Psykakutens nummer står skrivet i lila på min vänstra arm.
Jag repade desperat en nyckel längst armen. För att slippa känna. Jag grät mig till sömns. Jag ville dö.
Jag har ringt 9 gånger - men ingen gång har svarat. Ring 112 i akutfall, säger dem. Hänvisar till någon annan, typisk byråkratihelveten.
Innan i telefon fick jag rådet av att "kolla på internet om det finns någon jourlinje kanske ;);)" till svar.
Jag ville dö. Men min prinsessa på sin vita häst kom hem och räddade mig.
Jag förstår inte mig själv. Jag hatar mig själv . Det är så frustrerande att man inte förstår vissa sociala problem, och när man förstår - har upprört eller t.om förlorat någon man älskar så jävla mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Du skriver, alltså existerar du!
jag lägger stor vikt vid dina åsikter och svarar på kommentarer, men lägg ingen tid på att skriva elakheter riktade mot mig eller mina nära, de kommer ändå inte få någon effekt. Kram Lottie!