Till alla fetton därute

Jag vet vart någonstans du står just nu. Jag vet att du har gett upp (tillfälligt) och tänker,
ja, det blir väl min tur någongång, men inte nu.

Jag vet att du tänker på i perioder på vad du stoppar i dig, och försöker äta mindre, men de inbitna vanorna
tar oftast över. Jag vet att du ser bilder på smala, söta tjejer/pojkar som får ditt hjärta att vara i halsgropen och du tänker att "JAG KOMMER ALDRIG LYCKAS".

Jag vet att du intalar då och då hur fruktansvärt fet du är. Att du inte duger som du är.
Jag har varit grovt överviktig under alla mina tonår och just då är kroppen och själen som känsligast.
Jag vet att du inte ville byta om med de andra i din klass egentligen, men du var tvungen att göra det - eftersom du är tvungen. Och du vänjde dig vid det. Men så fort paralellklassen  också skulle byta om, ville du springa därifrån.

För att skydda dig själv, började du driva med dig själv - för att inte de andra i skolan skulle göra det.
För att skydda dig själv, började du bli osynlig i skolan, och undvek i största mån - alla potentiella fällor.
För att skydda dig själv, sa du till mamma "Nej, mamma, jag behöver inga nya jeans", för du skulle börja brista i gråt när du insåg att du inte ens kom i största storleken för din ålder. Jag vet. Jag har varit där själv.

Hur jeansen skaver runt midjan och ger absurda, röda märken av där jeansen och knappar tryckt åt,
men att du måste ha dem ändå - för de var de enda som passade.
Hur dina vänner alltid nästan hade förhållanden med andra,
men att du alltid var den feta kompisen som var tredje benet. Och att aldrig någon frågade chans på dig.

Så många gånger har jag gråtit, skurit eller hatat mig själv  för att jag har varit stor,
och så många gånger andra har bekräftat det; genom att håna mig.
Så många gånger har jag sagt, "jag kan lika gärna dö" - för att ingenting verkar funka.

MEN DET BLIR DIN TUR, FINASTE DU.
Det kommer en dag, när du minst anar det, då du hittat DIN metod för att minska i vikt,
någonting som DU känner dig bekväm mig. Och så fort vågen börjar ticka neråt, ökar peppen.
Du kommer känna den sortens lycka och stolthet - du inte kännt innan.
Du kommer känna "att jag har verkligen gått igång" och det kommer bli roligare och roligare,
ju mer du tappar. Det kommer inte bli lätt, men för allt i världen, om du länge har velat gå ner i vikt,

så kommer det hända, bara du inte ger upp.
Och allra viktigast; gå aldrig (fuckidealet) ner i vikt för någon annan än din skull, för för mig och många andra,
är du så himla fin som du redan är, men jag vet att det inte spelar någon roll om någon annan säger det,
för det betyder inte ett skit när man inte tycker det själv.

God Jul.