Om mobbing, förväntningar och normer pt2

Underkänt två gånger i rad boostar inte tron på att jag är smart direkt, utan det känns lite som om jag har under normalt värde när det kommer till IQ, även om det inte är så. Men jag är sorgligt nog ganska liksom, ologisk och dum, så om jag var under medel när det gäller IQ, så vore det inte så konstigt. Men jag skiter i det, jag är bra på många andra saker, som att vara snäll tex, det väger nästan högre. Och gör ingen stor grej av att jag kallar mig själv dum, jag har bra självinsikt och kan skoja hemskt mycket om mina brister utan att riktigt ta illa upp. Jag har nu tagit mig tid till att skriva ner hur jag anser att vi kan förbättra detta. Enjoy!
(det får man lära sig när man blir mobbad i grundskolan, att själv kunna skämta om sina brister istället för att någon annan gör det, vilket är tusen gånger värre)

Det sitter så jävla djupt inne, vilket jag insett de senaste åren, och som en vän sa så är vi alla formade utav vår skolgång, våra föräldrar och tusen andra ingångar som påverkar våra värderingar, åsikter, hur vi ser ut och viktigaste av alla: Hur vi ser på oss själva.

Jag har aldrig haft något självförtroende överhuvudtaget och alltid nedvärderat mig själv. Varför?
- för att de vidriga/vilsa människorna som utsatte mig för mobbing i 5-6 år bankade gång på gång (varje dag) hur värdelös, ful och äcklig jag var - så mycket att jag själv började tro på det.

- för att samhället sagt till oss människor att överviktiga/osäkra/queer människor har lägre status än vad det gäller de "vanliga människor/den grå massan" och speciellt hur äckligt det är att vara överviktig, speciellt som kvinna.

Men det är viktigt att vi som ses som "annorlunda" reser oss från den mark vi blivit nertrampade på och säger att vi duger precis som vi är - även om ni inte tycker det. För om vi inte ger dom fingret, kommer de aldrig att sluta -- tro mig, jag vet. Jag vet så jävla väl.

Vi måste resa oss och fortsätta kampen mot fortsätt ökad jämnlikhet i samhällets alla instutioner men även när det gäller uppfostring och formandet utav människor överhuvudtaget:

- Det manliga könet & det kvinnliga könet föds inte till att tycka om vissa saker som intressen, klädstil eller vissa yrken- de är formade till att göra det. Som samhällets marionettedockor. För att minska sexism och även manshatet i sin tur bör jämställdigheten ökas och dessutom tycker jag att dagis med fokus på genus är en riktigt bra grej för att förebygga alla hemska normer som barn uppfostras att ha fortfarande.

- Svarta, gula och andra ickevita människor föds inte med mindre värde - det är någonting samhället skapat och gett dem sedan många generationer tillbaks.

- Homo/bi/trans/queer-personer är ingen sjukdom och människor med en annan "läggning" än straight är på något sätt inte annorlunda till varken psyke eller kropp. Allla bögar pratar inte fjolligt och älskar att klä sig i rosa kläder - det kan lika gärna vara din arbetskamrat som du trott "är hur normal somhelst". Alla flator ser inte ut som den stereotypa bilden vi får av bland annat karaktären Shaybe i the L word, dvs klär sig i androgyna kläder och sätter på alla brudar hon ser. Det kan lika gärna vara din bästa vän i klänning och som har andra steretypiska feminina faktorer. Dessutom tycker jag att ämnet är så himla uppförstorad och nästintill löjligt. Att vara hbtq person är ingen stor grej. Det är ingenting som förändrar en hel människa - det handlar bara om vad hen ser sig själv som och vad hen tänder på. Det är väl fan ingen stor grej?

Det är just det som vi också måste bli bättre på, för att öka arbetshälsan och jämställdigheten på jobbet.
Jag vill att människor accepterar och behandlar alla former av människor oavsett färg eller läggning lika -
som är annnorlunda är du själv. "X" ska inte behöva må dåligt att gå till jobbet för att hen vet att hen blir mobbad/särbehandlad av sina arbetskamrater för hens läggning eller hudfärg. Det är självklart att inga underhierakirer ska finnas på en arbetsplats, utan att alla ska känna sig lika välkomna

Som sista grej tycker jag också att vi måste öka tillgängligheten för funktionshindrade (alltså öka framkomlighet och framförallt se det som en självklarighet att alla ska kunna ta sig fram och leva utan hinder i samhället) Speciellt när det gäller den enkla saken (för oss utan) att ta sig runt och verka smärtfritt i hela staden. Tillgänglighetsanpassa entrér, spårvagnar, bussar och andra kollektiva färdmedel. Det är också en självklarighet att på offentliga toaletter - att människor (som kan röra sig, helst inte också, men det är en större utmaning) ska kunna på toaletten utan att behöva be om hjälp eller måste åka till en speciell plats bara för att där är det anpassat.

Jag brukar säga att handikappade människor, är folk som fått hinder (såsom tillgänglighet eller inte få samma möjligheter) som icke den stora massan har, skapade av samhället - medan en funktionshindrad är en människa med en funktionsnedsättning. (alltså, att det sistnämnda är en bättre förklaring)

Kritisera, tyck till om eller dissa mig gärna - jag älskar att diskutera och debattera :)