Jag står och stampar, flyttar tyngden från den andra till den ena
Kickar rastlöst stenen på min mark
Kan inte föremå att sluta trycka ner mig själv
Även om jag så gärna vet att det var bäst för oss det som hände



Överdriver inte när jag säger att jag grät hela tiden
Så fort morgonsolen sken in genom fönstret



Hon har en ny nu - mycket sötare än vad jag nånsin blir
Och jag vet att ni är varandras bästa tidsfördriv
Så mycket närhet. värme. kärlek och njutning - utan problem  

Men jag fixar det här - men inte utan problem
Försöker frenetiskt lägga pusslet som har tusen bitar
Ett pussel som kallades vi
En gång så färgglatt men nu så utmätt och trasigt
Försöker hitta en lösning för att få behålla dig lite till

Vi nådde paradiset utan att veta om det själva
Men kvalitén rann ut i paradisets sand
Det är så lätt, och en jävla klyscha att säga men känner att jag måste säga den igen

Hon har en ny nu - mycket sötare än vad jag nånsin blir
Och jag vet att ni är varandras bästa tidsfördriv

Men jag fixar det här - men inte utan problem 


Tiden har stannat liksom allting i mitt liv
Kan bara jobba för att jag måste  - enda som får mitt tid

Men många koppar kaffe med fantastiska vänner och att tiden fortlöper är det som räddar mig
Det kändes så jävla rätt att bryta upp - men vad gör nu det när jag faller så hårt

Att bli sin egna bästa vän

Vissa dagar eller tider på dygnet ligger jag och vrider mig av ångest och det enda jag tänker på är Henne och att hon har någon annan som kysser henne nu. I samma stund tänker jag ofta att jag inte klarar av en endaste sekund till, precis som jag trodde att jag inte skulle göra heller. När jag levde med henne, tittade jag ofta in i ögonen jag smällt av tusentals gånger när hon inte såg på och tänkt för mig själv att jag vill inte ens tänka på hur mycket jag inte skulle klara av att inte leva med dig.

Men vissa tider på dygnet, som nu, går det nästan bra. Jag behöver lägga så helvetes mycket tid på mig själv. Jag behöver inte bara förändra hur jag tänker och agerar, utan även hur jag låter andra människor behandla mig när jag hänger med dem. Jag har alltid varit (känns det som) en brud som sällan talar om hur jag vill ha det eller när jag inte trivs med någonting. Jag har sått sunda fröer i min jord tusentals gånger, men det är sällan som ett frö verkligen får frukt och verkan i mitt sätt att leva. Jag dricker i perioder ganska mycket alkohol och tillika äter för mycket mat (alltså jag och portionsstorlekar är och har alltid varit fucked up)

Jag önskar ofta att jag vore en robot eller dylikt där det bara gick att omprogramera om beteenden eller så, ändra inställningar liksom. Men å andra sidan - vad vore livet utan irrationella känslor och utmaningar?

Dom kommer att kliva på mig igen

Jag kommer att inse att livet går vidare. Faktum är - att det gör jag redan till viss del. Den andra delen går ut på att gråta och tänka precis tvärtemot att nej - livet kan inte gå vidare. Inte utan henne. Jag ska resa mig (jävla JAG RESER MIG IGEN av Torsten Flinck ref) ur den här tyranniska - men så förekommande hjärtesorgen. Jag ska bli lycklig och pepp. Jag ska vilja se mig om och ha ett nytt odlat självförtroende som gör att människor i min vän faller som käglor. Jag ska vara förberedd på svek och nästa gång ett uppbrott kommer och hjärtat ska ner i mixern igen - då ska det inte vara såhär svårt. Jag ska känna mig sexig och dra hem one night stands och njuta. Jag ska börja skriva igen och göra allt som jag älskar men först mina vänner ... ska jag gråta.

6:22

Jag har i stort sett aldrig tidigare i mitt liv varit så långt nere på botten som jag är nu.
Vissa dagar hinner knappt börja innan tårarna kommer. För någon vecka sedan ville jag sova bort hela livet och sov så mycket att jag spydde pga huvudvärken. För ett par dagar sedan fick jag höra orden som ingen med brustet hjärta aldrig vill höra..

.."jag har hittat någon som jag tycker om".
Men misstro mig inte. Jag önskar henne allting vad gällande lycka i livet. Du är den mest fantastiska människa jag träffat och kommer nog vara svårslagen att överträffas med någon annan. Men jag fattar, det klart du ska hitta en ny, du är världens bästa ju. ♡
Jag ser ett större och större tecken de senaste dagarna som berättar för mig att jag nu har chansen att bygga upp mig själv helt från scratch igen. Att kämpa för att krossa gamla mönster och skapa nya rutiner. Jag kan klara det. Jag ska och kommer klara det.

Jag kan inte heller nog tacka alla fina vänner därute, ni fattar inte hur mycket ni hjälper mig. Hur erat sms innehållandes någon av de två viktigaste meningarna "jag älskar dig" eller "hur mår du idag?" kan dra upp mig ur träsket med flera hästlängder.

Hur C kommer över med Ben & Jerrys efter jobbet trots att du är dödstrött. Att J ringer från Umeå. Att S ringer från Skara. Att I kommer över och dricker kaffe. Hur flera frågar hur jag mår trots att den inte mår så bra själva eller hur mamma och pappa kör flera timmar ner med bil för att hjälpa mig med lyan. Jag ska fixa detta och ni fattar inte hur mycket jag älskar er ♡

"If home is were the heart is, why do I feel so fucking heartless?"

Hejsan alla ute i www. Här ligger jag, i min brukares soffa natten igenom och får tiden att gå genom diverse aktiviteter. Men nu till en stor förändring i livet: jag har flyttat till min första egna lägenhet (egna=att bo själv i) och det är ett första hands kontrakt vilket typ inte har existerat för mig på 3-4 år.

Lägenheten  är  38,1 kvm (mycket viktigt att poängtera 0,1) och är belägen i Västra Göteborg med gångavstånd till Frölunda Torg, har badkar, eget och en fantastisk utsikt sedd från en balkong. Här kan jag bo precis (i princip) hur länge jag vill. Om jag måste klaga på lägeneheten så är det största problemet att det luktar gammal människa så fort jag inte vädrar eller har rökelser tända. Men det kommer nog försvinna inom sinom tid.

Min pappa säger att livet är för kort för att hänga upp sig på gamla kärlekar och en del av mig vill bara insvepa det han sa och aldrig mer ägna dig en tanke -  men en stor del av mig vill skrika åt honom att "du förstår ju ingenting!"  För att du är så mycket mer - du var så mycket mer än just en kärlek. Du var min bästa vän. Mitt ljus när allting kändes mörkt. Min klippa när jag behövde någonting att luta mig emot. Min rådgivare när frågorna och tvivlet kom upp. Vi växte upp ihop och såg så många vackra platser tillsammans - vem kan jag dela det med igen?

När jag och S gjorde slut fick vi båda att lära oss att stå på egna ben. Själv känner jag mig lika vinglig som en nyfödd hästbebis som direkt ställer sig upp när den kommit till världen det första den gör. Men visst blir balansen och självständigheten bättre för varje steg hen tar och likaså ska det vara för mig.