En måndagmorgon.

En av femtiotvå måndagar sitter jag här hemmastadd i min stora, blåa, skitiga fotölj.
Jag har mitt kaffe ungefär 20 centimeter bort, och mina fingrar går högvarv på tangenterna.
Min dammtrasa far runt som ett virvarr i lägenheten och jag kan säga att livet känns jävligt okej.

Om ett tag ska jag till min vårdkontakt Rolf. Han är snäll men ganska torr, om ni förstår.
Han lär mig att tycka om mig själv. Det börjar jag kunna göra nu förtiden.
Känns ganska fint att packa ner mitt gamla liv (min gamla garderob) som består av stora tunikor, klänningar,
jättestora jeans och tröjor. Det ska skänkas bort till en dam som väldigt gärna ville ha dem.
Känns skönt att inte gå runt i stora tält och byxor som gör att det ser ut som om jag har skitit på mig.

Känns skönt att ha gått ner två storlekar i kläder. Nu är jag en renodlad medium. Har alltid varit en 42:a eller 44:a vilket har sugit. Har alltid varit en pest och en negativ upplevelse att köpa kläder. Nu förtiden går det lite bättre. Men ännu är jag inte färdig med att tappa vikt, men jag ser i alla fall ett ljus i tunneln. Jag är ett bevis på att man faktiskt kan gå ner i vikt, bara man hittar sitt egna sätt. Sedan när man väl börjat tappa ett par kilon, är peppen så obeskrivlig att det bara fortsätter. Som att glida på ett bananskal ungefär. Jag vet heller inte exakt hur många kilon till jag vill tappa, allting jag vet att jag vill hamna i den normalviktiga zonen, utav hälsosjäl. Sedan får vi se. Jag vill bara tycka att jag är fin och snygg, skit i vad vågen säger.

Här är en kvinna som älskar sina kilon mer än någon annan rölta jag träffat. Asgrymt och jättefint.
www.beyond-sizes.se  "Love the skin youre in". Kanske dedikterar ett helt inlägg om just denna kvinna.

Puss og Klem.
ps. Visst börjar luften lukta höst ? Hur känns det vänner? ds.