lottie andersson

Jag är så rädd. Hela tiden. Uppfattar varenda rörelse som ett hot mot mig. Tror att hon aktivt letar efter en ny att älska. Tror att jag gör fel hela tiden. Tänker efter - för mycket. Överanalyserar. Överbearbetar. Vill ju för fan bara bli älskad. Börjar gråta av saker i filmer som inte är sorgliga egentligen - utan för att jag relaterar dem till mitt egna liv. Börjar gråta av saker jag ser i riktiga livet - för att jag relaterar dem till mitt egna liv. Är som en valp som alltid behöver bli skyddad från allting. Skulle aldrig klara mig själv, vill inte klara mig själv. Behöver kärlek och trygghet. Väntar på undergången och befarar alltid det värsta. Livet känns som ett timglas vars sand rinner igenom snabbare ju mer jag tänker på det. Allting jag kan göra för att sakta ned processen är att vara glad. Och det är det svåraste jag vet. Att få mig själv glad. Jag vet bara en sak som får mig att glömma alla skitsaker jag tänker och giftar ner mitt huvud med. Att träna. God bless.