Tynger mig som ett ton stenar

Allting jag tyckte om att göra, är som bortblåst den här veckan. Att träna 2-3 gånger, hänga med olika vänner, äta nyttigt och att skriva verkar inte finnas på dagordningen. Jag är nere i depressionsträsket igen, sådär när en gråter sig till sömns vareviga kväll, glömmer av precis allting en ska göra och även det någon just sagt. Såhär dåligt har jag inte mått på länge, och tur är väl det. Tur i oturen är också att min nedstämdhet är befogad, jag sörjer ju en bortgången vän. En nedsläckt stjärna - en fikakamrat och källan till att jag ens finns. Nu är hon bara borta.

Det är tur att det finns söta katter och hundar vars söta gester fortfarande ger mig ett par svaga gnistor. Det är tur att favoritserier med favoritflickan finns. Hennes pussar, snuffsar på min hud och kramar räddar mig. Och ben and jerrys. Och bandet. Och vännerna. Och solen. Fågelkvittret. Ljusare tider och att jag äntligen har ett jobb. Tack.

Det hoppas jag att du vet mormor

När en blir gammal och trött, har en samlat på sig en hel del saker under livets gång, vilket gör att det blir allt svårare att köpa presenter under högtider för äldre släktingar. Speciellt för en samlare som min mormor var! I alla fall, för att hon alltid skulle veta om att jag älskade henne så högt, köpte jag stenen på bilden till henne för ett par jular sedan, som gjorde att hon tänkte på mig när jag inte var där. Och det hoppas jag att du gjorde mormor. I natt höll jag stenen krampaktigt i handen, även genom sömnen. Det känns som att hon finns i stenen på något sätt. Låter dumt, men ni vet ju hur en blir..

Δ När ni vaknar upp utan att ha ont någonstans, skall ni då veta att ni är inte längre bland de levande.

Den kommer alltid när en minst anar det, och det tycks, aldrig bli lättare oavsett hur många gånger den kommer. De flesta människor föds med far och morföräldrar i livet och jag har haft det privilegiet. Och vissa fäster sig en sig hårdare vid helt enkelt, så är det ju. Idag har min kära, underbara mormor somnat in, och för hänsyn till familjen, tänker jag inte gå in mer på detaljer. Men allt jag kan säga är att slutet för mormor blev precis som varje människa skulle vilja ha det, i lugn och ro, utan smärta och bland närstående. När jag satt på tåget till mormor idag skrev jag en anteckning på min dator, och jag skulle gärna vilja dela med mig av den:

Utanför tågfönstret finns en skönhet som nästan inte går att beskriva. Det är bitande kallt, den generösa solen strålar på frostpärlorna på marken och belyser även de skinande isskulpturerna, perfekt formade av konstnären moder jord. Kälen ligger svart i grunden och våren kommer inte än på en månad eller så, men vintern verkar ändå befinna sig i någon slags övergångsålder. Trots den bitande kylan, värmer solen våra kinder och ger oss hopp om att vi kommer klara av den svenska vintern även i år.  Under de tjocka isarna simmar salt och sötvattnets olika bestar, vars gap alltid törstar efter föda. Jag föreställer mig hur du alltid var i skogen om vintrarna, med dina syskon, hur ni drog på er de spartanska skridskorna och for outtröttligt omkring på isarna. Hur era oskyldiga skratt ekade mellan trädtopparna. Och när solen strax skulle gå ned, satte ni er baktunga ned på marken och åt era medhavda smörgåsar som min mormorsmor säkerligen gjort i ordning till er. Livet var enkelt och ni var fria. Jag kan se dig gå, helt orädd runt omkring likt Ronja Rövardotter djupt inne i skogarna med en idyllisk liten flätad korg, full med skogens läckerheter såsom bär och svamp. Du var ett älskat barn, som fick allting du behövde, om jag fattat det rätt.

När du blev en ung dam gick du med din syster och dansade på helgerna, där träffade du en kväll en hemskt stilig man som bjöd dig upp till dans. Mannen, och min morfar, skulle bli din enda och äkta make ett par år senare. Jag hoppas innerligt att du var lika förälskad i honom som i sagorna. Att när du såg honom i ögonen för första gången, redan då tyckte att hans vackra linjer och mörka lockar gjorde dig knäsvag. Morfar tog med dig runt om och visade dig världen, så du har allt sett dig omkring mormor, vilket jag är hemskt glad för. Att du inte är en av så många äldre damer, som aldrig fått se en bit världen innan de lämnar den. Du har varit Du fick två bedårande döttrar som du tog hand om i den nyinflyttade våningen där du skulle bo i större delen av ditt liv. Dina två döttrar växte upp till två unga kvinnor, och gav sig ut i världen så fort vingarna bar dem. Du var såklart orolig likt en mor ska vara. Morfar arbetade i sin dagarna och kvällarna i ändarna, och du stod alltid spisen nära till hands utifall Holger bjöd in någon gäst eller så efter arbetet. Och så gick åren.

Din stora bekantskapskrets i form av nu äldre damer blev tyvärr allt mindre med åren och tillslut var det nästintill bara du kvar. Jag kommer att minnas dig som den otroligt söta, kaffeälskande och roliga damen med glimten i ögat som trivdes bäst i goda vänners sällskap.Vi satt alltid ute i vardagsrummet, framför teven och drack vårt obligatoriska tv. Våra aktiviteter bestod oftast av att dricka kaffe, titta på dina tusentals kort, leka med katten, ibland gå ut på en kortare promenad när du fått din rullator som du kallade för Beata. Jag kommer aldrig att glömma vad du utbrast när du fick kännedom om att du skulle få en rullator : ”Rullator? Jag behöver ingen rullator, det är ju för gamla människor”. (92 år gammal)

När ni vaknar upp utan att ha ont någonstans, skall ni då veta att ni är inte längre bland de levande.

Idag ringde klockan 05:30

Och jag känner mig som en riktig arbetare. Det är mörkt på himlen men ändå sitter jag här och ler. I min omgivning finner en trötta, uthärdiga morgonpendlare som slussas ut i arbetet, slaveriet, you name it. Men en måste ju tyvärr slava för att kunna överleva i detta pengastyrda samhället, men jag verkar ha jävligt svårt att infinna mig i det. Well, 'nuff said 'bout that. Jag är i alla fall påväg mot det som eventuellt, förmodligen, kanske (fatta stressen?!?) är mitt arbete. Ha det finns mafaZz.

NÄR DÖDEN STÅR PÅ GLÄNT

Jag mår bra. Ni behöver inte vara oroliga. Men jag är lite spänd i kroppen. Ni kan se att på mitt nyckelben så är det rött, det är för att jag har tryckt så hårt för att försöka få bort spändheten. Aj! Silja är i/på Hawaii och jag kunde inte vara mer glad för 'na. Men jag saknar henne änna. Saknar alla mina kompisar. Hela tiden. Ibland är det skönt att släppa allting; gym, vänner, möten, dieter och måsten och bara åka hem till föräldrarna för att bli ompysslad, visst tycker ni? Jag älskar att komma in i mitt rosa flickrum och krypa ner i den nybäddade sängen som jag vet att min mamma omsorgsfullt gjort åt mig redan dagar innan min ankomst sker. Så gulligt!

Jag älskar mina föräldrar. Jag kan inte tänka mig ett liv utan dem, det vore sjukt, det finns liksom inte på min radar. Jag är deras barn och de är mina föräldrar - och så är det ju bara, eller hur? Att ha en döende förälder, oavsett ålder, måste vara bland det värsta som finns. Jag vet inte hur jag kommer reagera den dagen någon av mina föräldrar tas ifrån mig, får ångest bara jag tänker på det! Och nej, jag accepterar och vet att det måste ske, men det känns fortfarande helt bisarrt att inte veta att de finns ett telefonsamtal bort eller en timmas tåg från Göteborg, där jag bor. Ska provjobba på ett nytt jobb nästa vecka, och det är väl kul, antar jag. Har jättesvårt att ta ut någonting vad gällandes arbete i förskott sedan det där i December hände. Att jag fick ett asbra jobb, hos en fantastisk brukare, allting klaffade liksom. Sedan efter två dagar tyckte inte brukaren att det funkade och då fick jag gå. Att vara personlig assistent är ett bra jobb, oftast.

Men ibland är det väldigt osäkert, även om en har ett fast tjänst med fast lön. Det spelar ingen roll, en kan bli uppsagd dagen efter ändå. Det ligger så himla mycket i vad brukaren tycker, vilket är så klart. Men om någonting skulle råka gå fel, så går det verkligen illa, eftersom det är ett såpass intimt arbete. Aja! Det kommer lösa sig. Jag kommer få ett jobb inom ett par veckor, och då berövas jag på min frihet. Men sorgligt nog måste jag ge upp den nu för att börja tjäna lite cash. Det har varit skönt att vila upp sig ett tag visst, men att behöva stressa för att sparpengarna tar slut är inte helt stressfritt det heller. :)