Livet som krympling

 Goddag alla vackra människor.
Ja, det har varit lite långt mellan uppdateringarna just nu, hamnade väl i en s.k bloggtorka. Men livet som krympling går faktiskt över förväntan. Har knappt behövt ta några smärtstillande alls, känns helkonstigt - med tanken om vad som har utförts under kniven det vill säga. Inatt drömde jag en utav de värsta drömmarna jag har haft i mitt liv. Fyfan, vaknade mitt i natten och kunde inte somna om på ett tag - utan låg helt still, men ögonen upp i taket och ett par tårar rinnandes ner för kinderna. Jag drömde att jag och min far befann oss i en mörk skog och letade efter liket som tillhör min döda farbror. Vi fann honom tillslut, ingrävd under ett gammalt träd, men hans kropp var nästintill förmultnad. Fyfan. Sedan letade vi efter liket efter min farbrors son, eftersom vi var övertygade om att han fanns i närheten. Det slutade med att vi fann svaret om hur de båda mist sitt liv.
De hade blivit offrade i en satanistisk ritual. Allting är så jävla verkligt i mina mardrömmar, det är aldrig, nästan aldrig fiction - utan att allting är verkligt, vilket är värre enligt min mening. Och jag antar att drömmens scenario beror på att jag faktiskt hittat min farbror död för ett par år sedan - och är fortfarande osäker på dödsorsaken. Därför letade jag väl efter hans lik i drömmen. Som en konstig paralell syns bilder på en fantastisk frukost som jag avnjöt för ett par minuter sedan. Frukost är det bästa målet enligt mig!