En pojke med intetsägande utseende stirrar på mig varje gång jag öppnar min mun och gäspar stort likt en katt, jag är för trött för att bry mig, då jag somnat sent och varit vaken sedan fem i morse. Han sitter i sätet mitt emot jag på 25an, denna morgon. Sista natten i Skomakaregården. Känns sjukt vemodigt. Det som varit mina drömmars boning till någonting betydligt mindre positivt, tas nu ifrån mig. Jag har lagt husnykeln på bordet i hallen.
Det finns en magi med centralstationer. Doften av nybakat bröd. Arbetaransikten präglat av trötta/lyckliga/intetsägande/stressade eller glada miner. Jag älskar att iakta hur människor springer till sin anknytning. En human form utav trav skulle jag kalla det! Så många olika ansikten och människor med olika etnicitet, ålder och bakgrund som möts i syfte för att försvinna från varann. Att vända blad, även om det bara vardagsresor som till jobb eller studier. Jag säger alltid hejdå till min älskade och vänner med omsorg. En kan råka ut för så mycket skit. En bekant till mig omkom tragiskt i trafiken förra året och var bara 20 år gammal. Sedan dess har min existens i centrum stramats åt betydligt. En dag kommer det säkerligen smälla, på min eller någon annans bekostnad. Så många gånger, har en blivit omkörd av cyklister som i en fasansfull hög fart ränner förbi en. Millimeter från min kropp, känns det som. Tänk om jag hade slängt ut med en arm eller snubblat? Var försiktiga mina vänner. Jag sitter på en buss till Åland. Kommer bli så jävla bra. Firar med en kattbild på en tosnos som hängde på Skomakaregården ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Du skriver, alltså existerar du!
jag lägger stor vikt vid dina åsikter och svarar på kommentarer, men lägg ingen tid på att skriva elakheter riktade mot mig eller mina nära, de kommer ändå inte få någon effekt. Kram Lottie!