Att vaggas till sömns av vågornas skvalpande utanför fönstret. Att väckas till liv av den traditionella tantradion (p1) för att veta att man kommer finna mamma sittandes vid bordet med sitt morgonkaffe på bordet när en stiger upp. Hon sitter där i sina lufsekläder, applicerar sitt smink och lyssnar passivt på radioprataren. Det kunde lika gärna varit för tio år sedan. Samma makeup. Samma program. Samma kaffekopp. Det enda nya måtte vara vaxduken på det röda femtiotalsbordet i trä. Jag kunde lika gärna varit ett barn igen och jag önskar så att det alltid kunde vara såhär. Att mamma och pappa fanns. Att pappa målade fönstret eller plockade svamp. Att mamma sträckläste böcker och tittade på tv. Att jag kunde förvissa mig om att de alltid kommer finnas i mitt liv. Att de alltid skulle bo i mitt barndomshem. Att jag alltid kommer ha två föräldrar. Här finns inget Internet eller takeaway kaffe. Inget konsumstionskaos eller epidemier. Inga affärer. Bara en stor sjö, bryggor och en helvetes massa knott.
Tanken på att bli övegiven, att någon i min närhet dör, att jag och Sofia gör slut eller att mitt liv förändras drastiskt ger mig enorm ångest. Det faktum att min mormor inte kan bo hemma längre har tagit lång tid att förstå. Att aldrig mer kunna finna henne i sin vita läderfotölj med hennes katt i knät med det lilla leendet gör mig så fruktansvärt trasig. Jag har gråtit så mycket över det. Varför är det så himla svårt för mig att leva med det självklara? Varför kan jag aldrig acceptera att livet inte är för evigt? När ska jag sluta oroa mig för att någon kan tas ifrån mig, när jag minst anar det? Varför får jag ofta känslorna av att det är sista gången jag upplever saker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Du skriver, alltså existerar du!
jag lägger stor vikt vid dina åsikter och svarar på kommentarer, men lägg ingen tid på att skriva elakheter riktade mot mig eller mina nära, de kommer ändå inte få någon effekt. Kram Lottie!