Ty alla tårar är inte av ondo

Jag går helt per automatik till bussen, som jag planerat att ta. Bussen jag ska ta, är planerat att ta mig till en jobbcoach som jag inbillat mig behöva - men fine, jag tar bussen, bussen in till stan. Jag kommer i tid till jobbcoachen och allting rullar på som det ska, jag får ut någonting utav mötet liksom. Resten utav kvällen är helt okej. Drar till Vulgo (ett queerfeministiskt café som alla borde gå på, jämt) och känner mig jävligt rätt placerad och umgås med väldigt medvetna och interlektuella individer som jag också får ut någonting bra av med.

Eftersom cafét skall stänga, bestämmer jag och mitt fina sällskap att fortsätta vår angenäma träff med en öl på ett hak i närheten, och allting där är helt perfekt, intressanta diskussioner och god öl. Men det är påvägen hem allting börjar, det jävla helvetet. Tankarna kommer. Jag ringer någon, som ger mig helt fel svar som jag sökte. Som säger att jag inte behöver vara orolig, att det visst är lätt och inte så jävla speciellt att vara deprimerad.

Det gör att jag faller ännu längre ner i min jävla lessenhet. Går tårögd av bussen, då telefonaparaten min ringer. Det är min skyddsängel som ringer, eftersom jag meddelat henne att jag inte har energi att göra någonting alls längre, pga ledsamheten inom mig. Hon erbjuder sig, att komma hem till mig, och ta med sig hunden sin (bara för att hon vet hur jag älskar hundar) och dessutom köra mig till föreläsningen imorgon, som jag fruktade att inte kunna orka ta mig till ("för man vet ju hur man blir").

Du är en sådan där skyddsängel som håller i barnens små händer på alla billiga Jesustavlor. Jag kan inte beskriva hur perfekt du ringde mig, och hur glad och rörd du gjorde mig. Tack. Tack.

Det kanske går att leva på vintern i år också. Godnatt alla fina små kämpar.