Tyck inte synd om mig - älska mig.

Jag vet att jag verkligen inte är den bästa människan på att uppdatera här, och det är någonting som sannerligen är synd, eftersom ju mer jag skriver, desto roligare blir det att läsa här själv - och även för Er som vill lära känna mig nu.

Sanningen är den att jag inte är bra på någonting just nu, jag är väldigt deprimerad större delen av dagarna och eftersom jag taggat detta inlägget med just döden, så är det mycket med döden som sveper runt i min skalle.

Jag fantiserar om att dö, jag säger åt mig själv att jag lika gärna kan göra slut på mitt liv nu, eftersom jag ändå självdör - det gör vi faktiskt. Och att det inte är någon idé att skjuta upp på lidandet mer än behövligt. Det går dåligt med allting. Jag missar möten och sover längre - det är ett stort tecken på att jag är deprimerad. Anser att jag lika gärna kan sova istället för att gå upp. Jag har ont i ryggen och axarl, ännu ett större tecken. Jag äter förmycket (småhets) eller ingenting alls, vilket det sistnämnda oftast förekommer.

Mitt minne blir allt sämre och jag har tappat bort mina nya, skitbra hörlurar, någonting som faktiskt har ett matriellt värde - då jag dels är en stor ljudnörd, men måste vissa dagar (speciellt dåliga dagar) ha musik i öronen för att stänga ute civilisationen.

Jag hoppas att det vänder snart, jag hoppas att det vänder väldigt snart, annars finns inte mycket av mig kvar.