"Resan"

För ett par dagar sedan kom jag hem till Sverige igen, efter tre månaders resa, frihet & distraktioner från mitt "riktiga liv". Är tillbaka till allting jag flydde från, alla minnen, miljöer, all smärta och allting annat jag var så trött på. Jag lyssnar på Ben Howard, som jag gör ofta på kvällen, det ligger en gammal snus under läppen. Jag har lite ångest. Är trött.

Står inför så mycket nytt i livet nu känns det som, som om jag står vid ett vägskäl, där jag kan gå höger och tillbaka till många dåliga saker, dels inom mig själv och min omgivning. Jag kan också gå till vänster och bryta upp mig själv, vända ut och in på för att börja vara ärlig mot mig själv och ta mig själv till helt nya nivåer. Hjärtat ligger till vänster. Jag vill välja vänster, jag vill välja lyckan, hälsan.


Det som har varit bra med den här resan är att jag har kunnat tänka igenom så himla mycket saker, om hur jag tidigare har förhållit mig till saker, att jag har hindrat mig själv från att göra/satsa på saker för att jag inte har vågat. (eller för att jag har velat tillfredställa andra eller bara spelat någon annan) Men jag ser allting klarare nu. Jag har sett igenom ångestdimman, har sett igenom alla lager av sår, kommit närmare mig själv och förstått vem jag är och vad jag vill göra. Hur jag vill leva mitt liv. Inte till fullo, men mycket mer. Ångestdimman skall klarna, jag skall kämpa för mitt liv.


Innan jag åkte var jag så jävla trasig. Bara någon månad innan jag for försökte jag i stort sett ta mitt liv, hade ingen livslust och det kändes som att jag faktiskt stod vid ruinens brant i stort sett varje dag. Jag visste inte hur jag skulle ta mig igenom dagarna. Dels blomstrade (förgiftade) min årliga vinterdepression, dels gick jag igenom ett riktigt jobbigt uppbrott med min förra flickvän. Jag tog mig nästan inte ur, skuldkänslorna och stressen tog över. Bara några månader innan det hände hade jag förlorat ett jobb jag tyckte om, på ett jävligt snuskigt sätt, dessutom splittrades mitt band som jag lagt ner så mycket själ i, som var en stor del av mitt liv, som jag identifierade mig så starkt med. Ja, vem fan blir inte sjuk i huvudet av det halvåret liksom.

Jag minns att mitt liv kunde summeras till en endaste fråga just då. Ville jag stanna här i Sverige (och spendera mina pengar på medicin & droger), låta min ångest och all skit som försökt sänka mig vinna? ELLER ville jag packa min väska och dra (för att hoppas på det bästa?)

Jag packade min väska och jag är så innerligt jävla glad över det. Och så otroligt stolt. Jag vill påpeka att det är ett privilegium jag kunde resa. Men det var på många sätt inte lätt. Under den första tiden (i Holland & Tyskland) bröt jag ihop flera gånger, ville återuppta mitt självskadebeteende och ta första planet hem, skita i allt ihop. Jag hade ingen energi och sov mer av dygnets timmar än att se mig omkring i miljöerna jag var i. i Berlin. I Amsterdam. I Warszawa.

Men det blev bättre, jag blev lyckligare ju längre tiden gick. Ångesten försvann nästintill den sista tiden av resan, när jag befann mig i Portugal. Där hade jag (med jämförelse från där jag var i livet innan) väldigt lite bekvämligheter, sov på en luftmadrass i ett kallt tält och somnade till ljudet av syrsor och den närliggande floden varje kväll. Jag åt bra mat, var utomhus hela dagarna och umgicks med fantastiska människor som kom från helt olika platser i världen. De öppnade sig för mig, jag för dem och vi pratade mycket och öppet om depression & svåra tider i livet. Vi satt ibland runt elden och spelade musik under stjärnorna, badade nakna i vattenfall och i månsken. Få saker jag var med om tog mig tillbaka till livet i Sverige igen. Jag är så tacksam för det här, så genuint stolt över mig själv att jag trots så mycket tunga saker i bagaget, klarade av att vara så självständig och sann mot mig själv.

Och det är i den här andan jag vill fortsätta, från den kicken jag fick att resa. Resan som är ett kvitto på att jag klarar av så mycket mer än vad jag tror. Att jag är större än vad jag tror. Så stark! Jag tänker inte låta ångesten välja hur jag ska leva mitt liv längre, jag tänker inte begränsas av den eller av det förflutna. Eller av samhället och dessa förväntningar som finns på hur ett "bra, normalt, anständigt, j" liv enligt jantelagen ska te sig. Jag tänker fucking leva mitt liv som jag vill, jag tänker satsa allt jag har på mig. För jag är viktigast i mitt liv.

giving up is not the answer, fucking it up is (men först skogen)

 Om 28 dagar, börjar ett nytt liv. Jag behöver nya saker i mitt liv, saker jag vill lära mig. Jag behöver koppla bort så mycket saker som brutit ner mig bit för bit de senaste åren. Måste bort från stadsmiljöer, i alla fall dessa bekanta jag lever nära nu. Alla behov och normer jag sakta men säkert blivit indoktrinerad av samhället att fylla, att känna. Allt jag längtar efter är skogen. Att vara krav. Att bestämma och vara med mig själv. (mitt gips åkte av igår men jag är fortfarande inte riktigt fri att röra mig hur jag vill)
Jag måste bort från all uppkoppling. Måste bort från alla pengar. Alla mellanhänder. All reklam. All status och hieraki. Alla otrygga situationer, alla orättvisor. Avinstallerar app efter app. Klipper band efter band på sociala medier. Slutar sms:a folk som tar energi och inte ger. Fuck you, skyll på vad fan ni vill, ni är inte värda min tid. Jag behöver inte er bekräftelse, jag behöver bekräfta mig själv. Jag är en

Måste vila upp mig, få perspektiv på saker och ting innan jag kommer tillbaks och tar uti med min aktivism igen. Ja, jag avsäger mig all jävla plikt just nu. Jag måste ingenting, jag måste överleva. Men sedan ni. Då ska jag, fulladdad på energi, återuppstånden som en jävla fenix-fågel och  med självförtroende komma tillbaka och röra om så ini helvete.

just like the drugs you are keeping me awake

Som ett jävla gift gör du att jag ligger och skakar om kvällarna. När jag märker att; du börjar tyna, minnena, dofterna, skratten börjar tyna gör jag allt, precis vad som helst för att du ska stanna kvar, även om jag vet att det inte är bra för mig.  Åh, ångest.

Jag skriver till dig mitt i natten på Facebook, läser igenom våra gamla, kärleksfulla konversationer, fulla med liv och hopp. När vi kommunicerar med varandra idag är det som att vi knappt känner varandra, även om jag vet att det är så jävla mycket mer känslor bakom orden än vad jag tror.

Jag vet att det inte är lätt för dig, det här är inte ditt fel, jag önskar att det var det. Önskar att jag kunde hata dig så mycket att jag ville spotta på dig. Önskar nästan att du utsatt mig för något oförlåtligt, men så är inte fallet alls. Du har inte gjort något fel och jag tycker inte det är kul att vara såhär jävla ihålig. Jag vill inte vara det här, jag är inte det här sorgliga psykfallet som måste ha någon specifik människa i mitt liv för att överleva. Det vet du om. Det vet jag om.

Jag förstår inte hur mitt liv kunde ta den här riktningen, hur hårt det här faktiskt tog, tar mig. Förstår inte hur jag kunde hamnat på sluten psyk i två veckor eftersom jag ville, var påväg att göra en Virginia Wolf handling. Förstår inte hur jag har kunnat ha så otroligt svår separationsångest och noll livsglädje under så många månader. Jag hade ett sådan sjukt rikt liv, knappt för ett år sedan. Jobb, världens bästa band, träning, meningsfulla aktiviteter (volontärjobb), var kreativ och hade hela dagarna inbokade med jävligt fina saker liksom. Nu har jag nästan ingenting av det kvar. 

Grattis, du har haft så stor inverkan på mig. Jag vet att du förmodligen inte ens kommer läsa den här skiten. <3

En månad.

Det har gått en oräknerlig lång tid sist jag skrev här. Jag har kommit till underfund att jag måste skriva, måste få ur mig saker av flera anledningar. Det tycks vara nödvändigt att fatta en penna, oavsett den är digital, i huvudet eller med en fysisk penna för att skriva ner det som tynger mig eller andra sätt upptar min tankeförmåga.
I skrivande sitter jag på ett obetydligt café vid Domkyrkan. Jag har varit vaken sedan kl.05.30, ofrivilligt. Min vän som sov i samma rum lyssnade och på sin r'n'b förgående som gått på repeat hela morgonen. Den sortens musik som jag finner ganska smörig, fick min ändå smörigare hjärtesorg att börja jobba igen.

Jag önskar att du läser det här. Jag önskar att du tänker på mig lika mycket som jag tänker på dig just nu. Det måste varit någon gång i December, när jag hade volontärjobbat på Stadsmissionen, försett tappra och kalla skådespelare med kaffe och fika, räknandes tiden, kikandes på telefonen (som alla i min generation, fucking beroende) var lediga stund. Du var påväg dit jag var. Vi skulle gå på jul på Liseberg, du skulle ta med din kid, som kallade mig hennes bästa vän. Det var innan jag fuckade upp allt. Varför sa jag inte precis hela tiden hur vacker hon var, hur det kändes så jävla magisk i varenda stund vi var tillsammans - om än ännu viktigare: varför tog jag det för givet? . Nåväl, det är över nu.


Ser trötta knegare, översittare, förvaltare, föräldrar, gym & löneslavar och studenter stirra sig blinda på intet när de monotomt är påväg mot det som förmodligen tar upp mer tid än vad de någonsin själva velat. Många för att de måste. För att det är dyrt att leva. För att de inte har något annat sammanhang där de känner sig sedda, för att deras barn måste ha mat. Måste ha Samsung 7, måste ha AppleTv. MåsteHa. Och det är inte deras fel, inte vårt fel, det är det här jävla kuksystemet. Det är obsessionen vid BMP. Det är hamsterhjulet. Tillväxten. Utåt sett ser jag ingen som jag kan ha något gemensamt med.

Men snart har jag inget val. Jag måste vara en del av det, måste vara en del av helheten - även om det bara är en. Den kallas inkomst. Men tills dess ska jag försöka glömma det. Ska försöka att inte tänka på allt mörker Sverige har gett mig det senaste halvåret. Det har varit ett halvår av misär (med mitt trygga liv mått mätt). Jag har blivit av med ett jobb jag trivdes med, så att jag inte kan betala hyran därav flykt till mor och far, jag har varit inlagd på psyk för att jag var påväg ner i Göta Älv, jag har förlorat Henne. Förlorat så mycket.

Om en månad sticker jag härifrån och jag förstår inte hur.

så jag säger det

Jag känns igen på mina fötter fulla med smutser, ärr & skavsår. För mina armar fulla med svart bläck & ärr från mörka tider... då hjärtat värkte något så förbaskat!

Jag känns igen för mina händer, skitiga från jorden jag vårdar så ömt. Att se någonting växa från frö är nämligen det vackraste.

Jag är det svarta fåret från den lilla orten i Skaraborg där alla kan mitt namn. Det svarta fåret som bet hål i metallstängslet tills de starka tänderna nästan gick av. Som inte klarade av livet i hagen. Som inte klarade av att bli spottad på, hånledd åt, viskat om. Som tillslut sparkade bakut och sprang från det enda liv hon fick chansen, för att lämna det livet bakom sig - eller snarare få ett värt att leva för.

Jag vill leva med alla tillhörigheter i min ryggsäck. I den finns en skrivbok, penna & ett instrument att spela på (annars dör jag nämligen). I den finns ett fotografi på mig och mina föräldrar, för kärleken till dem är lika stark oavsett vart i världen jag befinner mig, liksom mina nära vänner, ni vet själva vilka ni är. Det är allt jag behöver för att känna mig trygg. ( & hemma)

 Jag vill leva bland människor som är på samma våglängd; som hellre dyker efter sopor än att gå på klubb, som lagar mat över en öppen eld än att få den serverad på silverfat, som inte tycker det är konstigt att inte vilja ha mycket pengar eller konsumera, som hellre somnar halvfrusna i en sovsäck än i en varm hotellsäng, som hellre står vid vägkanten och letar lift än att bekymmersfritt boka flyg, som hellre läser en bok än att kolla på tv, som hellre klättrar över staket än att vara byggherrar. Vart finns ni? För det är med Er jag vill resa.

Det är med er jag vill somna under stjärnor a med. Utforska övergivna hus med. Äta mat under flera timmars tid med, byta erfarenheter och gråta tryggt mot varandras axlar med när livet inte känns fullt så bra eller när orättvisor i världen blir extra påtagliga, att stå tysta med tårar i ögonvrån för att det vi beskådar är så jävla vackert och berätta historier från förr för. Vart finns du och när börjar äventyret?

Hej, jag heter Lottie och jag är tjock - frågor på det?

Just nu läser jag en antologi som heter Ätstörd utav bla. Maria Ahlsdotter som handlar om ätstörningar och allt vad det innebär. Men det genomsyrande budskapet i boken handlar om att övervikt, fett och att inte vara normalviktig är ett sätt att trotsa normer - vare sig en vill eller inte. Men den handlar också om att ätstörningar kan handla om personlig makt över kroppen eller sin tillvaro, men jag vill mestadels fokusera på detta eftersom det är närmare mig:

-Att nästan alla personer någon gång har bantat, "tänkt på vikten", "hållt igen" osv för att det kapitalistiska samhället vill att vi ska se likadana ut, trycka in oss i deras oproportionella kläder och betala för det.

- Att ätstörningar är ett sjukdomstillstånd som genom den konventionella vården handlar om skuldbeläggande av patienten och som också ses på individnivå - när ätstörningar i grund och botten handlar om att det är samhället som är sjukt och inte vi.

- Att överviktiga personer förknippas med lathet, själviskhet, tröghet, ohygien och andra glåpord och blir diskriminerade av hela samhället inkl arbetsgivare för sin storlek eftersom individerna blir förknippade med ovannämnda egenskaper.

- Att enligt den konventionella vården mäts fysisk hälsa genom det genomruttna BMI, vågen och måttbandet, som triggar igång så oerhört mycket ätstördhet och skapar så mycket ohälsa - mer än verka som riktlinjer och verktyg.

- Att vi matas (förutom tusen andra könsroller) från tidig ålder med reklam, media och andra intryck som säger åt oss att skaffa magrutor bäst och snabbast på detta sättet, att följa den här kosthållningen för att rasa i vikt, att klä oss i dessa kläder för att dölja våra kurvor = att vara överviktig är INTE OKEJ och som överviktig är du obligerad till att (för att passa in i rådande samhällets normer) VILJA GÅ NER I VIKT för INGEN VILL VARA FET FÖR ATT INGEN TRIVS MED, VILL LIGGA MED, VILL VARA IHOP MED eller ANSTÄLLA ett FETTO. 
Jag är en av dessa "Vi" - precis som du är. Även fastän du kanske inte tänker på det, har du vissa tillvägagångssätt, tendenser, premisser eller rutiner för hur du tänker kring din mat eller din kropp. Tendenser som t.ex kan vara att: hoppa över måltider då och då för att inte äta för mycket kalorier, dricka vatten för att släcka hungern, att tänka: det där borde jag inte ha ätit när du just ätit någonting du varit sugen på, kolla på program som dokumenterar feta personer och tänkt: så tjock är i alla fall inte jag! och mått bättre av det.
Dessa tendenser har jag allihopa - även om de inte präglar min vardag såpass mycket att jag ser att det blir ett problem för min hälsa och mitt välmående. Men visst känner du igen dig?

Det var vi som blev mobbade under hela skolgången för att vi inte passade in i samhällets äckliga normer. Vi var inte medelklass, vi kom inte från en problemfri - fin familj, vi var inte tjejiga eller killiga som en se sig bör, vi var inte heterosexuella och vi var fan inte smala. Jag har under hela mitt liv präglats av mobbingen till hur jag förhållit mig själv till mat och min kropp. Jag har det inprintat att jag måste gå ner i vikt för annars blir jag sjuk, annars får jag aldrig någon att  vara tillsammans med, annars kan jag inte ha snygga kläder, annars blir jag inte populär.


När det gick allt upp för mig att jag aldrig skulle "bli normal", började jag svälta mig själv. Frasen "Nä, jag är inte hungrig idag" eller "Nej tack, jag har redan ätit" blev under en tid ett standardsvar och jag rasade i vikt. Folk och klasskamrater kom plötsligt fram och gav mig komplimanger för mina kläder, att jag gått ner i vikt och sa att jag var vacker. Jag vill kräkas i min mun när jag tänker på hur jävla vanligt just sådant är. Det tog en lång tid, för lång tid för mig att förstå att det inte är oss det är fel på. Det är ingenting fel på oss alls, det är det här jävla samhället som det är fel på.

Att vara fet är så jävla okej hurrudu, det definierar dig inte som person eller dina vanor. Det betyder inte att du är lat eller sjuk (mvh bruden som alltid har lysande värden i blodet och är i bättre form än vissa smala på gymmet) oattraktiv eller kapabel till att jobba eller att du aldrig får ligga eller att inte få ha de kläderna du vill ha eller ta plats i samhället. Du har inte heller några skyldigheter att gå ner i vikt. Du är fin precis som du är. Och att som fet person tycka att en själv är snygg - är det mest provocerande i det fettfobiska samhället du kan säga. Vi måste ta tillbaks ordet fet och göra det till vårt, precis som bögar, transor, blattar och flator till stor del gjort, även om det fortfarande används i för många rasist/homofobiska sammanhang. Hej jag heter Lottie, jag är tjock, glad och hälsosam samtidigt - frågor på det?

Obalans

Har åkt på ett jäkla virus, som har varit efterhängsen i flera veckor. Idag sa läkaren att det kan ta fyra veckor eller mer. Och jag tyckte att det var länge att vara sjuk i två veckor. Men jag tänker inte låta det här knäcka mig. Nej, jag tänker stå emot. Tänker fanimig inte falla tillbaks. Tänker inte vara bitter för att kroppen är i obalans. Tänker äta bra och ta mig igenom denna lilla pest. Jag vet vad jag behöver.