söndag 20 juli 2014

så jag säger det

Jag känns igen på mina fötter fulla med smutser, ärr & skavsår. För mina armar fulla med svart bläck & ärr från mörka tider... då hjärtat värkte något så förbaskat!

Jag känns igen för mina händer, skitiga från jorden jag vårdar så ömt. Att se någonting växa från frö är nämligen det vackraste.

Jag är det svarta fåret från den lilla orten i Skaraborg där alla kan mitt namn. Det svarta fåret som bet hål i metallstängslet tills de starka tänderna nästan gick av. Som inte klarade av livet i hagen. Som inte klarade av att bli spottad på, hånledd åt, viskat om. Som tillslut sparkade bakut och sprang från det enda liv hon fick chansen, för att lämna det livet bakom sig - eller snarare få ett värt att leva för.

Jag vill leva med alla tillhörigheter i min ryggsäck. I den finns en skrivbok, penna & ett instrument att spela på (annars dör jag nämligen). I den finns ett fotografi på mig och mina föräldrar, för kärleken till dem är lika stark oavsett vart i världen jag befinner mig, liksom mina nära vänner, ni vet själva vilka ni är. Det är allt jag behöver för att känna mig trygg. ( & hemma)

 Jag vill leva bland människor som är på samma våglängd; som hellre dyker efter sopor än att gå på klubb, som lagar mat över en öppen eld än att få den serverad på silverfat, som inte tycker det är konstigt att inte vilja ha mycket pengar eller konsumera, som hellre somnar halvfrusna i en sovsäck än i en varm hotellsäng, som hellre står vid vägkanten och letar lift än att bekymmersfritt boka flyg, som hellre läser en bok än att kolla på tv, som hellre klättrar över staket än att vara byggherrar. Vart finns ni? För det är med Er jag vill resa.

Det är med er jag vill somna under stjärnor a med. Utforska övergivna hus med. Äta mat under flera timmars tid med, byta erfarenheter och gråta tryggt mot varandras axlar med när livet inte känns fullt så bra eller när orättvisor i världen blir extra påtagliga, att stå tysta med tårar i ögonvrån för att det vi beskådar är så jävla vackert och berätta historier från förr för. Vart finns du och när börjar äventyret?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Du skriver, alltså existerar du!
jag lägger stor vikt vid dina åsikter och svarar på kommentarer, men lägg ingen tid på att skriva elakheter riktade mot mig eller mina nära, de kommer ändå inte få någon effekt. Kram Lottie!