lottie andersson

Jag är i stugan jag tillbringat alla mina somrar i. Stugan där fyra generationer gått in och ut genom dörren. Morfar i träskor, mamma i sandaler, mormor i klack samt jag och mina kusiner i barnskor. Nu springer deras barn här, i sina skor med kardborreband. Stugan där en vaknar på morgonen av att mamma lyssnar på p1 till morgonkaffet eller  vågornas skalp som konstant medför ett inre lugn i våra själar, när vi befinner oss här.

Här är vi hemma, här hör jag hemma. Att grilla korv, bada i sjön oavsett temperatur med kompisarna, hacka tänder framför den tända brasan i stugan, titta på allsången eller morden i midsumer från den utnötta tvn var återkommande aktiviteter varje sommar. Att åka till närliggande lilla by och handla livsmedel var det närmaste vi kom till civilasion på flera veckor. Nu, vid 22 års ålder är jag fortfarande här. Bredvid mig sitter två av mina närmaste vänner och skrattar nostalgiskt åt gamla bilder vi tatt genom åren. Mor läser tidningen och pappa sportdelen, min flickvän läser en bok. Jag är med andra ord omgiven av människor som älskar mig. Men mina föräldrar är äldre, nästintill gamla. De kommer inte alltid vara var. Jag är 22 och en vuxen människa, och har vuxit ur barnkläderna. En otäck känsla inom mig får mig att tro att jag en dag kommer sitta här, som jag alltid gjort och alltid kommer att göra. Men jag är ensam. Jag är omgiven av tystnad och död. Mina föräldrar ligger i jorden - mina hundar är döda och begravda. Lika kall som vintern. Lika rutten som hösten. Lika ensam som en förbisedd vår, där sommaren kommit förtidigt. Min tillvaro berättat i årstider. Att kunna njuta av faktum av att jag har alla jag älskar i mitt liv och vid hälsa verkar vara blockerad av oro över att redan ta ut sorg i förskott. Som att äta en god kaka, men redan vara ledsen över att den kommer, vid någon punkt - ta slut.

Published with Blogger-droid v2.0.6