När jag träffar vännerna kan jag för det mesta hålla upp en ganska solid fasad, men så fort dem vänder mig ryggen och vår tid tillsammans är över kommer tårarna och slutar aldrig rinna. Allting jag tänker på är på sådant du inte tänker på och jag inte borde tänka på. Tänker på hur mycket jag saknar dig hela jävla tiden och hur jävla ont det gör. Hur motigt precis allting är. Hur jävla jobbigt det är att boka en tvätttid, duscha, gå och jobba, handla mat eller bara hålla uppe fasaden när någon frågar hur en mår och en bara vill kräkas för ni vet ingenting. Ni vet ingenting. Jag tappar bort saker som inte är möjligt att tappa bort och jag har 0 initiativförmåga. Min lista på saker jag borde göra för att må bättre/få vardagen att funka bättre blir allt längre och jag spenderar dagarna på soffan eller jobbar, känns det som. Egentligen kanske jag gör massa saker, men jag minns ändå inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Du skriver, alltså existerar du!
jag lägger stor vikt vid dina åsikter och svarar på kommentarer, men lägg ingen tid på att skriva elakheter riktade mot mig eller mina nära, de kommer ändå inte få någon effekt. Kram Lottie!