På fredagen fick jag "nej,jagkanabsolutintevarasjälv" ryck och for hem med kurslitteraturen till älskade mamma och pappa. Det var otroligt fint. Jag är minst sagt glad att jag åkte dit. For ivägen med pappas lilla motorcykel och åkte runt i Floby med omnejd. Åkte förbi massa klasskamraters hus, som jag inte träffat sedan urminnes tider - känns det som i alla fall. Åkte förbi Niklas Maxes hus, Jennies hus, Matildas, Elins, gamla Lärarn, ja ni vet. Människor man undrar vart de blivit av. Människor man undrar om de blivit lyckliga, om de fick sina prinsar och prinsessor eller om de rentav inte har förändrats ett jävla skit. Visst brukar det bli så? Att de som bor kvar i småstaden inte får nog med stimulans eller så, stannar kvar i samma skede. Många får barn tidigt, många nog även tidigare än vad de kanske själva önskat. Många tar något "heltokej" jobb som de fastnar kvar på. En annan träffar sitt livs kärlek och springer till prästen redan till natten de blir myndiga. Någon stackars brud blir våldtagen på parkering för att hon inte hade mod nog eller säga emot. Hon ville ju förfan bara bli älskad, så visst säger man inte ifrån - när någon väl vill ha en? När någon tillförser behovet utav hud mot hud - visst är det så?
Jag tror i alla fall att det var så för mig, när jag var tonåring. Fick aldrig dansa med de snygga killarna i klassen. Jo, en gång. Minns varenda sekund. Jonas Augustsson, han var jag sjukt kär i. Och han bjöd upp mig till "My heart will go on" när jag hade disco i fyran eller något. Nu i efterhand, spekulerar jag i att han blev mutad till att dansa med den konstiga, tjocka Lottie. Det var hon jag var i skolan. Alltid var, kunde aldrig bli fri från det. Kunde inte skära bort den från huden, riva av eller sudda bort. Jag var den jag var. Skällsorden ekade jämt och ständigt i korridoren efter mig, jag får ångest varenda gång jag tänker på det. Jag minns såväl hur jag och min bästa vän Ida vänskapligt (och provokativt) höll handen på rasten i korridoren, och det bara ekade ordet "Jävla lebbar" i korridorerna. Det var nog enda gången i mitt liv jag inte brytt mig om vad dem sa. Tack så jävla mycket för att jag fann Ida under den svåra tiden, annars hade jag aldrig klarat av grundskolan - och kanske inte heller livet överhuvudtaget.
När jag nu kommit hem från arbetet har jag gjort mina hemmafrusysslor. Handlat mat, bakat konstigt bröd, tvättat tre maskiner tvätt, vattnat blommorna, odlat groddar och dessutom har jag ställt mig på vågen. Jag har gått ner över 11 kilo - och jag fattar inte hur jag gör. Nu förtiden anstränger jag mig knappt längre för att hålla vikten, men jag går ner ändå. Och nej, jag äter visst. Men jag äter för dåligt vissa dagar, det kan jag nog erkänna, men jag kan också erkänna att jag rör för dåligt på mig. Men det ska det också bli ändring på! Imorgon återvänder jag till Friskis och svettis med min trogna lella röllta och svettar ner hela gymmet igen, precis som det var förr. Skepp ohoj! Imorgon har jag och min kärlek varit tillsammans i 4,5 år. Och jag är faktiskt superkär, på riktigt. ^_^
(jag utstrålar min förtjusning över nybakat bröd i ugnen alldeles intill)
Jag hade aldrig överlevt utan dig heller Lottie <3
SvaraRadera