Du & Jag.

Jag skriver recensioner & du skriver fel.
Du gör mig trasig, jag gör dig hel.



Du kan vara som den du önskar helst,
men jag är aldrig den jag vill.
För när du spelar, står tiden still.
Jag spelar långsamt och du spelar snabbt.
Jag spelar klezmer och du i "detsombliröver"-takt.

Jag rakar av mig håret för om nätterna blev det för varmt,
nu ser jag ut som en häxa, med ett hjärta smärtande och armt. 
Du sparar ditt tills dagen du flyr från Norden,
för där du lever nu, finns ingenting som snörar dig fast,
skitstället du jobbar på - där får man aldrig ta rast.

Du vet att du förtjänar bättre, du är en fågel i din bur,
du har gjort mig sårbar, jag gråter från bussen - sedan i min tambur.
Allt gör jag för dig, men det räcker inte till,
jag kan aldrig bli hon du vill.

En måndagmorgon.

En av femtiotvå måndagar sitter jag här hemmastadd i min stora, blåa, skitiga fotölj.
Jag har mitt kaffe ungefär 20 centimeter bort, och mina fingrar går högvarv på tangenterna.
Min dammtrasa far runt som ett virvarr i lägenheten och jag kan säga att livet känns jävligt okej.

Om ett tag ska jag till min vårdkontakt Rolf. Han är snäll men ganska torr, om ni förstår.
Han lär mig att tycka om mig själv. Det börjar jag kunna göra nu förtiden.
Känns ganska fint att packa ner mitt gamla liv (min gamla garderob) som består av stora tunikor, klänningar,
jättestora jeans och tröjor. Det ska skänkas bort till en dam som väldigt gärna ville ha dem.
Känns skönt att inte gå runt i stora tält och byxor som gör att det ser ut som om jag har skitit på mig.

Känns skönt att ha gått ner två storlekar i kläder. Nu är jag en renodlad medium. Har alltid varit en 42:a eller 44:a vilket har sugit. Har alltid varit en pest och en negativ upplevelse att köpa kläder. Nu förtiden går det lite bättre. Men ännu är jag inte färdig med att tappa vikt, men jag ser i alla fall ett ljus i tunneln. Jag är ett bevis på att man faktiskt kan gå ner i vikt, bara man hittar sitt egna sätt. Sedan när man väl börjat tappa ett par kilon, är peppen så obeskrivlig att det bara fortsätter. Som att glida på ett bananskal ungefär. Jag vet heller inte exakt hur många kilon till jag vill tappa, allting jag vet att jag vill hamna i den normalviktiga zonen, utav hälsosjäl. Sedan får vi se. Jag vill bara tycka att jag är fin och snygg, skit i vad vågen säger.

Här är en kvinna som älskar sina kilon mer än någon annan rölta jag träffat. Asgrymt och jättefint.
www.beyond-sizes.se  "Love the skin youre in". Kanske dedikterar ett helt inlägg om just denna kvinna.

Puss og Klem.
ps. Visst börjar luften lukta höst ? Hur känns det vänner? ds.

Me & My Army.

'

Du kommer alltid ha mig som din egna.
Du kommer alltid ta upp mitt största hjärterum.

Du kommer alltid få veta allting om mig.
Du kommer alltid vara välkommen till mitt hem, dag som natt.

Vi kommer alltid slåss med händerna knytna för det vi tror på.
Jag vet att du skulle komma till undsättning.
Jag kommer alltid finnas där för dig.
Jag kommer alltid betala din kopp kaffe.
Jag kommer alltid vara den som lyssnar.

Jag kommer alltid vårda dig som min vackraste skatt.
Jag kommer aldrig lämna dig vid min sida.
Jag vet att vi kommer att skratta tillsammans för resten av livet, ända in i slutet. Jag vet att vi kommer sitta på hemmet och prata skit om de gamla människa, och tycka att vi är snyggast av alla på hela hemmet. Jag vet att vi kommer hålla balansen ihop från krogen tusentals gånger om, innan vi håller balansen ihop pga åldern.
För, det finns ingen mer underbar människa i världen än du, och jag bryr mig inte ens om att leta efter någon bättre. För du är perfekt för mig, precis som du är. Om du vill, kan jag skrika det så att hela världen hör. Om du vill, tatuerar jag ditt namn i min panna. Jag älskar dig. Hur många år har vi varit bästa vänner nu?

www.rosaknullrufs.blogspot.com

Med & Motvindar.

Jag tror inte på Gud, för om hen hade funnits, så hade hen inte kunnat stå ut med alla dessa fördjävliga orättvisorna. Själv är jag så otroligt jävla tacksam för allting jag har, jag tackar för det varenda dag. Jag har ingen motvind just nu i livet, livet har gett mig medvind, vilket är underbart.  Men för vissa människor verkar aldrig motgångarna ta slut.

Jag har en mor som alltid fått kämpa mot alla motgångar, men som alltid överlevt.
En mor som överlevt dödliga sjukdomar och som har ett leende på läpparna, även om hon är trasig inuti.
Jag har en kusin som har haft ett helvete (tänker inte gå in på vad) men saker sakta men säkert har börjat fixa sig - så kommer saker som för honom tillbaks på ruta ett igen. Varför då? Varför får vissa människor all tur och andra ingenting? Varför svälter, fryser, insjuknar, mördas - oskyldiga, underbara människor?
Jag önskar jag kunde förstå & jag önskar att jag kunde ge bort en bit av min egna lycka,, för att ge någon annan den. Jag tänker på dig kusinen, hoppas du för medvind snart.


I alla fall. Idag har jag haft en väldans fin dag. Jag gick upp i ganska bra tid, för att äta rågbröd med tofulines cream cheese (omnomnom) med tomater och vår egna gräslök på. Till hade jag kaffet mitt såklart. Sedan har jag rensat svamp, jagat blåbär, fixat med trädgården, ställt mig på vågen (-10kg<3), ätit choklad & druckit rödvin, tagit hand om tvätten, diskat, lagt upp byxor, gjort hårinpackning och andra småsaker. Imorgon vankas dejt med en väldigt fin vän & jobba med Djurens Rätt.

Hittat en underbart söt tshirt förresten:

 Och en till:

Båda plaggen kommer från en hemsida som säljer shyssta grejer i förmån för olika slags välgörenhetsprojekt. Jag tror att den heter thehumanityshop.com och dit borde ni klicka er vidare. Man kan även ge pengar i förmån för att hjälpa djur på olika sätt, att hjälpa människor eller kanske att ge en lärare lön i Afrika. Otroligt bra projekt. Nu blir det bingen!

En känsla av disharmoni.

Det händer för mycket nu, allting händer på en gång. Min flickvän tycker att jag tar på mig för mycket, men jag håller inte med. Jag vet ingenting i mitt liv, som jag kan tänka mig att prioritera bort. Det är nog bäst att skriva ner allting jag gör, för att få se på papper:

* Studera heltid 30 hp.
* Skriva skivrecensioner för www.kulturbloggen.com
* Skriva manus för ev. bok.
* Vara aktiv i Djurens Rätt.
* Vänner/familj/flickvän
* Träna 3ggr/veckan
* Jobba deltid (varit mer nu på sommaren, men till hösten 10-20 tim/vecka)
* Skriva krönikor för Grön Ungdom (4 gånger/år)
* Sköta hushållet.
* Organisera i asgrymma Sewing Aint For Sissies. (<3)
* Spela i ett band/ Skriva musik själv. (hemlisarochkanskekanske)


Har jag anledning till att vara stressad?

Glöm inte att lyssna på:
www.myspace.com/ayellowleaf <- två nya låtar upplagda! Asdåliga ! Lyssna och spy!

Angående mitt sound.

Det låter inte bara konstigt, utan skevt och ojobbat. Jag varken mixar min musik eller åtlägger mycket tid åt att pilla bort vartenda andetag mellan orden jag sjunger. Jag har dålig utrustning (en mick & ett ljudkort för den billigaste pengen, nästan) och mina instrument är gamla. Mina ljudteknikskunskaper är bara grundliga, så jag kan i alla fall göra så att det inte låter för jävligt. Men jag VILL att det ska låta konstigt, det är därför jag har valt att kalla mitt projekt det, just Konstigt.


Tonight - ursprungligen av Lykke Li
Låten börjar med att man hör hur jag tar emot en slängkyss av min mamma, sedan säger hon "Älskar dig stumpis", ett underbart start på låten. Jag var så glad att jag smygspelade in där! Sedan hör man hur en gammal, rostig metronom sätts igång, och det är helt enkelt så att jag ska hålla takten och för att jag inte har några andra rytminstrument tillgängliga - ännu.

Min mamma har alltid sagt att jag sjunger fint, men det är bara för att hon är min mamma, och att hon hör så dåligt. Jag vill inte sjunga "bra", jag vill sjunga personligt. Jag vill inte att min röst ska vara perfekt eller låta lika fin som de stora damernas. Viktiga komponenter i min musik är uttrcket, inlevelsen och passionen för det jag sjunger och spelar. Jag spelar aldrig in en låt bara för att den är bra, utan för att jag relaterar någonting ur mitt liv till den. Ni får gärna säga att jag är dålig, men det gör faktiskt ingenting - för det är inte förbjudet att säga det. Jag kommer ändå allting göra musik på mitt sätt.

Hem från PastaPregolandet.

Hej alla fina.
Jag är hemma från Italien nu äntligen, vilket känns otroligt gott. Vistelsen där var mycket gemytlig, förutom att värmen ibland blev lite för mycket, för svenskens och hennes flickvän. Som tur hade vi air condition på rummet, kan behövas när termometern visar 25 grader, mitt i natten. Maten är exceptionellt god, men det är svårt att hålla sig (i alla fall för mig) till vegankosten. Men jag fick det också bekräftat, att min mage mår väsentligt mycket bättre av vegansk kost.

Min mage blir gasig och jag får konstig..ni Vet. Så, att skippa mjölk här hemma är mycket lättare, och nästa gång ska jag faktiskt anstränga mig bättre. Det mest fantastiska med Italien är naturen. Bäst tycker jag om de mindre städerna, och helst byarna. Fruktträd och ojämna gator. Billigt vin och fantastisk mat. Mycket sol och bad blev det, vilket resulterade till att jag nu kan liknas med den mänskliga polkagrisen, och jag förstår fortfarande inte hur man för en jämn solbränna - inte lyckades jag så bra i alla fall. På resan skrev jag otroligt mycket  på  Om jag skulle dö , som ni borde gå in och kika på om ni har gjort det. Det går förövrigt bra med manuset, jag känner att jag börjar få grepp om storyn och att mitt skrivande går bättre. Att renskriva är dock lite jobbigt, för det spelar ingen roll hur många gånger du läser igenom vad du skrivit - det finns allting någonting som kan formuleras till det bättre, och allting något litet stavfel. Med mig hem fick jag två flaskor rött, en fantastisk moccabryggare som alla som läser får smaka av - min espresso är väldigt god, om jag får säga det själv.

Har fortfarande uppe motivationen och tigår skrev jag klart min recension utav Triviums nya platta, som förövrigt är asbra. Om ni gillar lite tyngre musik är det ett hett tips.
Ikväll begav jag mig till mitt föräldrarhem i Floby, där mina två underbara föräldrar bor. Skönt att träffa dem, har ju änna saknat dem. Släpade med mina inspelningsgrejor hit, så inatt tänkte jag skapa musik.

Vackra ting.

 

Det finns så oerört mycket vackert i mitt liv, att det nästan inte går att skriva ner. Sommaren är här, semestern är inom räckhåll & jag har kommit in på en kurs jag vill till hösten, Litteraturvetenskap. Jag har gått ner nästan 10kg, vilket känns helt otroligt. Det är inte jobbigt att röra sig längre, jag har snart gått ner 3 klädstorlekar och ligger inte i "fetmazonen" när man räknar enligt BMI. Jag är gladare och har fått pyttelite mer självförtroende.

En lång tid (ungefär 1,5 vecka) från min hjärtevän gjorde att jag lärde mig att sova och framförallt leva ensam och självständigt, jag lärde mig att vara ensam i flera timmar (och dygn) utan att brytas ner. Har haft problem med att vara ensam tidigare, som ni tidigare vet.

Jag känner mig trygg i min egna kropp, även om jag sällan reflekterar vilket s.k "kön" jag skulle tillhöra.
Jag ser endast mig själv som individen Lottie, som jobbar på att bli så lycklig & tuff som jag någonsin kan bli.

Jag skulle verkligen vilja blogga varenda dag, för jag har så mycket jag vill dela med utav, och också av den anledningen att jag verkligen älskar att skriva. Jag har så mycket att skriva om, för det känns som att livet är riktigt härligt faktiskt. Om man tänker ur en annan synvinkel, så har jag samtidigt allting att förlora:

1. Mina fantastiska vänner
2. Mitt fina jobb.
3. Musiken & Litteraturen
4. Att jag & min hjärtevän har det stabilt igen.
5. Mitt fina hem. 

Ps. Sticker till Sicillien imorgon, så just nu kan jag inte uppdatera, men hoppas på att börja öka mitt skrivande här i bloggen till dagligen basis. Ds.