Sitter på ettan mot Tynnered påväg hem. Åkte in till stan efter jobbet för att spendera sista hundralappen på mat eftersom kylskåpet ekar tomt. Det har blivit så väldigt kallt på så kort tid och ingen jag känner röstar emot. Löven med hela färgpaletten täcker hela betongen och väntar på att ställa till med benbrott för de äldre och de utan balans (läs:jag) Höstbluesen är påtaglig då det är svårt att somna utan fuktiga kinder och i vettig tid. Alltid med bröstet värkande.
Imorgon ska jag träffa henne men jag vet inte om jag ser fram mot det. Imorgon är det ett halvår sedan vi gick skilda vägar och det känns fortfarande som om det vore nytt. Du har kommit så långt sedan uppbrottet men själv står jag och stampar med en finnig hy i samma kläder jag bar den 22 april. Jag vet att du inte kan hjälpa mig, ingen vän eller ens låt kan få mig att resa och återfödas som en fågel fenix, utan den bollen ligger hos mig. Det klart att det finns söta tjejer som jag e.v skulle kunna börja dejta, men jag vet inte..
.. det lilla jag känner mig själv säger åt mig att vänta och vara ensam ett tag nu tills jag blivit min egen bästa vän , vilket låter klokt.
Bifogar en bild på en favorit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Du skriver, alltså existerar du!
jag lägger stor vikt vid dina åsikter och svarar på kommentarer, men lägg ingen tid på att skriva elakheter riktade mot mig eller mina nära, de kommer ändå inte få någon effekt. Kram Lottie!