Jag måste inse att livet går vidare utan dig

Jag måste inse..

Att tiden mellan gångerna jag gråter så mycket att jag inte får luft, skriker i kudden, stirrar in i väggen och repeterar ditt namn, vill dö pga saknaden ej går att leva med, smeker väggen och låtsas att det är ditt ansikte, håller om en kudde för ett tafatt tro att det är dig jag håller om när jag ska sova, när jag vill ringa upp dig och försöka övertala dig till att vi "nog kan hitta tillbaks till varann", seriöst vill begå självmord eller ser dig i precis allting - Kommer att bli mindre och färre.

Att blodet kan syresättas utan att du finns där i etern och att hjärtat faktiskt slår som det ska, även om det inte slår lika starkt som med dig.

Att jag kommer kunna vakna upp själv utan att direkt gå sönder när jag inser att din nakna kropp inte är det första jag ser.

Att jag inte alls måste ha ett godnattsms från dig för att kunna somna. 

Att jag kan äta lagad mat själv utan att du har varit inblandad eller lagat den. Jag har precis samma förutsättningar att lära mig att laga god mat som vem som helst. 

Att jag kommer kunna se på film själv och trivas utan att ligga och hålla om dig (alltid sovandes) samtidigt.

Att jag kommer kunna lyssna på Tegan & Sara eller Kapten Röd, se på Parks and Recreations eller dylikt utan att bryta ihop.

Att du bara var ett kapitel i mitt hittills 23 år gångna liv och att det kommer så många fler....och att de kommer vara precis lika jävla bra som när jag var med dig fast på andra sätt.


Att dina kyssar, ditt sex, blickar, smekningar, omtanke, kramar och komplimanger kommer kännas precis lika fantastiskt att få med andra människor också.

Men det jag har svårast att tro på, är att jag någonsin kommer kunna känna mig lika "hemma" med någon annan som jag var med dig - men det kommer jag. 

" när jag är med dig, känns det som att skeppet är i hamn"  ♥

 Fyhelvete vad jag saknar dig älskade.