Soldater

Ganska så jävla viktigt det där med vänner.
(nu går vi och dricker öl. igen)
<3

                                        
                                          Nu-jävlar-i-hele-kommer-jag-och-tar-er.

Visar lite jävla tacksamhet

Jag är tacksam för de gångerna jag kan koppla av påvägen till jobbet,.utan att känna mig stressad.

Jag är (sjukt) tacksam över alla fina vänner och bekanta som tar initiativ till att hänga när jag inte orkar och nya bekantskaper som ser potential i mig.

Jag är tacksam för att jag har råd att köpa saker som inte är mat eller boende, även om det kanske inte är jätteofta. Speciellt tacksam för hörlurarna.

Jag är tacksam över att jag känner mig ganska trygg i Sverige - men det är BARA för att jag har så jävla många privilegier (såsom att vara vit, , ha en anställning, vara ung och inte ha något större funktionshinder t.ex)

Jag är tacksam för att jag har tak över huvudet och för att det inte bor några idioter där.

Jag är tacksam för att jag kan bruka alla mina sinnen och har ett hyffsat intellekt.

Jag är tacksam för att jag sällan är sjuk i den bemärkelsen att mina organ, speciellt magen inte krånglar eftersom flertalet viktiga personer i mitt livs magar ALLTID krigar mer eller mindre.

Feel a little gratefulness ffs,
Ha en fin helg,
Det ska jag i helvete med ha.
(Längtar efter mina tre partners in crime)

en dag kanske jag till och med trivs

Efter ännu ett episkt söndagsrep tog jag ut hundarna jag är akut jourhem åt på en promenad i den svenska sommarkvällen. Jag höll dem i korta koppel och svängde av huvudleden in i skogen. Jag greppade tag i en vissen maskros längs med diket och blåste ut deras blommor i vinden. Med nyfunna lätta steg följde jag blommornas dans med min egen gång. Jag drog ner brallorna och kissade i solnedgången med publik i form av två sharpeiz som undrade varför jag lämnat dem bundna vid stolpen. Jag åkte som enda passageraren hem till Bjurslättsliden på buss nummer 22.

I helgen kom jag hem klockan fem på morgonen efter en halvpatetisk utekväll med min f.d sambo, som är en vit kränkt man - som jag hatar nästan jämt. Men jag älskar att somna om somrarna när solen går upp istället för ner, synd bara att ingen annan verkar göra det.

Jag trivs fortfarande inte alls med att inte vara din, men en får ligga som en bäddat helt enkelt. Jag har börjat acceptera mitt öde och tänker långsiktigt. Letar efter egen lägenhet där jag kan börja om på nytt. Letar efter bra detoxtéer för att rensa ut systemet. Jag har så mycket ångest, utav flera anledningar. Mycket bakåtliggande stress. Att ha seratoninbrist pga jag slutat med mina antidepressiva, att vara ovan med att somna och vakna ensam, och att inte få någon större tillförsel av närhet, att pengar alltid ligger i bakhuvudet och att jag aldrig vet hur mycket jag kommer att få i lön, att hundarna jag ser efter inte mår speciellt bra och antagligen kommer bli avlivade om mindre än en vecka och att hjärtat värker pga mormorsaknad.
Men jag ser ljust på framtiden, jag kommer att klara av det här också, herregud, jag behöver bara tid och disiplin. Måste lägga ner tid på mitt mående (NU SKA JAG LEVA SJÄLV, NU SKA JAG LEVA SJÄLV, ALLTING FÖR MIG ÄR BARA JAG OCH ENDAST JAG- TYP) sluta dricka så mycket öl och äta skräpmat varje dag som gör min mage svullen och gör att jag känner mig fet. Måste bli av med mitt sockerbehov också, vilket kanske är värre än någonsin, precis som med allt annat.

Men det här kommer lösa sig kompisar, min blogg kommer inte alltid vara såhär deppig.

När det inte längre är dukat för två

Inflyttad i mitt nya kollektiv. Det här kan nog bli bra antar jag. Fina katter, kaniner och rätt shysst folk kan nog bli en jädra stämningshöjare om en tid. Men just nu är allting så jävla jobbigt. Det är jobbigt att gå upp ur sängen, så jag skiter i det också. Det är jobbigt att tänka på att vara hälsosam, så jag vräker i mig mat och blir fet och per automatik ännu mer ledsen. Men det är inte synd om mig.