Sitter med en hipstermacka (= närproducerad, ekologisk) på ett av järntorgets nyare ställen. Utanför fönstret ser jag folk gå med sina hundar, prata i telefon, ta powerwalks (oftast kombinerade med varann för att spara tid). Duvorna vid fontänen har sin givna plats och var gång de lyfter synkroniserat från marken för att någon människa kom lite för nära önskar jag att min systemkamera fungerade igen.
Brevid mig satt nyss en ganska söt tjej. Hon grät (eller var väldigt förkyld pga snorandet) och gjorde allt för att dölja det. På vagnen ser jag (speciellt i rusningstrafiken då alla "9-16:are"-slutar, så många tomma blickar, påsar under ögonen, ärr på armarna hos de yngre och ibland t.om apati. I går såg jag en man på Redbergsplatsen som var så full/hög att han inte kunde hålla sitt huvud uppe utan lät det vila på knäna. Ingen hjälpte - jag hjälpte inte. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag har velat hjälpa, om det bara vore att ge någon ett leende eller att fråga hur den mådde. Men spärren är så jävla trög och påtaglig i det här jävla landet.
Vi blir sura om det lediga sätet intill oss på vagnen blir upptaget. Vi pratar knappt med varandra när vi väntar på vagnen/i hissen/i väntrum eller med främlingar ö.h.t. varför? Varför är vi så kalla i Sverige? Varför hjälper vi inte den i kön framför oss med ett par slantar om hen fattas dem? Varför ger vi inte oftare tiggare ett vänligt leende eller något ur vår matkasse?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Du skriver, alltså existerar du!
jag lägger stor vikt vid dina åsikter och svarar på kommentarer, men lägg ingen tid på att skriva elakheter riktade mot mig eller mina nära, de kommer ändå inte få någon effekt. Kram Lottie!