Jag är inte svag sålänge jag säger åt mig själv att jag är stark. Jag har inte gett upp sålänge jag inte slutar att försöka. Jag hatar inte mig själv bara för att jag inte aktivt älskar mig själv & det är så gött att en alltid kan försöka en gång till - eller?
Kanske så hade vi människor uppnått det vi drömmer om oftare om inte fler än en chans gavs. Många gånger i livet ger vi upp en dröm så fort vi får motvind med ursäkten om att "jag börjar på måndag" eller "jag försöker igen om några månader".
På måndag flyttar jag gör första gången i livet helt själv till en lägenhet och tror att det kommer att bli en vändpunkt i mitt liv. Bara vetskapen om att det är ett tillsvidare kontrakt får det att bubbla av lycka i magen. För första gången i Göteborg kan jag slappna av och verkligen känna att: det här är MITT hem och här stannar jag sålänge jag vill. :')
Nu när jag kommer att få den här tryggheten och stabiliteten känns det mycket lättare att fokusera på att ta hand om mig själv och min hälsa - vilket jag lagt på hyllan under flera månaders tid pga ångest & stressrelaterade händelser som sugit livsglädjen ur mig. Det har varit (och är) en svår tid i mitt liv.
Min mormor dog i februari, jag och mitt e.x gjorde slut i april, jag har bott ohållbart (i en möglig källare i ett kollektiv fullt med drama) och familjegrejer som jag inte vill ta upp här. Det tär.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Du skriver, alltså existerar du!
jag lägger stor vikt vid dina åsikter och svarar på kommentarer, men lägg ingen tid på att skriva elakheter riktade mot mig eller mina nära, de kommer ändå inte få någon effekt. Kram Lottie!