Rebell sedan barnsben och ända ner i graven

Lyssnar på fina, underbara och tuffaste bitch alert. Om ni inte vet vad det är så är det ett tyket, rått och "som-en-hårig-böld-upp-i-röven-på-hela-samhället"-band, som är helt fantastiska. Deras roll i skapandet utav Grrl Riot rörelsen anses vara stor och de är okända i hela världen. Jag hoppas att mitt band ska låta ungefär som det här i framtiden, fast lite mer musikaliskt utmanande, i alla fall för min roll som gitarrist (och jo, de kan visst spela). Har varit hos psykologen idag, och det känns så jävla bra att vara igång med min utredning. Den ska förklara för mig vilket fack jag tillhör och varför. Vanligtvis är jag ganska negativt ställt till att ställa alla människor i samma fack, för att jag tycker att alla är unika - men det är också skönt att få svar på varför man gör som man gör. För dig som inte vet så har jag sedan ett par år tillbaks haft kontakt med psyk. vården här i Göteborg. Både den slutna och öppna, som är den nuvarande vården. 

Jag hoppas verkligen att kunna få en diagnos inom de kommande månaderna och en dag bli fri från mina antidepressiva tabletter. Jag berättade idag för psykologen om min destruktiva tillvaro när jag gick i högstadiet - då jag var som mest mobbad och även psykiskt ostabil. Jag skar mig jättemycket, inte under tio nya sår för varje gång. Jag hade fantastiska metoder för att gömma såren för mina föräldrar och vänner. Jag hade ibland också planer på att försvinna från jorden, och provade till och med att sätta huvudet under vatten en gång - men det var nog mest för att prova och vara allmänt tonårs aktig. Mina föräldrar ska ha stort tack för att de klarade av min uppväxt. Jag var dum och respekterade dem inte, vilket jag skäms otroligt mycket över idag, det gör mig ledsen när jag tänker på hur mycket jag höll borta från dem och stötte bort dem med hjälp utav fysiskt våld och svärord. Jag älskar er och är så glad att vi kommer så bra överens nuförtiden.

Jag berättade ingenting om hur dåligt jag mådde och ville knappt aldrig berätta om någonting överhuvudtaget. Svårt för mig var också den sociala biten såsom att förstå att man väntar med att lämna bordet tills alla är klara, att man inte går upp på sitt rum när man har släkten över för att fira sin egna födelsedag, att man inte gör sönder saker som tillhör någon annan och fullständigt torterade föräldrarna psykiskt ibland, kändes det som i alla fall. Jag ville aldrig gå till skolan, så jag var svår att få upp på morgonen och försökte ofta fejka att jag kände mig sjuk. Ibland rymde jag hemifrån över dagen och tog ofta med min hund för att jag inte ville vara ensam. Jag minns hur jag kopplade honom så fort mamma inte såg och sprang ut, som om jag rymde från ett fängelse ut i friheten. Jag erineras också om ett speciellt tillfälle när vi gömt oss på toppen av en kulle, det blåste och jag gosade in mig i hans värma päls. I skrivandets stund får jag tårar i ögonen av saknaden av min älskade hund, och tårar av ånger. Jag såg uppifrån hur mamma letade efter oss med bilen. Jag finner inga ord för mitt beteende, mer än att mycket var mobbingens fel - jag kan heller inte fatta att jag var så jävla trotsig och hemsk.

Sedan högstadiets början hade jag alltid alternativa kläder och frisyrer. Jag och min bästa vän Ida höll handen en gång i skolan för att provocera - resten av skoltiden var vi "lebbarna". Vi hade färgglada färger i håret och en del tjejer tror jag såg upp till oss. Vi fick priset av skolan för att vi var mest färgglada i hela skolan. Det kunde också liknas vid "ni klär er konstigast - här får ni ett pris". Vi var aldrig med de populära i skolan - de hatade oss och vi hatade dem. Istället var vi musiktöntarna som hängde nere i källaren på dötiden och spelade musik. Vi bildade ett band och var musiklärarens favoritelever- MVG ehehehe. På fritiden bildade jag även band med mina vänner som hette Katten Kräks & Expensive Dildos - haha!

Det känns lite konstigt att säga det, men tack vare att allt var som det var - formades jag till den jag har blivit. Lottie. Den alternativa/familjens svarta får med underbaraste vänner som hon litar på. Lottie som gick vidare med musiken efter grundskolan och träffade nya, underbara vänner i gymnasiet och fick dessutom spela hela dagarna. Gymnasiet var oftast en mycket bra tid för mig. Och sex år senare - sitter jag fortfarande här med rosa hår, piercingar och tatueringar - och är fortfarande en rebell - vilket jag nog kommer vara ända ner i graven.