death's gonna kill me

Antar att jag har haft en lugn och skön dag, trots att jag var hemma från arbetet. Jag har mestadels suttit här som ni ser, i min älskade fåtölj vid fönstret. Här ifrån har jag sett ut på det vackra vädret. Sett hur fåglarna dansant flugit runt utanför. Sett hur den lilla vinden vi haft, dragit i ekarnas och björkarnas grenar.

Här ifrån har jag varit mer produktiv än vad jag brukar dessa dagar. Jag har snart skrivit klart två brev till mina båda brevvänner - Tim och Mamma.
Härifrån har jag sett ett avsnitt av Sons of Anarchy och snytit mig ett flertal gånger. Här har jag också nyst ett tjugotal gånger och varenda gång, säger min ryska kamrat mitt-emot prosit med en rysk brytning, allting lika fint. Om en liten stund ska jag fortsätta vara produktiv i skrivandet och skriva om min läxa. Jag måste gestalta mer i mitt skrivande, säger min lärare. Men vadfan, det är jag ju oftast bra på. Men att vara personlig och gestaltande i ett inbjudningsbrev är ju inte aslätt direkt. Dock är det just precis en läxa, så att lära sig är poängen.

En sak till som jag vill skriva om, är faktiskt någonting som är så himla fint. Igår repade jag förförsta gången med mitt nya musikprojekt. Det var det bästa som hänt mig på flera månader. Jag hoppas så mycket på det här bandet och önskar verkligen att alla satsar, som vi sagt. Nu i början kör vi covers i ett par månader, dels för att spela ihop oss, men också för att öva upp oss på instrumenten igen, eftersom vissa i bandet inte har spelat på ett tag. Vi kommer ha en politisk prägel där vi förmedlar våra queera/feministiska värderingar. Till viss del också seperatistiska värderingar.

Jag älskar att jag har funnit sådant fint sällskap här i min stad. Jag har också varit med och startat det queerfeministiska crewet som heter Sewing Aint For Sissies och ska ses som en grupp som utför aktivism i form av konst men ska också ses som ett forum och fristad för kvinnor och transpersoner.