Jag har funnit mig själv. Och jag älskar vem det är.

När människor myntar uttrycken "nu kan jag dö lycklig" eller "I'm so happy I could die" har jag alltid innan tyckt varit otroligt löjligt. Men nu förstår jag innebörden av det. Jag är 22 år gammal och den sista halvan av förra året fann jag mig själv kan man säga. Jag fann den jag ville vara - och jag håller på att bli den jag sökt under så lång tid då jag mådde psykiskt dåligt. När jag inte älskade mig själv, eller livet.

Men jag kan ärligt säga att, jag älskar mig själv nu. För första gången. Synd att det tog sådan lång tid bara. Kanske gick det en fjärdedel eller mer av mitt liv innan jag förstod vilken väg jag var menad till att ta. Men det är aldrig för sent att börja, eller hur?

Jag har alltid gjort narr av mig själv för de egenskaperna jag besitter som anses vara sämre. Jag är t.ex väldigt dålig på att förstå saker, att min koncentrationsförmåga är ganska begränsad. Men istället för att kalla mig själv för dum eller efterbliven, har jag helt enkelt vänt på myntet och börjat lära mig saker och ting på det sättet så att jag förstår. Jag måste ofta hålla på med någonting annat, t.ex handarbete när någon förklarar hur någonting går till. Vi är alla olika och har olika förutsättningar.

Jag har alltid kallat mig själv för tjockis, ful och liknande ord bara för att skydda mig själv för att andra ska säga det. Också för att de som under flera år mobbade mig kallade mig orden, gjorde att jag började tro på deras lögner. Hör man vissa ord tillräckligt många gånger blir de sanning. Detta har också gjort att jag alltid haft dåligt självförtroende, aldrig litat på mig själv och haft självmordstankar, velat utveckla ätstörningar och i omgångar svält mig själv eller ätit mycket begränsat. Min övervikt har alltid varit så central för mig, som att det alltid varit det första och viktigaste att ta uti med, istället för att t.ex försöka bli lycklig eller bättre på att göra någonting.

Idag tänker jag inte alls lika mycket på min övervikt, och jag ser den inte som ett problem, utan som en del av mig, som kan korrigeras, men den är inte det viktigaste att bli av med. Att bli hälsosam handlar nu istället för att äta mat som gör mig frisk och pigg, och inte att banta. Att sluta äta socker och tillsatser handlar inte om att banta, utan om att sluta ge kroppen gifter som förhindrar att den självläker.

Idag går jag ner i vikt på ett hälsosamt sätt. Jag tappar ett kilo då och då på grund av min livsstil. Jag försöker gå till gymmet tre gånger i veckan, inte för att gå ner i vikt, utan för att må bra, rensa ut gifter, bli starkare och piggare. Att jag tappar hull ser jag bara som ett plus! Jag har slutat gå till psykologen och slussas runt på olika enheter för min ångest, stundtals sociala fobi och oro. Nästan all ångest är borta, inte tack vare medicin, utan saker jag lärt mig via terapeuter, via insikter och självhjälp. Dock äter jag fortfarande ganska mycket tabletter, men planen är att i vår trappa ned på och sluta med dem helt.

Det här blir ett långt inlägg, men det struntar jag i. Jag mår bra och jag vill och kan inte sluta glädjas åt det. Jag blir tryggare i mig själv för varje dag som går och min fysiska kropp formas allt mer till en starkare, stabilare och vitalare en. Mina finnar försvinner, min mage är lugn, mitt blodsocker är jämnare och jag är piggare och är mer vid frid. Jag tror mig ha ganska mycket kunskap om självhjälp nu förtiden, så det skulle vara roligt att inspirera vänner och bekanta som är osams med sitt psyke eller kropp, men jag är ju ingen legitimerad expert alls! Att starta eget företag  är sjukt lockande, men att ha titeln "hälso/livs-coach" låter ju så himla töntigt och kapitalistiskt att jag vill spy. Men visst är tanken lockande... Hoppas att komma igång med bloggandet igen, nu har jag en liten valp som vill leka här.

Allt väl,
Lottie Andersson