från "Om jag skulle dö"

Kapitel 4

Livet är svårt, svagt och det dömmer dig. Livet är fyllt av svek, besvikelse, apati, ångest, tårar. Varje sekund utav livet för dig närmare döden. Så har du aldrig tänkt förut, eller hur? Men din tid tickar neråt, varenda sekund. Livet skaver, svider och skräms. Livet ekar tomt medan döden är fylld. Du må tro att fåglarna sjunger utav glädje, men jag därimot – tror att de skriker ut sin dödsångest. Du må tro att samhället kommer bli bra – för mig är det redan försent. Du må tro att det kommer finnas chans till revolution – men jag vet att jag redan har förlorat. Jag och du har redan förlorat. Att leva är att dö. Att leva är att plågas. Jag är dömd till att plågas med mina tankar, tills den dagen jag dör. Men det kanske är då jag börjar leva? Jag kommer att bli våldtagen av fundamentalismen, kapitalismen, facismen, nazismen och alla andra jävla ismer tills jag inte orkar längre. Framför allt, kommer jag bli våldtagen utav människor. Mina andetag är så tunga att jag knappt orkar lyfta dem. Jag kommer att bli våldtagen av mina egna tankar. Vet ni vad det sjukaste är? Jag är. Det näst sjukaste är att jag tänker nästan varenda jävla dag – att jag orkar inte mer, jag vill inte leva. Men så fort döden tycks ha en antydan att frivilligt komma till min närvaro är allting jag tänker: jag vill inte dö. Jag vill inte dö. Hur paradoxalt får ett liv vara? Hur kan vi ens levande ting ha tillåtelse (inte bara från oss själva, utan också från ”vår skapare = vår hjärna,vårt hjärta) att ens leka med tanken om att vilja dö eller vilja leva. Det är helt bisarrt,men ändå gör jag det.Varenda jävla dag som jag nyss beskrev. Om och om igen. Men ingenting händer. Jag varken dör eller mår bättre.