När solen skiner igen

Jag måste se fruktansvärt förtvivlad eller makabert miserabel ut, där jag vankar av och an på gatorna i den här staden. Jag är precis som vem som helst men ändå liknas jag inte vid någon i min omgivning, förhoppnings vis ingen i hela världen. Till vänster om mig satt en herre tills precis just nu och packade upp en ny dator och en stor, otymplig skrivare. Han svor förtvivlat om hur dåligt det gick att läsa manualen och när det inte gick som han ville. Kvinnan till höger pluggar på arabiska/persiska och hon skriver från höger till vänster, så himla fint. Men för henne är det väl ingenting särskilt. Framför mig ser jag en fotobutik som får mig att tänka på varje gång jag ser den, att jag måste lämna in min systemkamera på lagning. Roligare än så är det inte. Men jag antar att det här kallas vardag och en kan inte förvänta sig att varje dag ska vara underbar, kreativ och meningsfull. Inte i det här samhället som råder nu. Längtar bort härifrån vissa dagar, de flesta dagarna faktiskt. Kanske nu mer än någonsin. Väntar på värme, varma människor som utan att förvänta sig någonting tillbaks ger mig lite mer livslust. Att prata med främlingar på bussen och i andra offentliga miljöer, utan att vara konstig eller oönskad.

Att kunna äta solmogen frukt direkt från trädet. Att distanseras med allting fördjävligt en vanligtvis trycks in i huvudet. Att få jordiga fingrar, att vara i fysiskt arbete, att samlas och äta tillsammans, att få rutiner, att lära mig nya saker. Jag kan fortsätta i evigheter. Jag behåller mina drömmar för mig själv, det känns bäst så.

Sofia sa en sak i dag som jag tänker på. Vi satt i bilen till Blomsterlandet och en tår föll för hennes ansikte. Jag satt i passagerarsätet och hon körde. Mitt ansikte var tomt, grått och likgiltigt. Mitt smått apatiska tillstånd fick henne att känna en stark förtvivlan. För att trösta/lugna henne sa jag att "jag kommer må bättre när solen skiner igen" och med det svarade hon att jag inte kan sitta och vänta på att solen ska börja skina, för det gör den aldrig här ändå. (sad but true). Jag svarade med min tystnad. På radion berättade en mamma om sin son med flerfunktionshinder och problematiken kring den. När hon berättade om sin nioåriga sons livsglädje kunde jag riktigt se hennes leende framför mig. Vi som "är friska" vet inte hur jävla mycket vi har. Jag vet inte hur mycket jag har. Ha en fin dag mina vänner.