NI HAR INGENTING, ERA FÖRBANNADE AS

När armen hamnar i månljuset ser jag plötsligt ett par ärr, ju längre jag stirrar på armen, desto fler små ärr sticker fram, precis som antal stjärnor när man tittar på himlen om natten. Ärren kommer i olika former, men oftast är de millimeter tjocka och vita, men deras olika djuphet skiljer dem åt. Vem vet när jag gjorde just det ärret jag tittar på nu. Tack vare Er utvecklade jag självhat, dåligt självförtroende och skar mig själv flera gånger i veckan. Ni gjorde att jag började skolka för att slippa gå i skolan, ni påverkade mig så jävla djupt att jag alltid kommer ha problem med att befinna mig bland folk och att tycka om mig själv. Föralltid.


Jag började skära mig i armarna när jag gick i åttan eller nian. Såsom så många i den åldern inspirerades jag av det dåvarande stjärnskottet Bernys böcker om hennes psykiska instabilitet. Hon putsade till och beskrev sin sjukdom till någonting vackert, någonting alla som mådde dåligt kunde få. Hennes fruktansvärda ångest gjorde att hon ofta tog till rakblad för att skära sig, och beskrev att fysisk smärta faktiskt hjälpte mot ångest.
Under större delen av grundskoleåren blev jag mobbad för min övervikt. Samma människor följde mina steg i sex-sju år, och skrek skällsord till mig. Men hemma var jag tyst som en mus, pratade ingenting om varken trakasserierna på skolbussen hem, kommentarer i korridoren eller den ständiga ångest jag kände inför att vara i deras närhet. Jag låg på mitt rum och grät tyst, stundtals ville jag inte ens leva.Så jag började skära mig, som femtonåring. Idag har jag säkerligen flera hundra små ärr på armar, ben och handleder, men jag har skonats med att inte ha så tydliga ärr som många i min omgivning har.

Men jag är så jävla mycket bättre än er nu, era jävla avskum. Era jävla idioter, era jävla soc-fall. Aldrig någonsin kommer ni få uppleva hälften så mycket under era ruttna liv, än som jag och mina vänner får göra i sitt. Ni kommer nog fanimig aldrig ens komma ifrån Floby, era misslyckade fanskap. Ni parasiterar på myndigheterna och lyfter inte ett finger under ert hela liv. Ni spenderar helgerna med att supa i era soc-betalda lägenheter och i bästa fall åka in till grannstaden och gå på den sorgliga, ena baren i stan. Fyfan vad patetiska ni är. Jag har kommit så jävla mycket längre än er, och jag har så jävla mycket mer insikt och kunskap än vad ni har. Ni skulle ha dött den där dagen, för ingen skulle sakna er ändå.

Jag har flyttat hemifrån. Jag har en fullständig gymnasieutbildning. Jag har äkta vänner. Jag har ett jobb. Jag har en egen inkomst. Jag har en framtid. Jag har folkvett. Jag missbrukar ingenting. Jag har rest runtom i världen.

Vad har Ni gjort? Just det, inte ett jävla dyft.