"Resan"

För ett par dagar sedan kom jag hem till Sverige igen, efter tre månaders resa, frihet & distraktioner från mitt "riktiga liv". Är tillbaka till allting jag flydde från, alla minnen, miljöer, all smärta och allting annat jag var så trött på. Jag lyssnar på Ben Howard, som jag gör ofta på kvällen, det ligger en gammal snus under läppen. Jag har lite ångest. Är trött.

Står inför så mycket nytt i livet nu känns det som, som om jag står vid ett vägskäl, där jag kan gå höger och tillbaka till många dåliga saker, dels inom mig själv och min omgivning. Jag kan också gå till vänster och bryta upp mig själv, vända ut och in på för att börja vara ärlig mot mig själv och ta mig själv till helt nya nivåer. Hjärtat ligger till vänster. Jag vill välja vänster, jag vill välja lyckan, hälsan.


Det som har varit bra med den här resan är att jag har kunnat tänka igenom så himla mycket saker, om hur jag tidigare har förhållit mig till saker, att jag har hindrat mig själv från att göra/satsa på saker för att jag inte har vågat. (eller för att jag har velat tillfredställa andra eller bara spelat någon annan) Men jag ser allting klarare nu. Jag har sett igenom ångestdimman, har sett igenom alla lager av sår, kommit närmare mig själv och förstått vem jag är och vad jag vill göra. Hur jag vill leva mitt liv. Inte till fullo, men mycket mer. Ångestdimman skall klarna, jag skall kämpa för mitt liv.


Innan jag åkte var jag så jävla trasig. Bara någon månad innan jag for försökte jag i stort sett ta mitt liv, hade ingen livslust och det kändes som att jag faktiskt stod vid ruinens brant i stort sett varje dag. Jag visste inte hur jag skulle ta mig igenom dagarna. Dels blomstrade (förgiftade) min årliga vinterdepression, dels gick jag igenom ett riktigt jobbigt uppbrott med min förra flickvän. Jag tog mig nästan inte ur, skuldkänslorna och stressen tog över. Bara några månader innan det hände hade jag förlorat ett jobb jag tyckte om, på ett jävligt snuskigt sätt, dessutom splittrades mitt band som jag lagt ner så mycket själ i, som var en stor del av mitt liv, som jag identifierade mig så starkt med. Ja, vem fan blir inte sjuk i huvudet av det halvåret liksom.

Jag minns att mitt liv kunde summeras till en endaste fråga just då. Ville jag stanna här i Sverige (och spendera mina pengar på medicin & droger), låta min ångest och all skit som försökt sänka mig vinna? ELLER ville jag packa min väska och dra (för att hoppas på det bästa?)

Jag packade min väska och jag är så innerligt jävla glad över det. Och så otroligt stolt. Jag vill påpeka att det är ett privilegium jag kunde resa. Men det var på många sätt inte lätt. Under den första tiden (i Holland & Tyskland) bröt jag ihop flera gånger, ville återuppta mitt självskadebeteende och ta första planet hem, skita i allt ihop. Jag hade ingen energi och sov mer av dygnets timmar än att se mig omkring i miljöerna jag var i. i Berlin. I Amsterdam. I Warszawa.

Men det blev bättre, jag blev lyckligare ju längre tiden gick. Ångesten försvann nästintill den sista tiden av resan, när jag befann mig i Portugal. Där hade jag (med jämförelse från där jag var i livet innan) väldigt lite bekvämligheter, sov på en luftmadrass i ett kallt tält och somnade till ljudet av syrsor och den närliggande floden varje kväll. Jag åt bra mat, var utomhus hela dagarna och umgicks med fantastiska människor som kom från helt olika platser i världen. De öppnade sig för mig, jag för dem och vi pratade mycket och öppet om depression & svåra tider i livet. Vi satt ibland runt elden och spelade musik under stjärnorna, badade nakna i vattenfall och i månsken. Få saker jag var med om tog mig tillbaka till livet i Sverige igen. Jag är så tacksam för det här, så genuint stolt över mig själv att jag trots så mycket tunga saker i bagaget, klarade av att vara så självständig och sann mot mig själv.

Och det är i den här andan jag vill fortsätta, från den kicken jag fick att resa. Resan som är ett kvitto på att jag klarar av så mycket mer än vad jag tror. Att jag är större än vad jag tror. Så stark! Jag tänker inte låta ångesten välja hur jag ska leva mitt liv längre, jag tänker inte begränsas av den eller av det förflutna. Eller av samhället och dessa förväntningar som finns på hur ett "bra, normalt, anständigt, j" liv enligt jantelagen ska te sig. Jag tänker fucking leva mitt liv som jag vill, jag tänker satsa allt jag har på mig. För jag är viktigast i mitt liv.