I will always be your solider

Nachtarbeiten

Alltså, den här veckan är det lite sisådär med att ha stämpeln "innehålls och meningsfullt liv" och kunna stå för det för denna veckan jobbar jag precis hela jävla tiden, 64 timmar för att vara exakt, och jag sover mindre än någonsin, skitbra tajming, VERKLIGEN. Sedan står studioinspelning med bandet på schemat också mellan jobbpassen, men det är ju i och för sig jävligt värt. Så det blir att leva på älskade, underbara Celsious (nej, jag vet att energidrycker suger, men för fan jag har sovit tolv timmar på tre dygn) som räddar mig från att somna ståendes typ.

Nästa vecka ska jag vara mer social och sådär. Låvar.




Min önskelista till mig själv just nu:

1. Stanna i de bra matvanorna jag har börjat skapa.
2. Komma igång med träningen när den här intensiva veckan tagit slut. 
3. Laga mer mat och äta mer mat hemma
4. Ta tillvara på det lilla ljuset mer såhär i mörka tider
5. Säga till mina vänner & familj hur mycket de betyder oftare.
6. Pyssla mer.
   
   
   Puss & Pepp

Idag har jag klarat migsjälv.

För första gången på hur länge som helst, efter flera månader inne i en hemsk och dödlig dimma av ångestattacker och panik så fort jag varit själv - så har jag fixat det.

Jag hoppas kunna forsätta såhär, att bli mer och mer bra att ta hand om mig själv alltså. Bilder från fina stunder med glädjemedel jag känner oerhörd tacksamhet för.
1. Att ha det bra på jobbet.
2. Att ha råd med fin mat på bordet.
3. Att ha hittat en ny favorit i livet.
4. Att ha vänner & familj som alltid finns.

Godnatt & ta hand om varandra.

Jag måste inse att livet går vidare utan dig

Jag måste inse..

Att tiden mellan gångerna jag gråter så mycket att jag inte får luft, skriker i kudden, stirrar in i väggen och repeterar ditt namn, vill dö pga saknaden ej går att leva med, smeker väggen och låtsas att det är ditt ansikte, håller om en kudde för ett tafatt tro att det är dig jag håller om när jag ska sova, när jag vill ringa upp dig och försöka övertala dig till att vi "nog kan hitta tillbaks till varann", seriöst vill begå självmord eller ser dig i precis allting - Kommer att bli mindre och färre.

Att blodet kan syresättas utan att du finns där i etern och att hjärtat faktiskt slår som det ska, även om det inte slår lika starkt som med dig.

Att jag kommer kunna vakna upp själv utan att direkt gå sönder när jag inser att din nakna kropp inte är det första jag ser.

Att jag inte alls måste ha ett godnattsms från dig för att kunna somna. 

Att jag kan äta lagad mat själv utan att du har varit inblandad eller lagat den. Jag har precis samma förutsättningar att lära mig att laga god mat som vem som helst. 

Att jag kommer kunna se på film själv och trivas utan att ligga och hålla om dig (alltid sovandes) samtidigt.

Att jag kommer kunna lyssna på Tegan & Sara eller Kapten Röd, se på Parks and Recreations eller dylikt utan att bryta ihop.

Att du bara var ett kapitel i mitt hittills 23 år gångna liv och att det kommer så många fler....och att de kommer vara precis lika jävla bra som när jag var med dig fast på andra sätt.


Att dina kyssar, ditt sex, blickar, smekningar, omtanke, kramar och komplimanger kommer kännas precis lika fantastiskt att få med andra människor också.

Men det jag har svårast att tro på, är att jag någonsin kommer kunna känna mig lika "hemma" med någon annan som jag var med dig - men det kommer jag. 

" när jag är med dig, känns det som att skeppet är i hamn"  ♥

 Fyhelvete vad jag saknar dig älskade.

Jag har massor att skriva om, men allting kommer till mig , när månljuset smyger sig in genom fönstret. När hunden jag har här intill mig (och resten av dagarna numera eftersom jag är hos mina föräldrar och vilar upp mig/blir sjuk) flyttar sig en millimeter varje tiominuter pga värmeslag, fastän att fönstret är öppet och det blåser in svinkall luft. Ja, det är då alla revolutioner, fantastiska låttexter och riff, viktiga och välskrivna blogginlägg eller idéer till bokmanus kommer upp i skallen. Ni tänker: "Men det är väl bara att skriva ner dem för fan?"

Och precis, det skulle jag lätt kunna göra, om jag hade ord för allting jag känner. Faktum är, att jag önskar att jag lättare kunde hitta ord på allting jag känner, upplever och hör. Jag tror att det är det som gör att jag under flera perioder i mitt liv blir deprimerad = för att jag är så dålig på att uttrycka mig oralt.

Jag har vänner som jag kan prata med, faktum, flera stycken men när jag vill tala om något viktigt/vad jag tycker/hur jag vill göra etc så får jag en klassisk jävla tunghäfta, det är jättejobbigt och så har det nog alltid varit. Jag tycker mig inte ta någon större plats .

Står så jävla still.

Dagar går till veckor, veckor till månader och jag ändras inte, men allt annat gör.

Löven blir gråare, luften blir fuktigare, vinden kallare och nätterna längre. Jag befinner mig mig på exakt samma punkt, på exakt samma sätt, i exakt samma skepnad - förutom ett par nya sår på armen.

Du finns i vartenda minne, vart jag än vänder min näsa - så finns du, ett minne blott. Du var min tillvaro, min värme, min axel att gråta emot, min trygghet, min stöttepelare och min (vad jag trodde) framtid i över sex fucking jävla år och nu är du bara minnen. Och när du försvann har hela min tillvaro och stabilitet raserat som en jävla mur och jag vet fortfarande inte hur jag ska överleva det här absurda jävla helvetet. Du är finast i hela världen och alla andra är ytliga, skitnödiga eller tråkiga. Det finns ingen för mig för ingen är ens i närheten lika bra, perfekt som du är.

Jag saknar dig hela tiden. Precis hela jävla tiden.

Om konsumentmakt & att höra sig hörd

Pussy Riot ställde sig inte inne i kyrkan och skrek ut sitt missnöje av den orsaken. Femen protesterade inte barbröstade av den orsaken och Rosa Parks satte sig inte i det bussätet av just den orsaken. Den lilla flickan som trotsade fundamentalisterna och gick till skolan trots hot gjorde det inte av den orsaken och Martin Luther King höll inte det där talet av den orsaken. Inte heller riskerade människor såsom Edward Snowden, De Svarta Pantrarna sina karrärer,sociala nät och framför allt sin frihet av just den orsaken. Mitt band spelar inte barbröstade, sjunger om manshat eller ber män att ställa sig längst bak i publiken av den orsaken. Jag och mina vänner gräver inte i sopor, går på demos och styr upp aktioner, pratar genusneutralt eller läser politisk/ideologisk facklitteratur av den orsaken.

Vi verkar för att resultatet av vår politiska kamp (som kallas radikal) lägger fundamentet till ett bättre samhälle och den utförs inte för att det är roligt att riskera så mycket, få så mycket skit, bli spottade på, provocera eller uppröra - utanför att vi/ni inte lyssnar annars. Orsaken till ALL extremism är för att ingenting förvånar längre. Vi är bedövade av våld, television & kapitalism. Världen vi lever i är på många sätt en sjuk plats där girighet efter kapital, våldsmonopol och makt styr allting. Allting såsom i världsbefolkningens frihet, trygghet och liv. Vakna upp!

Människor dödar varje sekund, svälter ihjäl, blir dödade, blir misshandlade pga kön eller etnicitet pga sjuka normer i samhället vi föds att leva efter. Ett samhälle som hatar och vägrar leva i symbios med kvinnor, icke-vita, lågutbildade, funktionshindrade, hbtq-personer, djur och människor som tycker att pengar och staten är djävulen som kontrolleras av den vite mannens blodiga händer. Hur fan kunde det bli såhär?! När gick det fel i historien? Vem eller vilka lade grunderna för det här? Blev det som ni tänkt er? Jag hoppas att ni vänder er i gravarna i värre plågor än dem som varje dag vaknar upp med vetskapen om att de måste jobba tills kroppen inte orkar mer för en skitlön och under farliga arbetsförhållanden.

Eller att leva under skyddat identitet pga kön, sexuell läggning eller för att de inte har asyl. Eller för att de måste känna skuld för någonting som inte är deras fel. Eller för att de måste gå till skolan med respektlösa elever, för stora klasser och överarbetade lärare. Dit går vi för att tränas till att bli statens små skatteindrivare när vi blir vuxna. I skolan borde barn bli förberedda om livet. Inte arbetet. De borde tidigt lära sig att alla är lika mycket värda (eller värdelösa) oavsett kropp, färg eller land. Då föder vi nya generationer utan fördomar och hat. De borde lära sig att utveckla självförtroende (= där de olika könen lärs exakt samma) , att tänka själva, att ifrågasätta samhället och att argumentera. Också om näringslära och om självförsörjning. Motion/friskvård på daglig basis är sjävklart. Varje elev borde ses som en enskild individ och inte ur klassperspektiv i flera betydelser. Religion & geografi borde ersättas av mer samhällskunskap, hållbar utveckling, genus & statsvetenskap konst & litteratur och dess historia.

Fysik, kemi borde ta ungefär lika mycket plats i läroplanen som de estetiska grundskoleämnena gör idag = typ ingening.
Skolan har en sådan otrolig kapacitet att forma barn och ta fram deras bästa förmågor.

Jag vill inte att alla ska se ut och tänka som jag, men jag vill att ni ska tänka. Vakna och inse att det är hos er bollen ligger. Inte politikerna eller staten. Inte kommunen eller dess tjänstemän. Stäng av er jävla tv och ge er ut i - och kämpa för den vackra världen vi kan få. Börja göra medvetna val som konsumenter. Sedan kan ni gå och handla den där H&M tröjan och känna er jävligt nöjda över "alla pengar ni sparade", fira med en donken, supa er fulla och gå hem och sätta på tvn igen. Du fattar inte vilken makt och därmed privilegier du har.

Stockholm

Min "frisyr" kan liknas med något som alla förortsbrudar i Ryssland hade på nittiotalet, någon slags konstig version utav hockeyfrilla, eller något i den stilen i alla fall. Vi som är för fattiga/tyckerdetärviktigaremedmatpåbordet har sådana frisyrer och jag är uppenbarligen en utav dessa.

Under tre dagars tid har jag farit till huvudstaden med min bästa kompiz, som frivilligt åkt med mig dit bara för att jag ska kunna se mina barndomsidoler Papa Roach på Tyrol. Om du läser detta Silja, tacktacktack igen. Det var så jävla bra och det enda som inte var perfekt var alla dryga brudar som försökte locka till sig bandmedlemarnas uppmärksamhet genom att varannan mening i låtarna, fixa till tuttarna och försöka se sexiga, medan jag själv stod i mitt tre gånger för stora bandtisha full med utkastad tårta och försökte sjunga med i låtarna, som jag tveklöst - kunde allihop.

Så fort jag kom hem till mina närmiljöer igen (är det ens ett ord?) kom ångesten när alla minnen, anknutna till platser jag ser tillbaks och livet blev åter igen ganska jobbigt att leva. Har dock börjat med mina antidepressiva igen, så jag hoppas att de kickar in snart, för annars vet jag inte vad jag gör.


Jag behövde den här lilla semestern även om Stockholm är ett helvete jag mindre än gärna besöker. Men tack som fan.

ser hur livet rinner förbi mig

När jag träffar vännerna kan jag för det mesta hålla upp en ganska solid fasad, men så fort dem vänder mig ryggen och vår tid tillsammans är över kommer tårarna och slutar aldrig rinna. Allting jag tänker på är på sådant du inte tänker på och jag inte borde tänka på. Tänker på hur mycket jag saknar dig hela jävla tiden och hur jävla ont det gör. Hur motigt precis allting är. Hur jävla jobbigt det är att boka en tvätttid, duscha, gå och jobba, handla mat eller bara hålla uppe fasaden när någon frågar hur en mår och en bara vill kräkas för ni vet ingenting. Ni vet ingenting. Jag tappar bort saker som inte är möjligt att tappa bort och jag har 0 initiativförmåga. Min lista på saker jag borde göra för att må bättre/få vardagen att funka bättre blir allt längre och jag spenderar dagarna på soffan eller jobbar, känns det som. Egentligen kanske jag gör massa saker, men jag minns ändå inte.