så jag säger det

Jag känns igen på mina fötter fulla med smutser, ärr & skavsår. För mina armar fulla med svart bläck & ärr från mörka tider... då hjärtat värkte något så förbaskat!

Jag känns igen för mina händer, skitiga från jorden jag vårdar så ömt. Att se någonting växa från frö är nämligen det vackraste.

Jag är det svarta fåret från den lilla orten i Skaraborg där alla kan mitt namn. Det svarta fåret som bet hål i metallstängslet tills de starka tänderna nästan gick av. Som inte klarade av livet i hagen. Som inte klarade av att bli spottad på, hånledd åt, viskat om. Som tillslut sparkade bakut och sprang från det enda liv hon fick chansen, för att lämna det livet bakom sig - eller snarare få ett värt att leva för.

Jag vill leva med alla tillhörigheter i min ryggsäck. I den finns en skrivbok, penna & ett instrument att spela på (annars dör jag nämligen). I den finns ett fotografi på mig och mina föräldrar, för kärleken till dem är lika stark oavsett vart i världen jag befinner mig, liksom mina nära vänner, ni vet själva vilka ni är. Det är allt jag behöver för att känna mig trygg. ( & hemma)

 Jag vill leva bland människor som är på samma våglängd; som hellre dyker efter sopor än att gå på klubb, som lagar mat över en öppen eld än att få den serverad på silverfat, som inte tycker det är konstigt att inte vilja ha mycket pengar eller konsumera, som hellre somnar halvfrusna i en sovsäck än i en varm hotellsäng, som hellre står vid vägkanten och letar lift än att bekymmersfritt boka flyg, som hellre läser en bok än att kolla på tv, som hellre klättrar över staket än att vara byggherrar. Vart finns ni? För det är med Er jag vill resa.

Det är med er jag vill somna under stjärnor a med. Utforska övergivna hus med. Äta mat under flera timmars tid med, byta erfarenheter och gråta tryggt mot varandras axlar med när livet inte känns fullt så bra eller när orättvisor i världen blir extra påtagliga, att stå tysta med tårar i ögonvrån för att det vi beskådar är så jävla vackert och berätta historier från förr för. Vart finns du och när börjar äventyret?

Hej, jag heter Lottie och jag är tjock - frågor på det?

Just nu läser jag en antologi som heter Ätstörd utav bla. Maria Ahlsdotter som handlar om ätstörningar och allt vad det innebär. Men det genomsyrande budskapet i boken handlar om att övervikt, fett och att inte vara normalviktig är ett sätt att trotsa normer - vare sig en vill eller inte. Men den handlar också om att ätstörningar kan handla om personlig makt över kroppen eller sin tillvaro, men jag vill mestadels fokusera på detta eftersom det är närmare mig:

-Att nästan alla personer någon gång har bantat, "tänkt på vikten", "hållt igen" osv för att det kapitalistiska samhället vill att vi ska se likadana ut, trycka in oss i deras oproportionella kläder och betala för det.

- Att ätstörningar är ett sjukdomstillstånd som genom den konventionella vården handlar om skuldbeläggande av patienten och som också ses på individnivå - när ätstörningar i grund och botten handlar om att det är samhället som är sjukt och inte vi.

- Att överviktiga personer förknippas med lathet, själviskhet, tröghet, ohygien och andra glåpord och blir diskriminerade av hela samhället inkl arbetsgivare för sin storlek eftersom individerna blir förknippade med ovannämnda egenskaper.

- Att enligt den konventionella vården mäts fysisk hälsa genom det genomruttna BMI, vågen och måttbandet, som triggar igång så oerhört mycket ätstördhet och skapar så mycket ohälsa - mer än verka som riktlinjer och verktyg.

- Att vi matas (förutom tusen andra könsroller) från tidig ålder med reklam, media och andra intryck som säger åt oss att skaffa magrutor bäst och snabbast på detta sättet, att följa den här kosthållningen för att rasa i vikt, att klä oss i dessa kläder för att dölja våra kurvor = att vara överviktig är INTE OKEJ och som överviktig är du obligerad till att (för att passa in i rådande samhällets normer) VILJA GÅ NER I VIKT för INGEN VILL VARA FET FÖR ATT INGEN TRIVS MED, VILL LIGGA MED, VILL VARA IHOP MED eller ANSTÄLLA ett FETTO. 
Jag är en av dessa "Vi" - precis som du är. Även fastän du kanske inte tänker på det, har du vissa tillvägagångssätt, tendenser, premisser eller rutiner för hur du tänker kring din mat eller din kropp. Tendenser som t.ex kan vara att: hoppa över måltider då och då för att inte äta för mycket kalorier, dricka vatten för att släcka hungern, att tänka: det där borde jag inte ha ätit när du just ätit någonting du varit sugen på, kolla på program som dokumenterar feta personer och tänkt: så tjock är i alla fall inte jag! och mått bättre av det.
Dessa tendenser har jag allihopa - även om de inte präglar min vardag såpass mycket att jag ser att det blir ett problem för min hälsa och mitt välmående. Men visst känner du igen dig?

Det var vi som blev mobbade under hela skolgången för att vi inte passade in i samhällets äckliga normer. Vi var inte medelklass, vi kom inte från en problemfri - fin familj, vi var inte tjejiga eller killiga som en se sig bör, vi var inte heterosexuella och vi var fan inte smala. Jag har under hela mitt liv präglats av mobbingen till hur jag förhållit mig själv till mat och min kropp. Jag har det inprintat att jag måste gå ner i vikt för annars blir jag sjuk, annars får jag aldrig någon att  vara tillsammans med, annars kan jag inte ha snygga kläder, annars blir jag inte populär.


När det gick allt upp för mig att jag aldrig skulle "bli normal", började jag svälta mig själv. Frasen "Nä, jag är inte hungrig idag" eller "Nej tack, jag har redan ätit" blev under en tid ett standardsvar och jag rasade i vikt. Folk och klasskamrater kom plötsligt fram och gav mig komplimanger för mina kläder, att jag gått ner i vikt och sa att jag var vacker. Jag vill kräkas i min mun när jag tänker på hur jävla vanligt just sådant är. Det tog en lång tid, för lång tid för mig att förstå att det inte är oss det är fel på. Det är ingenting fel på oss alls, det är det här jävla samhället som det är fel på.

Att vara fet är så jävla okej hurrudu, det definierar dig inte som person eller dina vanor. Det betyder inte att du är lat eller sjuk (mvh bruden som alltid har lysande värden i blodet och är i bättre form än vissa smala på gymmet) oattraktiv eller kapabel till att jobba eller att du aldrig får ligga eller att inte få ha de kläderna du vill ha eller ta plats i samhället. Du har inte heller några skyldigheter att gå ner i vikt. Du är fin precis som du är. Och att som fet person tycka att en själv är snygg - är det mest provocerande i det fettfobiska samhället du kan säga. Vi måste ta tillbaks ordet fet och göra det till vårt, precis som bögar, transor, blattar och flator till stor del gjort, även om det fortfarande används i för många rasist/homofobiska sammanhang. Hej jag heter Lottie, jag är tjock, glad och hälsosam samtidigt - frågor på det?