Det börjar verkligen bli dags nu, riktigt riktigt jävla dags att operera sig. Om mindre än en vecka ligger jag under kniven på operationsbordet - nersövd, men värst av allt: berövad på min evighet. Jag är en vild fågel som blir förd in i en bur. Jag är en geopard som inte får upp hastigheten, då jag når gallret på min hängnad för tidigt. Som jag sa till min flickvän - jag har hellre helt sjuuukt ont i flera veckor - men bara jag får gå. Men så kommer det inte bli - jag kommer sitta hemma - vecka efter vecka och känna mig som en fånge i mitt eget hem.
Ja, jag vet att ni tycker att jag gnäller,
och det är för djävligt att jag gör det. Jag ska vara tacksam.
Jag kan ju för fan gå hur mycket jag vill efter, det är inte alla som kan det. Jag har ett tryggt hem med medel nog att underhålla mig själv. Det är inte alla som har det. Men ändå.
Men efter att ha fått en ny, god rutin om att tycka att det faktiskt är kul att röra på sig, och att få fnatt när man inte varit på gymmet på kanske två dagar - så kommer jag få "spring i benen" - minst sagt. Det kommer finnas stor risk att jag kommer lida av orkeslust, depression, uttråkighet, initiativs löshet, livslust och ensamhet i stunder. Men jag kommer verkligen göra mitt allra bästa för att gå igenom
det här lilla helvetet jag står inför
Någon som har varit med om isolering/längre sjukskrivning och kan dela med er av tips för att inte gå under?
Puss och kram och allt det där. Ni är fina.
You can do it!
SvaraRadera