vi också måste bli bättre på, för att öka arbetshälsan och jämställdigheten på jobbet.
Jag vill att människor accepterar och behandlar alla former av människor oavsett färg eller läggning lika -
som är annnorlunda är du själv. "X" ska inte behöva må dåligt att gå till jobbet för att hen vet att hen blir mobbad/särbehandlad av sina arbetskamrater för hens läggning eller hudfärg. Det är självklart att inga underhierakirer ska finnas på en arbetsplats, utan att alla ska känna sig lika välkomna

Som sista grej tycker jag också att vi måste öka tillgängligheten för funktionshindrade (alltså öka framkomlighet och framförallt se det som en självklarighet att alla ska kunna ta sig fram och leva utan hinder i samhället) Speciellt när det gäller den enkla saken (för oss utan) att ta sig runt och verka smärtfritt i hela staden. Tillgänglighetsanpassa entrér, spårvagnar, bussar och andra kollektiva färdmedel. Det är också en självklarighet att på offentliga toaletter - att människor (som kan röra sig, helst inte också, men det är en större utmaning) ska kunna på toaletten utan att behöva be om hjälp eller måste åka till en speciell plats bara för att där är det anpassat.

Jag brukar säga att handikappade människor, är folk som fått hinder (såsom tillgänglighet eller inte få samma möjligheter) som icke den stora massan har, skapade av samhället - medan en funktionshindrad är en människa med en funktionsnedsättning. (alltså, att det sistnämnda är en bättre förklaring)

Kritisera, tyck till om eller dissa mig gärna - jag älskar att diskutera och debattera :)

Saturday swingn'

 Igår hade jag en lördag som jag inte skulle säga nej till att göra igen, fast att kanske få betalt för i framtiden. Jo, det var så att när jag kommit till Göteborg med mitt hjärta tog vi 9 mot Kungsten och gick av vid masthuggstoget för att ta oss en öl på L'assasino innan kvällens bravader började. Därefter gick vi ett par stenkast bort till Folkteatern där jag skulle göra min allra första releasefest för kulturbloggen där det lilla gbg bandet here comes M släppte sitt nya album, och jag var där för att lyssna och mingla runt samt snacka med bandet, det var fint.

 Det som var bäst ändå, var visheten att; det här kan jag få betalt för att göra i framtiden, vilket känns ganska otroligt, även om det mår vara ganska så långt borta just nu. Att få insvepa så mycket kultur och knyta nya relationer och bekantskapelser är en stor del utav mitt liv - men att även få betalt för att få göra det här, vore som att ha det perfekta jobbet - i alla fall för mig.

Fina pojkar.

Ty alla tårar är inte av ondo

Jag går helt per automatik till bussen, som jag planerat att ta. Bussen jag ska ta, är planerat att ta mig till en jobbcoach som jag inbillat mig behöva - men fine, jag tar bussen, bussen in till stan. Jag kommer i tid till jobbcoachen och allting rullar på som det ska, jag får ut någonting utav mötet liksom. Resten utav kvällen är helt okej. Drar till Vulgo (ett queerfeministiskt café som alla borde gå på, jämt) och känner mig jävligt rätt placerad och umgås med väldigt medvetna och interlektuella individer som jag också får ut någonting bra av med.

Eftersom cafét skall stänga, bestämmer jag och mitt fina sällskap att fortsätta vår angenäma träff med en öl på ett hak i närheten, och allting där är helt perfekt, intressanta diskussioner och god öl. Men det är påvägen hem allting börjar, det jävla helvetet. Tankarna kommer. Jag ringer någon, som ger mig helt fel svar som jag sökte. Som säger att jag inte behöver vara orolig, att det visst är lätt och inte så jävla speciellt att vara deprimerad.

Det gör att jag faller ännu längre ner i min jävla lessenhet. Går tårögd av bussen, då telefonaparaten min ringer. Det är min skyddsängel som ringer, eftersom jag meddelat henne att jag inte har energi att göra någonting alls längre, pga ledsamheten inom mig. Hon erbjuder sig, att komma hem till mig, och ta med sig hunden sin (bara för att hon vet hur jag älskar hundar) och dessutom köra mig till föreläsningen imorgon, som jag fruktade att inte kunna orka ta mig till ("för man vet ju hur man blir").

Du är en sådan där skyddsängel som håller i barnens små händer på alla billiga Jesustavlor. Jag kan inte beskriva hur perfekt du ringde mig, och hur glad och rörd du gjorde mig. Tack. Tack.

Det kanske går att leva på vintern i år också. Godnatt alla fina små kämpar.

Du ska inte få mig i år igen.

Har på senaste tiden skrivit mycket om min ohälsa, vilket inte varit roligt för varken Er eller migsjälv. Om ni inte visste, så för ett år sedan mådde jag så dåligt att jag fick åka in till psykakuten, för att bli inlagd i över två veckor. Jag har på sistone haft känningar att samma hemska depression varit på väg, och den svagare (just då väldigt dominant) delen utav mig sagt att det finns ingenting att göra åt detta, utan bara vänta ut smärtan och ångesten, men idag gav jag mig en riktigt fet smäll på käften och säger ifrån

Du ska inte få mig i år igen.

Jag förtjänar att må bra, och jag tänker kämpa för det. Riktigt jävla hårt. Jag tänker inte sluta slåss, utan tänker använda mig utav de redskap jag har för att ta mig igenom den här vintern, och inte sett från ett sjukhusfönster, utan från mitt egna, fina fönster här hemma.  Jag tänker inte ligga och gråta tills tårarna tar slut som förra året, jag tänker inte skära mig med rakblad eller ha självmordstankar. Jag tänker inte dra ner min flickvän, familj & vänner i samma träsk. Jag tänker inte stirra in i en vitmålad sjukhusvägg och vara i sjukhusmiljöeer överhuvudtaget. Jag tänker inte bli matad med lugnande tabletter som på sjukhuset, för att tro att jag kommer må bättre av det. ALDRIG.

Jag tänker använda mig, som jag skrev innan, utav medel jag vet fungerar på riktigt. Jag tänker umgås med mina underbara fantastiska vänner (fyfan vad ni är bäst), min fina familj och min flickvän som jag är dödskär. Jag tänker släpa mitt arlse till gymmet för att få endorfiner och kväva ångestelden som finns inuti. Jag tänker kväva ångesten genom att tvinga mig själv till skolan, genom att prata om hur jag mår, smörja mig kropp med yoga, promenader och god mat. Jag tänker inte utveckla någon ätstörning eller börja svälta mig själv. Jag tänker må bra, så passa dig jävligt noga - depressionshelvete.

Precis så.

Med aptit på livet

"Idag orkar jag inte leva, jag bara faller längre och längre ner - ini min fruktade depressionsdimma. Och fyfan, vad svårt det är. Jag är fortfarande ung och har redan plågor- hur kommer det då bli om ett halvt decenium? 

Ty min kropp är en trädstamm där lager efter lager skrapats bort utav livets helvetiska stormar. Min själ är blott en förmultnande jordehög medan mitt skelett vittrar sönder allteftersom mitt liv raserar ner i avgrundens svarta mörker."

/Glad Lottie med aptit på livet.
Och bli inte rädda, jag mår mycket bättre nu, tack vare kaffe, Sofia, förstående vänner och musiken.

Tyck inte synd om mig - älska mig.

Jag vet att jag verkligen inte är den bästa människan på att uppdatera här, och det är någonting som sannerligen är synd, eftersom ju mer jag skriver, desto roligare blir det att läsa här själv - och även för Er som vill lära känna mig nu.

Sanningen är den att jag inte är bra på någonting just nu, jag är väldigt deprimerad större delen av dagarna och eftersom jag taggat detta inlägget med just döden, så är det mycket med döden som sveper runt i min skalle.

Jag fantiserar om att dö, jag säger åt mig själv att jag lika gärna kan göra slut på mitt liv nu, eftersom jag ändå självdör - det gör vi faktiskt. Och att det inte är någon idé att skjuta upp på lidandet mer än behövligt. Det går dåligt med allting. Jag missar möten och sover längre - det är ett stort tecken på att jag är deprimerad. Anser att jag lika gärna kan sova istället för att gå upp. Jag har ont i ryggen och axarl, ännu ett större tecken. Jag äter förmycket (småhets) eller ingenting alls, vilket det sistnämnda oftast förekommer.

Mitt minne blir allt sämre och jag har tappat bort mina nya, skitbra hörlurar, någonting som faktiskt har ett matriellt värde - då jag dels är en stor ljudnörd, men måste vissa dagar (speciellt dåliga dagar) ha musik i öronen för att stänga ute civilisationen.

Jag hoppas att det vänder snart, jag hoppas att det vänder väldigt snart, annars finns inte mycket av mig kvar.

2011

Skitvikt.

Karriärs(k)val

Goddag alla fina! Känner mig som en bra vän, eftersom folk säger det. Jag tycker nog att det är det viktigaste jobbet en människa kan ha, dels för sig själv - men också för sina vänners skull, för att värna om deras välbefinnande. Som en vän sa i ett sms igår:
"Ja, att lyssna räcker helt klart långt. Och du kommer på bra kommentarer som får mig att se situationen klarare. Och du gör att jag mår bättre"

Tack för att Ni tycker om mig, jag tycker om er också, men det vet ni väl? Tycker jag säger det hela tiden.
Har anlitat en shysst jobbcoach som tar 400 kronor per gång, jag vet inte varför jag nämner det, tror det är för att eftersom hon är så kostsam, så måste hon ju verkligen ge mig bra verktyg för att hitta vad jag vill jobba med i framtiden. Och, hur ska man veta det? Det är så mycket jag tycker är kul, det är väl snarare att jag absolut vet vad jag inte vill jobba med. Gillar att skriva recensioner, gillar att hjälpa till och vara kreativ. Gillar att skapa musik och dricka kaffe, gillar att få utmaningar och att prata med andra och skratta. Om ni får en bild av vad ni tror jag skulle passa perfekt som, please tell me. Tror inte att det här med att hitta "drömyrket" blir särskilt lätt, men när jag gjort det - då jävlarimig.

Ni kanske tycker att jag är naiv, speciellt om det är någon äldre som läser. Vadå drömyrke, vadå bestämma över vad man ska jobba med? Ja, det är faktiskt precis just så. Det finns så många olyckliga människor som finner sig i att hata sitt jobb och växa fast på samma ställe tills de pensionerar sig, det är jag livrädd för. Jag tror att, så mycket tid vi befinner oss på jobbet i livet, det är så himla viktigt och trivas och känna att man gör skillnad. Idag har jag varit vaken sedan 06.20, frivilligt, det är helt jävla sjukt. Ska släpa min stora rumpa till gymmet idag, hoppas jag i alla fall, men det gör ont i ryggen, så himla ont i ryggen, bläh.

Ha världens bästa dag!