Jag kanske går av bussen en hållplats tidigare, om jag känner att jag lever så.

Åker över bron som har kort bästföre.
Det magiska höstljuset min vän talade
Om strålar varenda millimeter i Göteborg.
Vattnet på marken gör att gatulamporna lyser så fint i pölarna. 
Vågmästaren är täckt av ungdomens grafitti.
Jag antar att det som räddar mig nu är mina vänner och musiken
Samt det här. Och sluta oroa er, men tack för att ni gör det.
Jag lever fortfarande, även om jag inte syns. 
Mörkret bländar oss, kylan steker oss utifrån och in.
Ändå är det bara Oktober. 

Vart har jag tagit vägen? 
Inget gitarrspel, inget pyssel, inget skrivande eller andra saker som för mig var livsviktigt. Är jag död då? Har inga pengar att spara inför framtiden, får inget csn. Jag känner mig som en skugga, en skugga som blir tunnare och tunnare. Och vad beror då allt jävla gnäll på (mitt)? Mörkret spelar aboslut roll. Allt skit, att människor jag älskar åldras, att det aldrig är fint väder, att folk inte bryr sig om någonting annat än dem själva.