Jag faller utanför era jävla pk-ramar.

Jag är rastös, så helvetes jävla rastlös. Visst, vi har det bra i Sverige, eller, jag vet inte. Jag antar det. Men det känns som att saker och ting faller isär här. Sverigedemokraternas politik har bara på några futtiga år förgiftat landet och har fler väljare än Miljöpartiet, vilket är sjukt. När jag gick i gymnasiet fanns det inte ens i min värld att ett främlingfientligt/rasistiskt parti skulle finnas i riksdagen. Jag är trött på artigheten. Jag är trött på skitnödigheten här. Jag är trött på jante. Jag är trött på att ingen (inkl jag själv) vågar säga vad de tycker och framför allt måste hålla upp en sådan jävla fasad hela tiden. En fasad som (för mig) innebär att vara helt politiskt korrekt i precis vartenda andetag och handling en utför. Att vara medveten om precis allting. Att kunna massa akademiska termer och att ha en utbildning. Jag faller i mellan de ramarna. Jag har ingen akademisk utbildning. Jag ska inte utbilda mig till socionom eller fritidsledare. Jag ska inte rösta på vänsterpartiet, jag gillar inte kommunism och jag tar avstånd från allting som har med det att göra. Men nä, då kallas jag för moderat eller liberal, som verkar vara moderat light, vilket också är så jävla typiskt.

Det är så jävla svart på vitt i det här landet, antingen eller. Jag tror inte på blockpolitik eller knappt partipolitik längre. Jag tror på gräsrotsrörelsen och direkt aktion. Det kommer säkerligen sitta folk som tillhör just den här gruppen av människor jag har beskrivit ovan som läser detta och tycker jag är dum i huvudet. Då får ni tycka det. Jag menar inte på någon särskild individ eller umgängeskrets, så det kan ni faktiskt ta och utesluta på en gång. Jag är trött på allting här. Jag vill sticka härifrån medan jag är ung, frisk och inte har några barn eller liknande. Men jag har (på gott och ont men mest gott) så jävla mycket fint här. Har en ganska stor umgängeskrets, ett asfett band som äger hela jävla världen om några år (eheh), en fin familj och en stadig liten inkomst. Men jag måste slita ifrån mig allt vackert en dag, för att få upptäcka världen. Att lifta med okända människor i bilar genom Europa. Att prata i timmar med främlingar och utbyta erfarenheter. Att jobba för mat och en sovplats. Att muscisera med nyfunna vänner. Att skriva vykort hem till mamma och pappa. Att ha någon/något att sakna, det är nog det största privilegiet jag har. <3