The Netherlands 4-7

The Netherlands day 1-3

För er som inte vet, är jag på flykt till ett land jag varit i två gånger innan, nämligen lilla Nederländerna. Där finns det någon som jag bryr mig väldigt mycket om, nämligen min vän Aliki.

Vi träffades första gången under 2010 då jag och min dåvarande var ute och tågluffade och jag blev lite hooked på en gång. Aliki skulle nämligen vara vår värd genom couchsurfing (när en lånar ut sin soffa till resande) under en veckas tid och sedan dess har vi varit nära vänner. Efter att vi hade mötts upp på stan tog Aliki oss till sitt dåvarande rum som var inrett följande; hundratals cd & vinylskivor utspridda överallt, ett fett ljudsystem, massa foton och musikrelaterade saker som täckte i stort sett hela golvet. Och det är lite sådan min vän Aliki är.

Världens mysigaste människa, med huvudet fullt av musik och kaos. Här är det alltid saker som händer känns det som. Om vi inte är i en främlings lägenhet någonstans i Amsterdam på en fantastisk vardagsrums spelning så är vi påväg för att träffa någon. Men vi är också exemplariska på att chilla, som i skrivande stund läser min vän och jag har tagit upp stickningen igen. Ibland tänder vi en joint, lagar mat eller kollar fint. Jag har det bra helt enkelt. Jävligt bra.

Om jag kan, kan du

 Jag är ingen människa som fyller min blogg med finansiella, karriärmässiga eller andra normativa framgångar - utan jag fyller den med saker som är viktiga för mig. Såsom att vara lycklig och bekväm med det som finns både under huden och hur jag ser ut framför spegeln - det som folk ser vid första ögonkastet. Att vara i harmoni och trygg i sig själv är en grundsten för att orka att kämpa mot alla förtryck i samhället utan att gå under i den livslånga processen. Jag vill vara rustad för allting som kan komma att hända i framtiden men också vara en leende Buddha inombords. Jag vill vara en bra aktivist och en inspiration för att få andra att inse hur viktigt det är att ta hand om sig själv och att våga sätta sig själv i första rummet utan att vara självisk.

Vi måste prata mer om att inte förlita oss på den konventionella vården i det här samhället. Att främst kvinnor och transpersoner måste få hjälp med att bli starka individer som klarar av livet alla plågor. Och nej, jag talar inte för att vården inte hjälper alls. Det gör den. Utan den hade jag nog inte levt nu. Jag är inte psykisk frisk på långa vägar (vem fan är frisk), utan går på flera mediciner som skapar ämnen som min hjärna har brist på. Det är inte så jävla konstigt med det. Jag känner nästan ingen som inte går på någon form av psykofarmaka i min ålder. Men utöver det. Piller kan ge lite extra företagsamhet och gör att det går att gå upp ur sängen, piller kan hjälpa dig att sänka ångesten till en nivå där du inte vill dö längre, dem kan göra dig lite artificiellt "uppe" för en stund och dem kan göra att du inte ser världen riktigt lika svart på vitt. Men dem kan aldrig göra dig stark nog för att möta hinder i livet, ge dig ett riktigt självförtroende eller självkänsla. Det kan bara du själv göra. Och du måste inse det. Inom dig finns en kraft rotad som är till för att skapa det livet du själv vill ha. Du fixar det. Du klarar det.



Om jag, en halvfet & trög flata som ville dö för ett par månader sedan är rätt lycklig, så kan du också.

Your silence will not protect you

Sitter på jobbet som i stort sett är sista arbetsdagen innan jag byter brukare och företag. Jag och min brukare tittar på hockeyn lite halvartat men mest har jag näsan nere i "The Cancer Journals" utav Audre Lorde. För dig som ej vet vem det är var Audre en svart poet, lesbisk och feministisk författare, därav mitt intresse för att läsa henne. Och jag kan säga att boken hittils är helt fantastisk. 

Lorde beskriver sin tid med cancer så ärligt, realistiskt men ändå så målande att mina ögon inte hoppar över ett endaste ord i meningarna. Vissa böcker skummas igenom men varenda mening i boken beskriver en sällsam styrka som går ut på att lära sig att inte frukta döden. Vänner, läs den!

" I certainly was a warrior. And in that brief time the sun shone and the birds sang and I wrote important words and have loved richly and been loved in return. And if a lifetime of furies is the cause of this death in my right breast, there is still nothing I've been able to accept before that I  would accept now in order to keep my breast. "

Risktagandet är numera det nya "jag kan inte"

Livet handlar inte om att hitta sig själv, det handlar om att SKAPA sig själv, och det kan en  göra, nästan alla människor kan skapa det livet de alltid drömt om eller suktar efter och jag är på väg - långsamt. Sitter på jobbet med ett 13 timmars skift som snart är över - sedan ska jag sova - och göra samma skit igen. Det är inte ultimat för mitt liv. Jag glömmer bort att andas, att leva, därför så har jag sagt upp mig från det här jobbet för att påbörja ett nytt kapitel i yrkeslivet, även om det innefattar i princip samma arbetsuppgifter, men på mina villkor och på ett sätt som passar mig bättre. Igår tatuerade jag mig, vilket ni ser på tatueringen. Planen är att fortsätta på samma tema längst med hela den delen av armen, fast med olika sorters löv eller bakgrunder, vi får se. Ni som känner mig vet hur sjukt ambivalent jag är vad gällandes tatueringar. Bestämmer mig typ i sista sekunden.

Sedan kommer en till stor förändring ske i mitt liv inom den senaste månaden, någonting som jag har drömt om - men hittat förhinder för i nästan tio års tid - jag ska skaffa hund. Det låter helt sjukt, jag vet. Det är en aning galet, ansvarslöst men mest är det bara så jävla fint. Det kommer bli hinder, det kommer bli ett nytt liv och det kommer komma nya utmaningar - men jag ska vara så jävla beredd, beredd på att ge det lilla livet precis allt jag har vad gällandes kärlek, tålamod, tid och pengar. Äntligen! Jag har tusen frågor och letar information, lånar böcker om ämnet hela tiden. Ja, det kommer bli en rumänsk gatuhund. Ja, han är handikappad. Nej, det är ingen katastrof och ingen mardröm väntar mig. Det kommer gå bra. Han kommer trivas hos mig, lelle skrutten.

Äventyrslysten

Jag saknar ljuset. Värmen, inte bara den i luften men också den från människorna - även kompletta främlingar. Saknar att åka runt i gamla skruttiga bilar i jordiga kläder och ta upp gamla tanter längs med vägen påväg in till byn för söndagsmarknaden.

Jag saknar att plocka solmogen frukt direkt från trädet och som smakar helt underbart & jag saknar alla gemensamma måltider med människor från hela världen.

Jag saknar enkelheten. Kissa i busken i månskenet till ljudet av en ödla i de torra snåret. Att inte vara så beroende av internet, pengar och elektricitet. Att sakna sina vänner och att bli så glad över att få se ett vattendrag att svalka sig i att en skuttar av glädje. Jag önskar det spartanska. Att ha en dator som funkar ibland - men tar slut på batteriet snabbt så att hela hushållet blir strömlöst. Att grilla vid elden. Att ha ett eget grönsaksland. Att se ungar leka utomhus hela dagarna istället för att spela tv-spel. Vill iväg nu.

Allt är för bra nu

Jag skriver från en byggarbetsplats som är täckt av sådant där brunt papper och maskeringstejp. I mitt badkar ligger allt från skor till kläder till möbler. Alla mina tillgångar finns under pappret och på i luften stinker det färg. Jag mår bra. Jag är lycklig. Helt sjukt. För ett par månader sedan befann jag mig i samma rum med uppskurna armar, en blodig brödkniv på golvet och 1177 i telefon som rådde mig till psykakuten. Det är klart att jag gråter någon gång ibland, det gör väl alla, men det känns bara. Bra. Jag är så tacksam att jag tagit mig ur detta, men vem vet, imorgon kanske faller jag igen men då har jag i alla fall verktygen till min egen överlevnad. Allt är för braaa nuuu.

gör så gott en kan

Kaoset i tillvaron med mycket jobb & ombyggning i lyan (men det är värt det kommer bli sååå fint) gör att det är svårt att hålla sig till rutiner och planera, men en får göra så gott en kan helt enkelt.

Efter en kalashelg får kroppen vila från alkohol åtminstonde. Jag måste öva på att vara nykter när jag festar, vilket jag nästan aldrig är eftersom jag måste dricka för at stå ut med alla vider och alkoholnormen som typ reagerar på i stort sett alla ställen. Det behövs mer nyktra ställen att samlas på. Vet ni några i gbg gullisar?  Mår bra. Solen skiner idag.

"De levande är bara döda på semester"

Lägger ut en bild på mig från en promenad jag tog idag.