Hej

Hej, detta är Lotties vän Ida som skriver. Jag tänkte våldgästa hennes blog här i och med att hon inte har loggat ut.
Lottie och jag har vart vänner sedan vi var 13 år (tror jag) Jag kommer ihåg att vi gick i någon musikgrupp tillsammans i 6:an och där fick vi kontakt med varandra. Och sedan när vi började högstadiet så hamnade vi i samma klass. Sedan dess har vi hållt ihop, i ur och skur. Det kan ha gått lång tid innan vi har träffats men vi har alltid hittat tillbaka till varandra. Lottie en otroligt underbar människa som bryr sig om hennes medmänniskor. Henne kan man prata med om allt. Jag älskar henne så fruktansvärt mycket. Hon är helt enkelt bäst. Puss på dig och tack för mig.

Sticker till Holland.

Vikten av att vara en fri människa & att vara älskad

Vikten av att titta på film hela nätterna med en god vän.

Vikten av att få ett sms av någon som frågar hur man mår.

Vikten av att ha pengar så att man klarar sig.

Vikten av att vara trygg i sitt hemland och ha rätt att rösta.

Vikten av att ha en bra relation till sina föräldrar.

Vikten av att ha någon som älskar en, och dessutom tycker att man är attraktiv.

Vikten av att få ha gått i skolan och därmed kunna läsa och skriva.

Vikten av att leva på 2000-talet (på gott och ont) och ha rättigheter, rösträtt och yttrandefrihet.

Vikten av att kunna älska, gifta sig och skaffa barn med vem man vill. (i alla fall i Sverige)

Vikten av att inte behöva vara på flykt.

Vikten av att kunna äta sig mätt när man vill.

Vikten av att kunna söka vård och få detta.

Tänk på det min syster, min broder.

Idag har varit min riktiga julafton, träffat alla underbara ungar och all annan underbar släkt.
Vi har det fint. Jag önskar att jag kunde berätta allting jag känner (både bra och dåliga ting),
men jag finner inte orden liksom, de stannar halvvägs i fingrarna på något sätt.
Jag vill så gärna lära mig att berätta historier, för Er. Att få en trogen läsarskara som gillar det jag dikterar.
Att skriva om nätterna är nog det mest harmoniska jag har här i livet. Jag gillar att det är tyst nu i skrivande stund, lika tyst som om man kunde höra någons tankar eller fjärilars vingslag. När det är tyst omkring, kommer orden lättare fram i huvudet. Ingen musik stör, utan jag kan klart och tydligt höra mina egna tankar, och fingrarna arbetar bättre. Det är nästan som en helig stund, det här med att skriva. Att vara för sig själv är viktigt, att inte hålla på med någonting annat än just skrivandet. Att ha energi är viktigt, att inte vara hungrig är viktigt.

Att ha någonting att dricka, är essensiellt - och för mig - är det just kaffe.

Till alla fetton därute

Jag vet vart någonstans du står just nu. Jag vet att du har gett upp (tillfälligt) och tänker,
ja, det blir väl min tur någongång, men inte nu.

Jag vet att du tänker på i perioder på vad du stoppar i dig, och försöker äta mindre, men de inbitna vanorna
tar oftast över. Jag vet att du ser bilder på smala, söta tjejer/pojkar som får ditt hjärta att vara i halsgropen och du tänker att "JAG KOMMER ALDRIG LYCKAS".

Jag vet att du intalar då och då hur fruktansvärt fet du är. Att du inte duger som du är.
Jag har varit grovt överviktig under alla mina tonår och just då är kroppen och själen som känsligast.
Jag vet att du inte ville byta om med de andra i din klass egentligen, men du var tvungen att göra det - eftersom du är tvungen. Och du vänjde dig vid det. Men så fort paralellklassen  också skulle byta om, ville du springa därifrån.

För att skydda dig själv, började du driva med dig själv - för att inte de andra i skolan skulle göra det.
För att skydda dig själv, började du bli osynlig i skolan, och undvek i största mån - alla potentiella fällor.
För att skydda dig själv, sa du till mamma "Nej, mamma, jag behöver inga nya jeans", för du skulle börja brista i gråt när du insåg att du inte ens kom i största storleken för din ålder. Jag vet. Jag har varit där själv.

Hur jeansen skaver runt midjan och ger absurda, röda märken av där jeansen och knappar tryckt åt,
men att du måste ha dem ändå - för de var de enda som passade.
Hur dina vänner alltid nästan hade förhållanden med andra,
men att du alltid var den feta kompisen som var tredje benet. Och att aldrig någon frågade chans på dig.

Så många gånger har jag gråtit, skurit eller hatat mig själv  för att jag har varit stor,
och så många gånger andra har bekräftat det; genom att håna mig.
Så många gånger har jag sagt, "jag kan lika gärna dö" - för att ingenting verkar funka.

MEN DET BLIR DIN TUR, FINASTE DU.
Det kommer en dag, när du minst anar det, då du hittat DIN metod för att minska i vikt,
någonting som DU känner dig bekväm mig. Och så fort vågen börjar ticka neråt, ökar peppen.
Du kommer känna den sortens lycka och stolthet - du inte kännt innan.
Du kommer känna "att jag har verkligen gått igång" och det kommer bli roligare och roligare,
ju mer du tappar. Det kommer inte bli lätt, men för allt i världen, om du länge har velat gå ner i vikt,

så kommer det hända, bara du inte ger upp.
Och allra viktigast; gå aldrig (fuckidealet) ner i vikt för någon annan än din skull, för för mig och många andra,
är du så himla fin som du redan är, men jag vet att det inte spelar någon roll om någon annan säger det,
för det betyder inte ett skit när man inte tycker det själv.

God Jul.

Nolltolerans mot dödlighet

I Sverige talas det ofta om att vi har så bra djurhållning, att det gör att svenskar ibland äter kött med gott samvete, men det är inte det jag vill uppmärksamma nu, utan jag vill vädja till mina läsare att agera.

Under transporter till slakten inom Europa dör varje år 160 000 individer påväg till slakten - bara ifrån Sverige. För varje år. Ihopträngda, livrädda individer tvingas stå på varandra och trampa ihjäl djuren de åker med. Jag skulle vilja jämföra den här formen utav förtryck med de packade tågen till arbetslägren under Hitlers tid.

Det finns en stor och uppmärksammad kampanj som heter "8 Hours" och kämpar att få ner den maximala tiden djur får transporteras till just 8 timmar. Det har mer bra effekter än mindre dödsfall för djuren.

På sikt kan detta leda till enorm minskning av utsläpp av växthusgaser, men också öka kvalitén på köttet.
Jag vill att kött ska kosta pengar. Det är viktigt för mig att mat kostar lika mycket som det är värt.
Jag tycker att odlarna som odlar min mat ska ha en skälig lön och bra arbetsvillkor. Likadant är det med djuren, även om det är en annan - och en vidrig metod (den industirella uppfödningen). Om jag skulle äta kött regelbundet - vill jag veta att jag kan ha ett bra samvete om hur min köttbit kommit till min tallrik.

Jag vill att djuret ska ha haft tillgång att utföra sina naturliga behov och fått bra utfödring, också att det har haft stor möjlighet till utevistelse och generellt haft ett bra liv.

Så snälla, överväg att skriva under på det här, som på flera sätt bidrar till en bättre värld:

KLICKA HÄR FÖR ATT KOMMA TILL SIDAN.
TILLSAMMANS GÖR VI VÄRLDEN LITE BÄTTRE!
mycket kärlek & god jul

Om hälsan min

 Jag har hälften kvar, utav min viktminskning. Jag har kommit så långt.
Varje gång, jag ser mig själv i spegeln.
Kan jag fortfarande inte vänja mig vid alla nya saker. Nya former, nya kurvor och fastare former.
Jag vill tro att jag kämpar och kommer orka det ett tag fram över, tills jag inte är överviktig längre. Men sedan då? När jag "är färdig", vad händer då?
Börjar jag komma in i samma, ohälsosamma vanor jag hade innan jag började med det här? Eller rättare sagt:
Kan jag börja äta mer än jag gör nu? Ja, den karamellen får vi suga på, tills vidare. Har tränat idag, min mage & min rumpa är helt slutkörd. Känns skönt, älskar't. Saknar löpbandet. Jag har alltid haft 0 kondition, aldrig kunnat springa alls långt utan att ha blivit sjukt trött. Nu kan jag springa 10 minuter på löpbandet utan att stanna, och säkert mer, om jag hade det starka psyket. 10 minuter låter skitlite, men för mig är det ALLT.
Att skämmas över min kropp, har jag slutat med. Det är ingenting fel med att vara överviktig eller "ful", du är inte mindre värd för det. Men att inte vara nöjd med sin kropp är inte alltid att hata att man inte ser ut som en supermodell eller skådespelare. Jag vill gå ner i vikt för att må bättre, inte vara i riskzonen för hjärtrelaterade sjukdomar och leva ett långt liv. Jag tänker inte ge upp.

Jag myser så mycket här hemma i mitt barndomshem att det är äckligt, julgodis, kaffe hela tiden (mina föräldrar är kaffomaner) och att ständigt vara i samvaron av mina föräldrar. Himla fint, det där med jul.

Att skriva politiskt

 Jag har kanske nämnt det innan, att jag har kommit in på en distanskurs till nästa termin. Och jag ville bara dela med mig den, eftersom det verkar vara en jättekul kurs för oss som gillar att skriva och har politik som ett intresse. Länken till utbildningen hittar ni här!

• Grundläggande modeller för att skriva professionella och kommunikativa texter
• Övningar i att skriva pressreleaser, inbjudningar, mejl, webbtexter
• Att skriva säljande och målgruppsanpassat
• Opinionsbildningens förutsättningar och vilka krav måste man uppfylla om man ska påverka och synas i debatten
• Politisk strategi
• Exempel på bra opinionsbildning
• Hur man skriver  debattartiklar
• Hur en debattredaktör tänker
• Att kommunicera genom nya medier, som bloggar, twitter och facebook

Tog mina sista riksdaler och begav mig till den lilla orten där tiden står, och för alltid kommer att stå still: min barndomsby. Perrongen är nästan alltid spöklikt tom när jag går av tåget som tagit mig hit, och på marken låg det snö, det fanns t.om drivor av dem. Det är fint att komma hem till.

Det är fint att komma hem till en mamma och pappa som inte kunde bli gladare för att deras enda dotter kommit hem över julen. Det är fint att sitta framför kabeltv:n och se på "top 20 Green Day" videos och hämföras av deras musik, den tidiga då alltså.

Mitt öga har blivit allt bättre, men det är fortfarnde svullet och rött - men det går i alla fall åt rätt håll.
Nu ska jag dricka fisljummet kaffe och bara mysa framför Microsoft Word.

En måndagmorgon

Nytt namn på bloggen igen, förhoppningsvis för sista gången - men jag tycker att det blev bästa tänkbara. Jag har sedan länge, eller vänta..Sa jag att jag är uppe och fit och fight sedan 07.30 idag, även fastän jag inte måste?
Jag har inte kunnat sova alltför bra i natt förstår ni, jag har haft en idé sprudlandes i huvudet som tagit ur alla tankar på att sova, helt ovilligt, men jag tycker inte att det gör någonting särskilt om man inte sover en natt då eller då - att vakna upp trött med en bra idé till någonting är obetalbart och helt klart värt tröttheten!

Bloggnamnet är det fulaste och tråkigaste tänkbara: men också det lättaste att lägga på minnet. Mitt förnamn. Och mitt efternamn, lättare kan det inte bli! Som jag har saknat att blogga, det var ju en hel evighet sedan. Och nej, det har inte hänt speciellt mycket. Eller jo:

• Musikhjälpen drog in 18 miljoner i år, alltså, det gör mig så glad ändå in i benmärgen. Catching! Det kommer göra sådan himla stor skillnad för så många människor (framför allt flickor) i världen.

• Jag har varit hos min bästa partner in partying Silja och druckit öl och väl ini fylledimman valde jag att trycka en liten synål genom halva läppen, för att sedan ge upp (typisk fyllegrej) . Samtidigt som jag gjorde någonting riktigt drastiskt och typ, "gjorde-slut" med en vän. Men jag vet inte, jag tror inte att det är riktigt så illa. Det är bara jag som är illa, när jag dricker. 

• Jag har kommit in på en distanskurs tills nästa termin, som jag tror kommer att bli jättegynnande för mig, eftersom jag vill satsa på journalistik/skrivande i framtiden. Här är en länk till kursen, visst låter den awesome? Det är mest att ha någonting meningsfullt att göra när jag kommer att vara hemma med en gipsad fot, men jag tror faktiskt att det kommer bli bättre än så!
  
  Nu ska jag försöka bränna det sista fettet innan jul & nyår stundar, och det ska jag göra genom att se till att röra mig ordentligt och äta så lite som möjligt, (nej inte svält, men mindre portioner)

Såhär ser mitt öga ut efter operationen, det har precis slutat att blöda UR det, så denna bilden får beskriva hur jag mår just nu. Tur att vänner, Sofia och fettomat finns. Puss

Det faller regn i mina drömmar

Vill börja med att hälsa Dig välkommen hit.
Jag vet inte vem som läser min blogg, eftersom jag inte kan se er. Jag vet inte hur du har hittat hit, eller vart du kommer ifrån. Jag känner inte till dina värderingar eller vad du röstar på, men allt jag vet är att det är någonting med mig som gör att du stannar kvar här och läser.

I helgen har jag bakat lussekatter med svärmor som jag även tog en bild på, då de var så satans fina!
(se bild) och städat ordentligt i vår lya här ute i trollskogen. Min mamma och pappa blev oerhört glada när dem fick veta om att de får massage (hos massör) utav mig i julklapp. Känns som en jävligt bra julklapp. Mina föräldrar ska ha det allra bästa, och en får göra så gott en kan. Var hos min nya psykolog idag, det är jobbigt att prata om hur man mår just nu, men det var roligare att prata om framtiden. En av hennes hundra frågor: Hur ser du på framtiden? Skönt nog så är det nog den som får mig att överleva lite känns det som, tanken på att bli journalist och kanske t.om vara kulturjournalist får min lilla ångestklump att bli mindre för stunden. Min fina Sofia sa nyss någonting som stämmer väldigt mycket, nämligen:
 "Jag vet att det inte är kul att gråta eller så, men jag tror att det bara är för dig att försöka ha det så bra som går, tills det blir bättre"
Och det är just det jag ska göra. Härda ut stormen, och göra det så lycklig som går. En fin bild på mina små sötisar till kusinbarn får avsluta kvällen. Puss & Kram

Inhalerar förbjuden rök i lungorna, äter en Japp och tänker att jag har haft en ganska fin kväll. Jag dukade upp till glöggfest - men bara en stark kämpe tog sig hit trots regn och rusk. Det var fint det. Jag har gjort jättefina julkort idag, men inte till alla som läser, det tror jag inte. Så, om jag tycker om dig lite extra mycket -- bör du kika i ditt brevinkast de närmsta dagarna.

Jag tänker satans, ohälsosamt och rationellt mycket på döden dessa dagar. Inte just rädslan för den, men just allting kring den. Att jag är döende, att mina vänner kan försvinna, att mina nära och kära i familjen kommer försvinna -- före mig. Hur fan ska jag kunna klara av att leva utan min mamma eller pappa? Bara tanken ger mig ångest. Men det som är så sjukt är; är att jag tror att det ska hända nu. Varje gång jag säger "hejdå" till mamma eller pappa i telefonen - känns det som sista gången. Eller varje gång jag träffar min mormor, känns det också som att det är sista gången. Jag drömmer hemska mardrömmar eftersom jag tänker på dessa hemskheter, om döda släktingar som blir korsfästa och andra helt absurda saker som tynger ner mig.

Jag hatar döden.
(fetastefulasteångestklumpenimagen)
Ville bara säga det, godnatt.

Jag har tänkt att göra en lista med allting jag vill göra innan jag dör.

Ett utv vackra ting

 

Kvällsmelankoli

Nybakta lussebullar, fint städat hemma och Amy Winehouse sista platta, livet kunde vara värre antar jag.
Har min eminenta svärmor här hemma ikväll, vilket resulterar i att jag och mitt hjärta "tar tag i saker" vad gäller hushållning (vi städar inför hennes hitkomst för jag skäms så mycket annars) och dess innebörande bestyr.

Det var en evighet sedan jag skrev känns det som, vilket tynger mig - jag vill berätta så jävla mycket, men jag varken inspiration eller ork till det här. Har fått ett papper från en viss myndighet som berättar för mig varför jag inte orkar någonting längre - och det behöver myndigheterna ha papper på. Jag har ett s.k ångest - depressions tillstånd som medför alla dessa karameller i twistpåsen: apati, oföretagssamhet, svårhanterad ångest m.m vilket tyvärr stämmer ganska mycket in på mig just nu, eller snarare så blir mitt tillstånd sådant om jag helt enkelt får för mycket på mina axlar. Det är därför jag ska vila upp mig.

Nästa vecka väntar en operation, och jag har redan ångest för att bli nedsövd. Tänk om jag inte vaknar upp mer? Tänk om jag vaknar under operationen (ligger i släkten) medan de skär i mitt öga? Fyfan.
Juste, jag har fått besked om ytterligare en operation som kommer ske inom de senaste 3 månaderna, nämligen en större fotoperation som kommer göra mig funktionshindrad/handikappad i tre månader.
Jag måste därför då hitta en jävligt bra sysselsättning, så att jag inte går under.

Vad ska jag sysselsätta mig med?
Uppfinna någonting?
Skriva en bestseller?
Sy en banbrytande klädkollektion?
Lära mig att laga mat?
Skriva mina memoarer?
Vad skulle du göra om du var mer eller mindre sängliggande i tre månader?