NI HAR INGENTING, ERA FÖRBANNADE AS

När armen hamnar i månljuset ser jag plötsligt ett par ärr, ju längre jag stirrar på armen, desto fler små ärr sticker fram, precis som antal stjärnor när man tittar på himlen om natten. Ärren kommer i olika former, men oftast är de millimeter tjocka och vita, men deras olika djuphet skiljer dem åt. Vem vet när jag gjorde just det ärret jag tittar på nu. Tack vare Er utvecklade jag självhat, dåligt självförtroende och skar mig själv flera gånger i veckan. Ni gjorde att jag började skolka för att slippa gå i skolan, ni påverkade mig så jävla djupt att jag alltid kommer ha problem med att befinna mig bland folk och att tycka om mig själv. Föralltid.


Jag började skära mig i armarna när jag gick i åttan eller nian. Såsom så många i den åldern inspirerades jag av det dåvarande stjärnskottet Bernys böcker om hennes psykiska instabilitet. Hon putsade till och beskrev sin sjukdom till någonting vackert, någonting alla som mådde dåligt kunde få. Hennes fruktansvärda ångest gjorde att hon ofta tog till rakblad för att skära sig, och beskrev att fysisk smärta faktiskt hjälpte mot ångest.
Under större delen av grundskoleåren blev jag mobbad för min övervikt. Samma människor följde mina steg i sex-sju år, och skrek skällsord till mig. Men hemma var jag tyst som en mus, pratade ingenting om varken trakasserierna på skolbussen hem, kommentarer i korridoren eller den ständiga ångest jag kände inför att vara i deras närhet. Jag låg på mitt rum och grät tyst, stundtals ville jag inte ens leva.Så jag började skära mig, som femtonåring. Idag har jag säkerligen flera hundra små ärr på armar, ben och handleder, men jag har skonats med att inte ha så tydliga ärr som många i min omgivning har.

Men jag är så jävla mycket bättre än er nu, era jävla avskum. Era jävla idioter, era jävla soc-fall. Aldrig någonsin kommer ni få uppleva hälften så mycket under era ruttna liv, än som jag och mina vänner får göra i sitt. Ni kommer nog fanimig aldrig ens komma ifrån Floby, era misslyckade fanskap. Ni parasiterar på myndigheterna och lyfter inte ett finger under ert hela liv. Ni spenderar helgerna med att supa i era soc-betalda lägenheter och i bästa fall åka in till grannstaden och gå på den sorgliga, ena baren i stan. Fyfan vad patetiska ni är. Jag har kommit så jävla mycket längre än er, och jag har så jävla mycket mer insikt och kunskap än vad ni har. Ni skulle ha dött den där dagen, för ingen skulle sakna er ändå.

Jag har flyttat hemifrån. Jag har en fullständig gymnasieutbildning. Jag har äkta vänner. Jag har ett jobb. Jag har en egen inkomst. Jag har en framtid. Jag har folkvett. Jag missbrukar ingenting. Jag har rest runtom i världen.

Vad har Ni gjort? Just det, inte ett jävla dyft.

JAG SPYR PÅ MATCHOMENTALITETEN

Jag är en queer, och jag är stolt över det. En queer innebär att jag är en htbq-person som trotsar samhällets hemska och normativa "kärnfamiljs och heteronorm"-tankar. Jag tror inte att ett barn måste ha en mamma och en pappa för att uppfostras rätt, utan vuxna människor som lär barnet vad som är rätt och fel. Mer än så behövs inte. Och jag är inte anti-heterosexuell, det är lika äckligt som homofobi, men jag är anti matcho-mentaliteten som är en byggsten i  samhället. Jag kämpar för ett samhälle för alla, oavsett funktionshinder, kön, ras, färg och form. Matchomentaliteten är inte alla med kukars fel, utan samhällets som i hundratals år (och även till viss del i djurriket) lärt ut  att alla som definierar sig som kvinna ska behandlas sämre, dagligen ta massa sexistiska skämt, ha sämre villkor i alla lägen, ses på som köttstycken och produkter, se ut och te sig på ett visst sätt, inte vara kapabel att lyckas uppnå t.ex musikalisk talang som män och därför inte alls lika ofta stå i rampljuset (om en inte visar halva kroppen naken) per automatik.

Detta är mycket av vad en del utav feminism som ideologi går ut på att bekämpa. Ge kvinnor ett bättre liv och en större röst, världen över. Men själv har jag med åren blivit en betydligt mer radikal feminist. Jag har i närmsta laget blivit en anarkofeminist.
Jag ser ner på så kallade "snubbar" som tar sig rättigheter och tror att hen kan behendla brudar hur fan hen vill. Deras ögon som tittar runt på krogen och deras munnar som dreglar över ett köttstycke som befinner sig i vimlet, och ser ingen anledning att hon inte skulle vilja ligga med hen. Som inte bryr sig om hon kommer när de har sex, som bara bryr sig om att tömma sin äckliga pung. Snubben som våldtar och trakasserar sin flickvän i åratal, och hotar henne med döden om hon berättar någonting. Detta är ett par orsaker till varför jag börjar bli allt mer anti snubbar. Många av mina heterosexuella vänner har svårt att hitta bra män, och varje gång de berättar att snubben de blivit kär i behandlar dem som skit växer sig mitt hat allt starkare och starkare. Snubbar/matchomentalitet är ingen ras. inget kön. ingen sexuell läggning eller folkgrupp, så därför har jag legitimitet att hata den, anser jag. Lika mycket som jag kan hata Sverigedemokrater eller som dem kan hata mig för att jag är feminist, djurrättare eller queer. Kampen går vidare!

JUST IDAG ÄR JAG STARK, PÅ RIKTIGT

Varit ned på sysslings bröllop i de södra delarna av vårt avlånga land. Själva vigseln var otroligt vacker och jag har aldrig sett en sådan lycka som jag såg i brudens ansikte när hennes blivande läste upp sina löften från ett smått skakande papper. Har en tendens att börja lipa såfort någon annan gört, psykiskt instabilitet, eheh. Otroligt god och välkomponerad veganmat för en gångs skull. Det enda jag ser som ett minus, var playlisten paret hade preparerat inför den stora dagen. Italienska smörhits, svensk dansband, hip smör rnb samt klassiska valser lite då och då. Jag höll på att få hjärtklappning när jag hör tonerna utav Mitt egna blue hawaii pumpades ut ur högtalarna, men en kan inte få allt här i livet!

Den finaste på tillställningen var ärligt talat Sofia, min Sofia. Efter bruden förstås! Mitt hjärta dunkade hårt när hon charmade tanten mitt emot när de pratade om desertvinets olika aromer och diskuterade politik. Hon hade kostym och vit skjorta undertill, och ett par lackskor. Finast. Hon gör mig (oftast) så jävla lycklig. Fattar inte varför jag kunde få en sådan som henne! Annars har jag och familjen spenderat tid tillsammans vilket bärare ett par gånger om året då alla bor i världens alla hörn (Bahrain,Jönköping och Floby), haha! Sjukt tacksam för den vackra och underbara familjen jag kommit till i.

Published with Blogger-droid v2.0.6

LITTLE THINGS IN LIFE

Sniffar sommarnatts doften påvägen hem från tre dagar med fantastiska vänner. tack så mycket! Separationsångesten börjar bli väldigt påtaglig, tre månader utan de en älskar mest är en otroligt lång tid. I varje fall så kände jag ett rus av välbehag när jag steg av med mina sandaler i den lilla hålan. jag känner mig älskad. jag känner mig uppskattad. jag betyder. och NI betyder, så jävla mycket. när man glömmer mobilen hemma och inte lägger åtskilda timmar åt sociala medier, börjar man i sin mentala tystnad - tänka.

Går förbi den gamla biografen här i byn, som är i stort behov av renovering. Får flashbacks av biobesöken när en var liten. vi satt med vinterjackan under filmen eftersom det inte fanns någon värme, det var spartanskt och jättesmarrigt. minns hur moster snarkade högt under filmen Klassresan i sätet bredvid mig. I alla fall, kommer sådana där stunder i livet där man känner sig genuint lycklig. Och hur viktigt det är att kunna uppskatta små ting som gör vardagarna bättre. Som hur tillfreds en blir av att prassla sönder torkade löv i handen, beundra hur otroligt vacker naturen är, eller en riktig god kopp kaffe.

Published with Blogger-droid v2.0.6

WHEN NOTHING SEEMS TO GO STRAIGHT; GO RIGHT.

ett misslyckande behöver inte vara just ett misslyckande. bara för att en gett upp behöver det inte betyda att det inte går att försöka igen.

ett misstag behöver inte vara just ett misstag. det kan istället kallas för erfarenhet eller att lära sig en läxa. oavsett om det man gjort eller upplevt är bra eller dåligt för en, så är det lika mycket en erfarenhet.

när ett problem uppstår så är det oftast inget problem, utan bara problematik där en inte hittat lösningen ännu. det löser sig alltid, oavsett om det skiter sig först.

Published with Blogger-droid v2.0.6

har det så himla fint här hos min vän c. vi är uppe sent tills på morgonen och sover ut till lunch varje dag. vi promenerar, ser på film, dumpstrar, träffar hennes vänner, promenerar lite till, pratar om precis allting men mycket om viktiga saker, men också mycket om saker som är så himla fint så att en får en liten tår i ögat och hemska saker som får hjärtat att blöda. jag älskar dig. jag hoppas att du vet vännen.

repade med bandet för förmodligen sista gången innan jag far idag, och det suger ju, även om jag vet att ni kommer klara er dödsbra utan mig. jag och mina bandisar pratar och planerar så himla mycket om framtiden. hur bra första spelningen kommer bli och det faktum att vi är jävligt efterlängtade efter publiken. arrangörer säger regelbundet åt oss att spelningar finns att boka. vi har etablerade band som vill turnera/arra spelningar med oss. folk frågar vart en kan lyssna på hur vi låter. senast igår sa en bekant hur glad hon är över att this means riot finns. att det behövs ett nytt queerfeministiskt band på punkscenen som sätter ner foten i den mansdominerade musikbranshen. som visar att det inte är okej att brudar våldtas i samma stunder som band spelar. att brudar också kan spela. att vi finns.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Published with Blogger-droid v2.0.6

Le pain francais, ett av få caféer som verkligen ger valuta för sin dyra sallad eller kopp kaffe. Gott, färskt bröd med saltsmör, underbart god sallad med getaost,soltorkade tomater, valnötter och oliver. Musiken är också helt okej. Oftast jazz/soul med kvinnlig röst. Melody Gardot. Nora Jones. Deras bakverk ska man inte prata om. En fröjd för ögat. Äkta gastronomi.

Annars är jag ganska trumpen. Skulle säkerligen kunna ställa upp hundra saker att gnälla på, men det orkar jag inte. Jag är för grinig för det.

Published with Blogger-droid v2.0.6

en dag ska vi dö, men alla andra ska vi leva

Vaknar upp, beställer en Västtrafik-taxi och är konstigt nog glad. Även fast jag är trött. Minns inte senast jag vaknade upp och var glad över att det var en ny dag, istället för att få sova vidare. Kanske om julen eller kring födelsedagen för 5 år sedan?
Livet känns som sagt otroligt lockande idag, obs, ingen ironi. Det är det som är så ironiskt, att jag INTE är ironisk. Haha! Det känns som att centimetrarna har blivit lite färre på sistone, så jag antar att mitt nya tänk kring mat ger resultat. Har inget som helst sötsug, äter långsamt utan att tänka efter, äter lite oftare men inte när jag är småhungrig.

Ikväll ska jag sova hos min bästabästa vän och ha det äckligt mysigt hoppas jag på. Vi hinner nämligen inte träffas särskilt mycket innan jag far. Blä! Hoppas att det blir hederlig massage/film/mat/godis-kväll ur våra båda matperspektivs håll. Hon går på LCHF och jag äter mest grönsaker och frukt, men det ordnar sig alltid. Blir så nyfiken på mina mått nu att jag måste mäta mig, kommer säkert bli besviken, hah!

------------------------------------------------------------------------------------------------
armar: 37cm (!) 32cm
lår: 66 cm (!) 63cm
midja/kulan: 105 cm (!) 103cm
röv: 104 cm (!) 102cm
över tuttarna: 101 cm (!) 100cm
Kommentar: Mina aningar var rätt! Är lite chockad faktiskt,inga mirakel har skett, men det är ju bara en vecka sedan jag mätte mig! Antingen var jag sjukt uppsvullen den dagen jag mätte mig, eller så har jag verkligen kommit igång. Nu har jag fått medvind i mitt fettoskepp igen! ;D

Om begreppet "tjejband"

Jag ska inte behöva säga att jag spelar i ett "tjejband" - för det säger en inte om ett band med bara män.
Om jag inte använder det ordet, ser jag kvinnor och män som jämlikar i musikscenen, då begreppet "tjejband" är ett negativt laddat ord. Jag är så jävla trött på att behöva vara orolig för hur folk kommer reagera när jag berättar att jag är musiker och spelar i ett band - i och med att jag är kvinna.

Det finns en generell inställning till kvinnor som sysslar med musik. Att vi är sämre ÄN männen.
Att vi inte kan spela, utan bara står och är snygga med våra instrument. Att vi inte skulle kunna dela samma scen. Att vi är i helt olika ligor. Att vi inte kan vår utrustning. Att män genast ska vara dominant och erbjuda sig sin hjälp. Att vi är nybörjare. Att vi inte vet någonting om förstärkare eller PA t.ex.
Att vi inte är jämlikar. Åt helvete med den här jävla skiten.

Jag vet inte vilken jävla idiot som uppfann begreppet "tjejband", men jag är helt säker på att det var en snubbe som ville använda det för att låta det präglas av negativism. Må du brinna i helvetet.
Det finns inga killband. Det finns inga tjejband. Det finns inga blandband. Det finns bara band och musiker.
En manlig gitarrist är inte bättre än en kvinnlig gitarrist. Det handlar om musikalitet & passion.

En kvinnlig trummis är absolut INTE sämre än en manlig trummis för att hon är kvinna. Det ska inte ens finnas en jävla misstanke eller tanke alls på att hon skulle vara sämre än honom. När en publik/individ  får till sin kännedom att en kvinna spelar ett instrument ska hen inte få det minsta intrycket av att hon eller andra bandmedlemmar skulle vara dålig på sitt instrument. Vi ska inte inte hålla oss till orkestrar, gullig sång eller sing and songwriter eller sälja våra kroppar och identitet till talangscouter som vill visa upp våra potentiella sexfaktor till världen. Vi ska hålla på med rock.metal.jazz.indie och progg. Vi ska hålla på med allting vi vill hålla på med.

Det är därför jag och mitt världsbästa band THIS MEANS RIOT tänker utmana den heterosexuella, manliga alternativa normen inom musikscenen med fantastisk, välspelad punkrock och göra musikscenen lite mer jämställd. Och jag vill inte höra ett enda jävla ord om att vi är kvinnor. Vi kunde likagärna vara män/trans/queer som tyckte likadant som vi gör. För att kön spelar ingen helvetes, jävla roll. Punkt.

Om du nämner ordet tjejband, ska jag slå dig. Hårt.

för en lång, lång tid

jag vet inte vad jag har gett mig in på. en månad utan vännerna och familjen var lång nog, men nu kommer det bli minst dubbel så lång tid. hur ska jag klara mig? jag hoppas på att vi kan börja maila regelbundet i alla fall, så jag kan veta lite vad som försiggår hemma. jag kommer missa när min kära kusin föder sin andra unge. jobbigt. men jag har valt det här själv och det kommer bli fantastiskt. enough said.

har också varit mer nedstämd än vanligare, riktigt som en ångestklump som dunkar kallt inom. är också helt manisk vid tanken om att gå ner i vikt. har provat en slags hypnos på Internet, som ska få en att bara vilja äta nyttigt, långsamt och när en är hungrig. jag lyssnade vid ett flertal gånger, tämligen halvhjärtat och speakern sa att det inte spelade någon större roll om jag aktivt lyssnade på vad hen sa, för att mitt undermedvetna ändå gjorde det pga tekniken. det tänkte jag låga tankar om. men jag tror fanimej att det funkar mina vänner. jag tänker inte på mat, har inget sötsug, äter långsamt och har bara aptit på hälsomat. helt sjukt. hoppas det håller! :)

Published with Blogger-droid v2.0.6

Äntligen, äntligen har min ande funnit frid.

Att vaggas till sömns av vågornas skvalpande utanför fönstret. Att väckas till liv av den traditionella tantradion (p1) för att veta att man kommer finna mamma sittandes vid bordet med sitt morgonkaffe på bordet när en stiger upp. Hon sitter där i sina lufsekläder, applicerar sitt smink och lyssnar passivt på radioprataren. Det kunde lika gärna varit för tio år sedan. Samma makeup. Samma program. Samma kaffekopp. Det enda nya måtte vara vaxduken på det röda femtiotalsbordet i trä. Jag kunde lika gärna varit ett barn igen och jag önskar så att det alltid kunde vara såhär. Att mamma och pappa fanns. Att pappa målade fönstret eller plockade svamp. Att mamma sträckläste böcker och tittade på tv. Att jag kunde förvissa mig om att de alltid kommer finnas i mitt liv. Att de alltid skulle bo i mitt barndomshem. Att jag alltid kommer ha två föräldrar. Här finns inget Internet eller takeaway kaffe. Inget konsumstionskaos eller epidemier. Inga affärer. Bara en stor sjö, bryggor och en helvetes massa knott.

Tanken på att bli övegiven, att någon i min närhet dör, att jag och Sofia gör slut eller att mitt liv förändras drastiskt ger mig enorm ångest. Det faktum att min mormor inte kan bo hemma längre har tagit lång tid att förstå. Att aldrig mer kunna finna henne i sin vita läderfotölj med hennes katt i knät med det lilla leendet gör mig så fruktansvärt trasig. Jag har gråtit så mycket över det. Varför är det så himla svårt för mig att leva med det självklara? Varför kan jag aldrig acceptera att livet inte är för evigt? När ska jag sluta oroa mig för att någon kan tas ifrån mig, när jag minst anar det? Varför får jag ofta känslorna av att det är sista gången jag upplever saker?

Published with Blogger-droid v2.0.6

idag är jag inte ett jävla dugg stark.

inte ens litegrann. inte en sekund. världen runt omkring påverkas till det negativa när jag mår såhär. jag ställer in, struntar i allt vad andra människor är och sätter mig på tåget hem. känns som att det inte har gått en dag utan att jag rest fram och tillbaks på hur länge som helst. jag har inte kännt mig kry sedan midsommar och hellre inte utvilad. jag vill spy när jag ser mig själv i spegeln och jag hatar alla mina överanvända kläder, som jag haft hur länge som helst. idag hatar jag allting och det gör jag så mycket jag vill.

Published with Blogger-droid v2.0.6

Med solen i ögonen och en förbättrad ojämn solbränna far jag hem till Göteborg igen. Har knappt flyttat därifrån men ändå saknar jag det redan. Men jag får i alla fall tillbringa mycket tid här. Flyttar tillbaks om tre månader igen. Ska på arbetsintervju nästa fredag. Det kan innebära ett heltidsarbetande när jag kommer hem från Portugal. Jag föraktar 100% något oerhört, men antar att jag förr eller senare kommer in i det. Jag binder mig dessutom till ingenting och det gäller en helt ny bransch dessutom. Den karamellen får ni allt suga på!

Går bra med nya rutiner förresten. Gäller bara att komma in i det så att en inte behöver tänka på att äta på ett visst sätt. Tar 21-dagar att skapa en ny rutin, det ska jag väl klare av. Ikväll blir det Kellysquiz med nya och gamla ansikten. Tur att jag bara har råd med en öl..

Published with Blogger-droid v2.0.6

Lördag. Idag och imorgon väntar mycket jobbtimmar hos min brukare och hans familj i deras stuga på Tjörn. En visfestival vankas och då får vi hoppas på uppehåll. Så sjukt jävla trött på regnet. Känns som att det aldrig tar slut, halva sommaren har dessutom gått. Vi får hoppas på bra väder i Sverige i Augusti i alla fall, även om jag inte är i landet då.

Det är mycket som ska göras innan vi åker. Träffa alla vännerna, reparera kameran, biljetter, psykologbesök, försäkring, packning, sjukvårdskort,hänga/repa med bandet, symöte, lära sig portugisiska (EHEH) samt massa praktiska grejer inför resan. Kommer bli sjukt bra. Det enda jag saknar med Sverige kommer naturligtvis vara mina vänner, bandet och familjen. Jag hoppas att ni finns kvar när jag kommer hem igen.

Och hur det går med mattänket? Det går faktiskt bra. Äter fortfarande långsamt och mindre som jag ska. Tänkte väga/mäta mig innan jag åker så ni får se! Hoppas på att gå ner när jag är i Portugal också. Där blir det inte mycket jäsande framför datorn och skitmat på obestämda tider minsann!

Published with Blogger-droid v2.0.6

RIOTS NOT DIETS!

ligger varmt och tryggt nerbäddad under en välbekant filt. Att känna känslan av att vara den lilla dottern igen är ganska fantastisk såhär i början, men om ett tag lär mina vuxenbehov ta över. Då är det dags att vara ifrån föräldrarna ett tag, få lite egentid för att sedan spendera gyllene tid med föräldrarna igen.

Dag 1 med mina skärpta matvanor. Har sedan igår haft ett helt nytt tänk kring mat, eller samma slags tänk jag senast hade då jag gick ner i vikt
Ett par saker jag försöker få in i hjärnan och göra till vanor är framför allt att äta långsammare och mindre portioner, dricka mer vatten och försöka njuta mer på maten jag äter. Samt att äta mig lagom mätt. Dessa saker är a och o när det gäller att gå ner i vikt, när man inte fokuserar på någon särskild kost, utan vill ha sunda matvanor genom hela livet. För många är dessa fakta självklara och även för mig, men det gäller att använda i praxis.

Published with Blogger-droid v2.0.6

MAKE MY ASS EXERCISE

Känner mig fruktansvärt vacker idag. Mina stora, vackra påsar under ögonen framhäver verkligen mina trötta ögon. Mitt bruna/röda ansikte gör att mina passande finnar ses extra mycket. Det nya fettet runt halsen jag har införskaffat mig gör att huvudet tryggt och stabilt vilar på min hals, nästan som ett tjockt täcke. Det känns nästan som om jag har en sådan där kudde runt en har när en reser, så en somnar. Haha! Hemkommen från en jäkla fin stund med några vänner i min sommarstuga. Vi åt god mat, skrattade, åt mer mat, badade, solade, sov, läste och hade det bara allmänt chill liksom. Tack för en finfin stund tillsammans!

Jag har en idé som skulle kunna bli rätt bra. Det är ett jäkla tjöt om min tjockis-kropp nu, jag vet, men jag är verkligen inte nöjd med hur jag ser ut, men jag kommer liksom inte igång. Dels för att jag har tappat all energi, så jag är trött och söt/kaffe-sugen (för att vakna till) hela tiden. Dels för att jag har slutat träna (flyttat ifrån staden där mitt gym ligger, dålig utsäkt, jag vet) och kan då inte träna på gym. Men om jag MÅSTE
redovisa regelbundet här på blogzZen så kanske det förhoppningsvis börjar hända saker!
---------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag rannsakar mig själv och postar mina hemska mått här. Det ska ha före/efter-funktion, haha.
armar: 37cm (!)
lår: 66 cm (!)
midja/kulan: 105 cm (!)
röv: 104 cm (!)
över tuttarna: 101 cm

Distans till livet

Min vän Linnea sitter tålmodigt framför eldstaden och väntar på att hennes ansträngda petande ska medföra att elden sprider sig. Sprak. Sprak. Min älskade har nosen i en bok och Silja matar änderna direkt från handen utanför dörren. Sjön är dödstyst och ligger som en spegel. En kan höra hur grannen släpper väder, om hen hade velat. Ljudvågorna sprider sig så fort över vattnet. På den omoderna tvn visas en film från vårt förflutna.

Om en månad befinner jag mig i ett helt främmande land, hos en ny familj med nya rön och kultur. Jag kommer byta livsstil helt och hållet. Gå upp tidigt och arbeta utomhus, oavsett vind eller regn. Nytt språk.Nästan varje dag i veckan. Helt nya maträtter och andra rutiner jag måste föra in i livet. Inga kaféer eller matbutiker.Förutom på söndagar då vi åker till den lokala bondemarknaden.Distans - till mitt förra liv. Livet hemma i Sverige. Inga fikastunder med vännerna. Ingen spontan konsumtion. Ingen pizza eller bio. Inga pubrundor eller spelningar.Inga underbara rep med bandet.

Morgonen därpå börjar vi dagen med frukost nere vid bryggan. Smörstekta kantareller och yogurt med färsk frukt i. En lugn tillvaro. Någongång vill jag alltid ha det såhär.

Published with Blogger-droid v2.0.6