Efter ännu ett episkt söndagsrep tog jag ut hundarna jag är akut jourhem åt på en promenad i den svenska sommarkvällen. Jag höll dem i korta koppel och svängde av huvudleden in i skogen. Jag greppade tag i en vissen maskros längs med diket och blåste ut deras blommor i vinden. Med nyfunna lätta steg följde jag blommornas dans med min egen gång. Jag drog ner brallorna och kissade i solnedgången med publik i form av två sharpeiz som undrade varför jag lämnat dem bundna vid stolpen. Jag åkte som enda passageraren hem till Bjurslättsliden på buss nummer 22. I helgen kom jag hem klockan fem på morgonen efter en halvpatetisk utekväll med min f.d sambo, som är en vit kränkt man - som jag hatar nästan jämt. Men jag älskar att somna om somrarna när solen går upp istället för ner, synd bara att ingen annan verkar göra det.
Jag trivs fortfarande inte alls med att inte vara din, men en får ligga som en bäddat helt enkelt. Jag har börjat acceptera mitt öde och tänker långsiktigt. Letar efter egen lägenhet där jag kan börja om på nytt. Letar efter bra detoxtéer för att rensa ut systemet. Jag har så mycket ångest, utav flera anledningar. Mycket bakåtliggande stress. Att ha seratoninbrist pga jag slutat med mina antidepressiva, att vara ovan med att somna och vakna ensam, och att inte få någon större tillförsel av närhet, att pengar alltid ligger i bakhuvudet och att jag aldrig vet hur mycket jag kommer att få i lön, att hundarna jag ser efter inte mår speciellt bra och antagligen kommer bli avlivade om mindre än en vecka och att hjärtat värker pga mormorsaknad.
Men jag ser ljust på framtiden, jag kommer att klara av det här också, herregud, jag behöver bara tid och disiplin. Måste lägga ner tid på mitt mående (NU SKA JAG LEVA SJÄLV, NU SKA JAG LEVA SJÄLV, ALLTING FÖR MIG ÄR BARA JAG OCH ENDAST JAG- TYP) sluta dricka så mycket öl och äta skräpmat varje dag som gör min mage svullen och gör att jag känner mig fet. Måste bli av med mitt sockerbehov också, vilket kanske är värre än någonsin, precis som med allt annat.
Men det här kommer lösa sig kompisar, min blogg kommer inte alltid vara såhär deppig.
puss! // S
SvaraRadera