Jag känner liksom inte igen migsjälv.

Sönderstressad = illamående, ont i ögonen, konstig i magen, ont i huvudet.Det var inte det här jag skrev under när jag ville läsa Litteraturvetenskap. Men aja, jag har satt mig i den här sitsen helt själv. Jag har fått en prisma på mitt glasöga som ska undvika skelning, återtid om en månad, det medför att mobilen och datorn får en annan form än normalt. Konstigt. Sitter hemma i min skomakaregård och lyssnar på Girls – Vomit vilket avsätter precis rätt "mode/känsla" jag har inom mig just nu. Jag älskar litteratur, varav de underbart vackra bilderna här nedanför. Jag har blivit allt mer nedstämd den senaste tiden, funderar på döden ganska mycket. Men bli inte rädda, jag ska ingenstans. Det är jag för feg för. Tänker mycket på vilket sätt som är det bästa att lämna jorden på, eller vilket scenario som är bäst för min överlevnad: Vad ska jag göra för att bli lycklig igen? Vilken slags hjälp behöver jag? Vem är villig att hjälpa? Vilka faktorer är det som gör att jag mår dåligt m.m? Jag hoppas i alla fall att det bara är temporärt, den här dödstråkiga känslan.

 Hur fan överlever jag det iskalla Sverigemörkret?


Igår när jag jobbade slogs jag av en tanke. När jag var på jobbet, bland massa söta barn med både psykiska och fysiska funktionshinder, som skrattade och sprudlade mer liv än vad jag någonsin gjort - även fast de inte kanske kunde gå,stå, prata eller närvara på ett eller annat sätt. Varför kan inte jag, som kan allt och mycket mer än de här människa, bara bita ihop och vara överlycklig över allting jag kan eller har - istället för det jag inte har? Varför kan jag inte vara lika lycklig som jag var för ett par månader sedan? I somras?