Om yrket

Om du är en ny läsare vill jag välkomna dig till min blogg. Alla andra vet säkert vad jag jobbar med vid det här laget, yrket jag har är också ett ganska vanligt yrke för människor i min ålder och livssituation: personlig assistent

Samhällets bild utav mitt yrke stämmer verkligen inte med verkligeheten, vilket upprör mig oerhört. Många tror att vi är sådana där som "rullar cpungar i rullstol" fram och tillbaks, men sådan är verkligen tillfället. Yrket är ett otroligt  fint jobb, som verkligen borde få högre status. Människorna vi jobbar hos är ingen annan lik, och alla har helt olika slags diagnoser och funktionshinder. Och nej, det är inte ofta du behöver utbildning för att bli personlig assistent, men vem som helst kan inte jobba med detta yrke - vilket kanske gör saken svårare?

Att vara personlig assistent innebär ALLTID att vi måste ett steg före, kunna lära känna vår brukare och förutspå hur hon eller han reagerar i vissa situationer och göra allting för att denne ska känna sig trygg i varje situation. Vår uppgift är också att vara ett stöd i vardagen (inte bara hygien/mat) utan att finnas där för brukaren, som en vän - som nästan är det bästa med yrket. När det byggs upp en förtroende och en relation som blir bättre med tiden. Att få en kram av sin brukare, eller en komplimang eller få sin hand hållen ibland är bland den finaste känslan i världen. När någon litar på och älskar en själv. Vi hjälper också brukarna att göra saker (uppenbart men ändå) de inte kunnat utan oss, på så sätt gör vi skillnad till det bättre för människor. Det kan vara småsaker, som att nå någonstans som är lite för långt upp, eller ha någon att känna sig trygg på biografen med.

Jag har lärt mig att uppskatta livet mer som personlig assistent, och har snart 1 års erfarenhet där jag har träffat många olika människor med olika funktionshinder som har fått mig att gråta av hur fina och positiva de är, trots att de kanske inte kan prata eller tom röra sig.