Om mobbing, förväntningar och normer.

Har bättre dagar, dessa dagar. Denna vecka. Vill att alla i min närhet ska må bra, speciellt de som är närmast inpå mig. Är dödskär i min brud, även om hon inte har tid med mig nuförtiden. Haha, skämt åsido, men hon pluggar på flitigt, minst sagt.

Längtar efter att göra segerdansen när jag har gått ner nog i vikt och står på första plats och alla som kallat mig fetto eller tjockis står på andra och tredjeplats. Hämnden är ljuv, era jävla avskum.

Borde skriva av mig lite, och berätta om allt skit jag dagligen blev utsatt för i skolan. Det är någonting som jag insett de senaste åren i mitt liv, jag förstår inte hur jag lät mig överleva allt skit. Mamma berättade att jag grät eller var nestämd varenda dag efter skolan. Jag minns att jag vid en punkt började få tankar på att skolka, jag minns att jag tog min hund och satte mig och grät i en backe nära hemmet, då jag hade rymt för att inte behöva åka till skolan. Jag minns hur min hunds päls fick bära mina tårar och hur perfekt han var. Mamma kom efter med sin Mercedes och letade efter mig, då jag motvilligt gömde mig ännu säkrare när jag såg henne. Stackars mamma, förlåt för detta.

Jag minns att jag en dag, till och med stal pengar (100kr) och tog ett tåg till Göteborg, helt själv när jag gick i sjuan eller åttan kanske. Jag ville verkligen bara därifrån, det lilla samhället jag växte upp i. Min tonårsrebellism blev påtaglig. Jag vet inte vad det var som utlöste det just då, men jag minns att jag åkte till göteborg istället för skolan. När jag kom fram hade jag inte ett enda öre kvar, så jag gick runt i flera timmar i den kalla staden jag nu bor i, och bara flanerade, samtidigt som jag hade en sibirisk vinter på insidan. Vad hade jag gjort? Min mamma måste varit så himla orolig. Tack vare en snäll tant på banken kom jag hem säkert igen.

Jag vill också poängtera att min viktnedgång är inte att jag har gjort som mina mobbare behagat, det är inte för svinens skull jag gör det här. Det är helt för min egna skull. Att känna mig fin, skita i vad andra tycker och känna att jag inte har någonting att oroa mig för, eller i alla fall mindre. Jag skulle aldrig lägga min under kniven, jojo banta eller ständigt försöka gå ner så mycket jag kan tills det inte finns någonting av mig kvar, aldrig anpassa mig efter vad något samhäller tycker eller någon människa tycker, möjligen doktorer - pga min egna hälsa.

Det tycker inte jag att ni heller ska göra. Ni är så sjukt vackra som ni är redan, inifrån och ut. Låt ingen annan i hela världen bestämma vilka kläder ni ska tycka om eller vad ni ska behöva göra för att se bättre ut. Det bestämmer ingen annan än du själv. Anpassa dig aldrig heller efter samhällets förtryckande könsnormer, bli kär i den individ du själv behagar. Oavsett om det är en pojke,transvestit, en hund eller en söt flicka. Låt aldrig samhället heller bestämma din könsidentitet. Du är aldrig ditt kön, och det finns ingenting du måste leva upp till för att du är född i den kropp du är född i. Du är alltid den du vill vara, det kan ingen ta ifrån dig, älskade människor.

Bilden är snodd från Thina från beyond-sizes.se, läs hennes inlägg om Barbie, det är brilljant.

Vi är vackra