lottie andersson

Psykolog: "Nu ska jag ställa ett par frågor utifrån de påståenden du svarat ja på, går det bra?"
Jag själv: "Ja, det låter bra, varsågod"

" Känner du oro för att bli lämnad/avvisad av dina närmaste?"
-Ja. Om jag bråkar med en nära vän gör jag vad som helst bara att det ska bli bra igen. Jag går ner på knän, bryter ner mig själv så att jag är värd lika mycket som ett sandkorn och skulle gå på brinnande kol eller skära av mig ena benet, bara allting blir bra igen. Jag kan aldrig tänka att "nu är det hens tur att säga förlåt/jag väntar ett par dagar så kanske det blir bättre" utan det finns ingenting annat i det läget än att lösa konflikten. Jag kan inte sova, äta eller få bort oron förrän jag vet att allt är bra igen. Jag har ingen stolthet whatsoever. Jag hånskrattar åt mig själv och åt det kaoset jag själv skapat.

" Är du rädd för att göra saker och inför/med andra?"
- Ja. Jag är rädd för att synas och jag mår inte bra när jag är i centrum. Jag hatar när folk tittar på mig. Blir alltid misstänksam om att folk tror att jag är ful, fet etc etc.Som ex. i musikgymnasiet spelade vi mycket tillsammans i klassen och jag var alltid den som aldrig hördes. Resten av ensemblen fick alltid säga åt mig att höja min förstärkare, och det gav mig ångest. Jag vill ju uppenbarligen inte höras, eftersom jag varken tror på mig själv eller att jag faktiskt kunde spela.

" Har du svårt att berätta för folk som står dig nära om hur du mår/känner?"
- Absolut. Det finns ingen i hela världen som vet allting om mig, jag tror att jag inte ens vet allting om mig själv. (uppenbarligen, annars skulle jag inte sitta hos psykologen) Jag har alltid haft svårt att tala om för mina bästa vänner, min flickvän och mina föräldrar om någonting som är fel eller otroligt bra. Efter första skoldagen svarade jag när mamma frågat om hur den var, att den "var bra". Efter andra skoldagen ställde hon samma fråga, och jag svarade att dagen "var som vanligt". Så mycket kommunicerade jag med mina föräldrar. Så mycket lät jag dem veta. Trots att jag blev mobbad hela mellan & högstadiet. Klart att de inte kunde veta om hur jag hade det i skolan då. Jag sa ju för fan ingenting om det. 


 Jag tänker ofta riktigt sjuka saker, som bryter ner mig totalt. Små skitsaker som ingen annan ser, lägger jag märke till ser och får som en käftsmäll i hjärtat och ingen förstår varför jag plötsligt ser så jävla ledsen ut.
Och jag ser ledsen ut - men jag kan inte säga med ord vad jag tänker - eller känner.
Och ingen kan relatera till det - det är därför jag aldrig säger någonting. För ingen fattar ändå.

Kontext: Jag har alltid varit så här jävla konstig, men det är inte förrän de sista åren - som jag har fattat att det inte är normalt. Och det känns ju ganska jobbigt och så.